Den svarta boken av Orhan Pamuk
Oftast kan jag förstå varför en bok blir ett genombrott, även om jag inte själv gillar den. Den här boken kan jag inte alls förstå hur den kunde bli ett genombrott. Kan bero på att jag är en vanlig läsare. Att den anses som stor av kritiker och litteraturvetare kan jag förstå, men det är inte det perspektivet jag har.
Inledningen fick mig att fastna, roligt skrivet. Flyt i det som skrevs. Resminnen från Istanbul väcktes till liv. Mannen som gjorde de fina skyltdockorna som ingen ville använda. Affärsinnehavaren som tog hem allt köparna önskade till sin affär. De första 80-100 sidorna var boken fängslande.
Sedan vände det.
Efter de inledande sidorna var valet mellan att fortsätta läsa boken och att välja att använda dammsugaren lätt. Dammsugaren var ett självklart val, mer uppiggande och stimulerande än boken. Boken var tjatig, detaljerad. För att få ihop meningar med så många kommatecken och liknelser fick jag läsa om dem fler gånger för att få ihop att det skulle vara en punkt på slutet. Människor går in i varandra, ut i varandra. Invävning av andra kända författare.
Läsningen blev ingen utmaning, utan mer att sluka ord.
Vi diskuterade den i bokcirkeln igår kväll. För första gången under de 5,5 åren vi hållt på så hade en majoritet inte läst ut boken. Av de som gjort det var det en som var någorlunda positiv. Han hade inte sett det som nöjesläsning, utan mer som ett arbete som han skulle ta sig igenom. Jag tror det är rätt inställning. Boken ska vara någon slags läxa, jobb för att få behållning av den. Att avsätta en timmes tid varje dag till att läsa den, då tror jag också att den kan ge den största behållningen.
Jag totalsågar inte boken. Den har sina poänger. Kanske är det de två sista raderna i boken som sammanfattar boken. Jag ska inte skriva dem här, men det handlar om litteratur. Jag tolkar som om det här inte är en bok, vilken som helst. Det är det inte heller. Det är litteratur, för litteraturens egen skull.
Jag rekommenderar inte boken. Läsningen var inte värd tiden som jag la ner på den.
Bokens nummer är 9113017160
Relatera till andra böcker...
Har läst på flera ställen att Danielle Steele tillhör de mest sålda författarna, om inte till och med den mest sålda. Annika Bryn skriver det t ex här. Jag har läst Danielle Steele. Har fyra böcker i bokhyllan och tror jag har läst ett par till.
En annan författare som ska ha tillhört storsäljarna, men som jag aldrig sett något konkret på att hon gjort var Barbara Cartland.
Just nu sitter jag och funderar lite inför kvällens diskussion i bokcirkeln. Den började bra, men blev rätt tjatig efter ett tag. Jag tyckte jag läst det förr. För några minuter sedan kom jag på var jag tycker mig känna igen det från, fast det egentligen inte handlar om samma saker, inte ens samma århundrade tror jag. Från Barbara Cartland. Klädsel, utseende, spelet mellan kvinnor och män.
Den här boken är inte alls en Cartland bok. Det är stora skillnader. Den här är mer vetenskaplig, mer genomjobbad språkligt. De stannar inte vid små söta ögonkast. Bokens vackre man har haft syfilis och ligger med pigor, fina kvinnor och prostituerade. Miljöerna är välbeskrivna, för väl beskrivna. Det blir på något sätt inga egna bilder i huvudet.
Ska i varje fall bli intressant att diskutera boken ikväll. Ofta så blir det andra infallsvinklar och andra tankar om den utvalda boken före och efter diskussionen.
Boken är Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman.
Tre bokrekommendationer
Den första är Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Jag väljer att länka till Mitt Aktuellts kommentarer om boken. Jag överensstämmer i stort sett med Monicas åsikt. Men jag hade nog gett den ett snäpp högre betyg om jag ägnat mig åt betygssättning, just för att den var mycket svår att lägga ifrån mig.
Den andra är Skam av Karin Alvtegen. En välskriven historia om två olika kvinnor och det som de bär med sig. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Tyvärr hade jag inte lika lätt att fastna i den när jag tog upp den igen. Tror det är en bok som åtminstone passat mig bäst att läsa från början till slut direkt.
Den tredje är Maskrosungen av Sandra Gustavsson. Gripande, nära, men ändå saklig. Författaren har en ofta uppdaterad blogg. Den är också, liksom boken, läsvärd.
Bokkanon
Rune Per Olofsson - En kung i varje tum
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Astrid Lindgren - Emil i Lönneberga
Ulf Lundell - Jack
Maria-Pia Boethius - Svensson, Svensson
Jan Guillou - Vendetta
Frans G. Bengtsson - Röde Orm
Inger Alfvén - Dotter till en dotter
Hans Alfredsson - En något större bok
Tage Danielsson - Paket
Per Gunnar Evander - Orubbat bo
Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugalien
August Strindberg- Röda rummet
Anna-Maria Lenngren - Samlade skrifter
Moa Martinsson - Mor gifter sig
Ivar Lo Johansson - Godnatt Jord
Kerstin Thorvall - Det mest förbjudna
PC Jersild - Babels hus
Villospår - Henning Mankell
Häxringarna av Kerstin Ekman
Meningen med skönlitteratur?
För ganska precis fem år sedan tyckte jag att de böcker jag läste nästan aldrig kändes nya. Jag kände mig uttråkad av läsning helt enkelt. Jag startade då en bokcirkel, som fortfarande är igång, med det främsta målet att få mig att läsa böcker jag inte brukade läsa.
Jag har senaste åren igen läst rätt så mycket, utan att vara någon storkonsument. Men det är få böcker som jag har någon genomgående behållning av. Böckerna jag läser till bokcirkelträffarna tycker jag det är kul att läsa, jag tycker inte allt är bra där heller, långt ifrån, men diskussionerna lyfter boken på något sätt.
Däremot de böcker jag väljer att läsa själv, utan tanke på diskussion efteråt känns ofta nästan som slöseri med tiden. Jag behöver inte tycka de är dåliga, tråkiga, ointressanta. Ändå så finns det en trötthetskänsla, en leda när jag läser dem.
Vad gör jag åt det då? Ja, idag köpte jag Amelia istället. Nu vet jag vad jag ska ha för skor till olika sorters shorts, det visste jag inte innan. Så har jag fått veta mer om hur det är att vara mamma. Fast det vet jag redan teoretiskt och hoppas att jag aldrig kommer att tvingas uppleva i verkligheten. Ja, veckotidningar är bättre än böcker. I varje fall, fast det finns ju annat som slår både böcker och veckotidningar..... fast det hör inte riktigt hemma i mina skriverier här. Tankarna är på annat hålla än böcker i varje fall.
Boktitlar som märks - Blod och tarmar i Plugget
Mest köpt eller mest läst, vad är viktigast?
För några år sedan låg Vita Tänder av Zadie Smith högt på listorna. Jag vet rätt så många som köpt den, men inte läst ut den. (Jag läste den och gillade den, gillade språket, känslan jag fick av beskrivningen av den riktiga indiska restaurangen osv, däremot så var jag, som vanligt, ointresserada av slutet. )
Jag funderar lite på om det är samma sak med Den Amerikanska Flickan av Monika Fagerholm. Många köper boken, men färre läser den. (Jag håller på med den, men fastnar inte riktigt och läser annat vid sidan av. Historien känns inte spännande för mig, jag har tröttnat på hennes beskrivningar och att den är så utdragen, ändå fascineras jag av språket och att den är så lättläst) Vet flera som börjat även här, men inte läst till slut.
Köper jag en bok av Henning Mankell eller LIza Marklund så vet jag vad jag får och jag är rätt så säker på att jag läser dem till slut. Andra författare är mer tveksamma.
Ur författarens plånbokssynpunkt är det självklart viktigt att boken säljer bra. Ur författarens ego-synpunkt borde det vara viktigt att de som köper läser också och helst upplever det postiivt också.
För en del räcker det med att ha läst halva boken för att tänka på den som läst. Jag ska ha läst en bok till slut för att betrakta den som läst. Fast numera godkänner jag lite skumläsning här och där. Det gjorde jag inte förr.
Försvinnarna av Jerker Virdborg,
För ett tag sedan läste jag i varje fall en bok som jag tyckte var riktigt dålig. Det var Försvinnarna av Jerker Virdborn, ISBN: 9170013187.
I korthet, fritt förkortat från baksidan av boken, handlar boken om Jerker som får veta att en av hans barndomsvänner försvunnit. Jerker försöker ta reda på vad som hänt, samtidigt som han skriver på ett arbete om bostadsområden som aldrig blev byggda och skyddsrum som aldrig använts. Det är en roman om frånvaro, längtan och avstånd. En berättelse om tomrummen i våra liv, hur de lockar och skrämmer.
Jag tycker det bara var en tråkig, sömnig, intetsägande bok. En bok jag läste med större och större likgiltighet, det blev en prestation att ta mig igenom den. Det enda som jag upplevde som positivt i boken var faktasidorna om planerna för Järvafältet. I övrigt var den bara tråkig.
Två frågor hade jag när jag läste boken.
1. Hur kunde den ha blivit utgiven?
2. Varför valde X den här boken till bokcirkeln?
Svaret på fråga 1 är troligen att alla inte delar min uppfatning, utan köper boken av fri vilja. Svaret på fråga två var ungefär att det finns människor som uppskattar hål i tillvaron, som fascineras och intresserar sig för hålen.
Jag får efter att funderat ett tag medge att jag inte hör till dem som gillar hål, inte känner något hålintresse, inte känner något som helst intresse för boken.
I varje fall så delade 4 av fem på ett ungefär min uppfattning om boken. X hade bra argument för att försvara boken. Diskussionen vi hade var kul och givande. Något mer kommer jag inte att läsa att av Jerker Virdborg.
Varför och vart skolkompisen försvunnit? Det tänker jag inte avsöja här, av den enkla anledningen att jag inte vet varför och vart han försvann.
Alla delar inte mitt dåliga betyg av boken.
Dr Glas och Gregorius
För de som inte läst Dr Glas så handlar den i korthet om Doktor Glas som förälskar sig i en snygg ung kvinna, Helga. Helga är gift med prästen Gregorius, som i boken är en obehaglig man. Helga är otrogen med en annan man, Dr Glas blir indragen och tänker ut lösningar, presenterar lögner. Slutligen: Kan till och med att döda vara en lösning?
Doktor Glas utkom 1905 och var då mycket omdiskuterad.
Nästan exakt 100 år senare kommer Gregorius av Bengt Ohlsson. Där Gregorius får berätta ur sitt sätt att se.
Jag gillade Doktor Glas. Den var lättläst och tät. Fick fram både miljöer och människor tydligt.
Gregorius är jag mer kluven till. Emellanåt tröttnade jag. Upplevde den som omständig och lite seg. Samtidigt har den ett driv i sig. Gregorius är på många sätt en fascinerande man, intelligent, många tankar, mycket känslor. Helga blir också mer sammansatt i den här boken. Versionerna av vad som egentligen hände vid olika tillfällen går isär.
Båda böckerna är läsvärda. Nu läste jag Doktor Glas först. Ibland undrar jag om jag sett pesonerna på ett annat sätt om jag istället läst Gregorius först, men jag vet inte.
Intressant är att Doktor Glas blev en roman på under 200 sidor. Gregorius har över 400 sidor. Jag dras mer och mer till kortromaner, men det är sällan jag läser någon ny bok som är en bra kortroman. Undrar om det fanns fler författare förr som kunde konsten att skriva kort? Eller är nuvarande författare sponsrade av pappersindustrin?
Något som jag tycker är roligt är att jag kände igen mig själv tydligt i Doktor Glas. Skötsam, utan några större drivkrafter och ambitioner, nöjd, glad för det mesta, dålig på att ta initativ i en del situationer.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare
Boken är uppdelad i tre delar. Del 1 beskriver hur pojkar och flickor behandlas olika. Del 2 visar hur bardomens värderingar och uppfostran fortsätter att prägla oss. Del 3 talar om du ska klara dig i manssamhället.
Del 1 och del 2 upplevde jag som ytliga, som jag läst det förr, inget nytt. Något att läsa som en påminnelse, repetition.
Det var först i del tre som jag tyckte att boken lyfte. Att beskriva olika sätt att klara sig bra som minröjare, tyckte jag var kul. Exemplen var bra och tydliga.
Som vanligt tror jag inte att boken når fram till dem som skulle ha mest behållning av att läsa dem. De som håller fast i de stereotypa beskrivningar av man-kvinnor. Som hävdar att kvinnor väljer att ta hand om hemmet och att det är något medfött osv. Vilket är synd. Just den här boken skulle passa utmärkt till dem. Den tar ett fåtal timmar att läsa, enkelt språk, går att le åt en del, många igenkännande exempel.
Tycker att det är en bok som borde delas ut på arbetsplatser, i skolor med flera ställen. Just för att den är så enkel att läsa, borde den kunna hjälpa till med att få ihop ögonen på hur det egentligen ser ut.
Allt om män har jag lärt mig av min hund av Clare Staples
Eftersom jag är hundlös så vet jag bara det om hundar som andra delat med sig av och som jag läst. Eftersom jag är evighetssingel så gäller i stort sett samma sak om män.
Om sådant, uppfostra en man, vet jag inte så mycket, men det verkar inte kul! Mina kommentarer är med kursiv stil.
Varför ska man lova att ringa? Det gör man väl för att man vill? Besöka romantiska platser: Romantiska platser är stillsamma och tråkiga. Betala när vi går ut. Det vill jag göra själv.
Vackra män är aldrig några bra kap: Klart de är, vackerhet är inte pestsmittat.
Om han gör något du inte gillar, dra dig tillbaka, svara inte på hans telefonsamtal, sms och träffa honom inte. Hur ska han då kunna göra något jag gillar?
Föredrar absolut en ouppfostrad man, kanske för att jag är en ouppfostrad kvinna när det gäller sådant här?
(Böcker som jag har läst kommenteras med mycket långa intervaller i min bokblogg)
Bookcrossing
Jag har aldrig hört talas om det innan, men i korthet går det ut på skriva ett meddelande med "instruktioner" på boken och sedan lägga den någonstans där någon annan kan plocka upp den. Den som tar hand om boken ska sedan gå till BookCrossing och meddela vad som händer med boken.
Idén tycker jag är kul. Ska testa någon gång.
En sak som slår mig direkt är att jag undrar hur många som har viljan att gå in på en engelskspråkig sida, kolla instruktionerna och skriva något. För mig och andra som är dagliga internetanvändare är det en sak. Men hur stor är sannolikheten att en person som tar en bok någonstans tycker det är intressant och enkelt att göra det? Jag skulle gissa på mindre än 50%. Vad tror ni som läser här?
Pizza som substitut när du vill ha sex!
Jag är en evighetssingel och känner på något personligt plan inte igen mig i något annat sätt att leva. Men den här boken fick mig ibland att småle och ibland att vrida på mig av olust.
I varje fall så var det en del handfasta råd i boken. boken är uppbyggd som veckonoteringar, med förslag på en aktivitet eller liknande per dag. Fredagen vecka 26 står det följande: "Kvällstidningarna har löpsedlar om hur du håller lusten vid liv under semestern. Du funderar på hur man ska göra för att dämpa skiten. Ät en riktigt stor pizza, avsluta gärna med en kladdig dessert. Efter det orkar du knappt vända dig i sängen och bara tanken på att ha någon över dig får dig att nästan kräkas".
Jag har fått boken. Hade jag betalat för den så undrar jag om jag inte gått och bett att få pengarna tillbaka. Ingen valuta för pengarna alls, varken i det som skrevs, eller antal ord som finns i boken. Fast den bjöd på en del leenden i varje fall. Jag försökte föreställa mig singlarna som läste den och se framför mig hur de lekte elefanter i sina hem. (lördag vecka 51).
Nu åt jag bara en single pizza med glass efteråt, men nog orkar jag vända på mig. Jadå, jag orkar mycket mer.
Undrar om jag kommer att kunna äta pizza utan att tänka på sex i fortsättningen. Eller tvärtom, kunna ha sex utan att tänka på pizza.
Leon Uris
Den författare som jag tror har gett mig mina största läsupplevelser, förutom alla hästböcker, är Leon Uris.
Framför allt Exodus, om kampen för den nya staten Israel, var en mycket stor läsupplevelse. Min religionslärare läste vissa avsnitt högt ur den en stund varje lektion. Var genom henne jag upptäckte Leion Uris.
Exodus har även filmats och den filmen räknar jag som den största filmbesvikelserna någonsin av en bok.
Röd gryning, Upproret, Mila18, Harmagedon, Vredens Berg och Hadji var också stora upplevelser. Jag läste dem som skönlitteratur och det är så jag ser dem också. Hadji, om en arabisk och judisk man som försöker bli vänner, har t ex kritiserats för att vara rasistisk.
Hadji fick jag när jag fyllde 21, dvs för 20 år sedan. Sedan tror jag inte att jag läst mer av Leon Urishonom. Totalt ska han ha gett ut 29 böcker, den sista ska ha utkommit efter hans död 2003.
Jag saknar att få ryckas in en bok, som jag faktiskt gjorde med hans böcker. Idag vet jag inte om de skulle hålla för mig. Men jag är frestad att läsa om Exodus för att se om jag gillar den idag också, eller så förstör jag ett bra bokminne genom omläsning.
Men först vill jag läsa alla de andra olästa böckerna som jag har också.
Bokfrågor
Hos Håkan hittade jag bokfrågor som jag svarar på. Väljer att behålla den engelska texten.
Total number of books owned?
Jag har ingen exakt siffra men skönlitterära är runt 500.
The last book I bought?
Det vet jag inte heller. Antingen var det Berättelsen om Pi av Yann Martel som var den senast diskuterade boken i min bokcirkel. Sedan köpte jag Princess av Jean Sasson som jag läste för många år sedan och som blev aktuell igen efter en diskussion hos Irene för några veckor sedan.
The last book I read?
Berättelsen om Pi av Yann Martel. Handlar i korthet om en pojke som växer upp i Indien där hans pappa äger en djurpark. Båten de ska emigera med går under och hamnar i en livbåt med en zebra, en hyena och en tiger. Läsvärd bok,men lite ojämn. I bokcirkeln gillade alla olika delar bäst, vilket ledde till en del roliga kommentarer.
Five books that mean a lot to me? (AKA books I've read more than 3 tim)
Jag kommer inte på något bok som betytt något speciellt för mig. Många är bra när jag läser dem, men ingen som jag känner förändrat något, gett mig en exceptionell upplevelse eller liknande. Läser om böcker gör jag nästan aldrig som vuxen. När jag var barn och läste hästböcker kunde jag läsa om en del av dem flera gånger. Jillböckerna lästes många gånger. Några böcker som jag gillade mycket när jag var ung och funderar på att läsa om nu som vuxen är Leon Uris böcker. Exodus, Hadji, Trinity, Mila 18 med flera. Det är nog den enskilda författare som gett mig störst läsupplevelser.
Tag 5 people and have them fill this out on their blog
Nu är jag lite olydig och listar några som inte har bloggar, åtminstone inte enligt bloggfantasternas kriterier, men jag vill gärna se deras svar på deras sidor som är minst lika bra som riktiga bloggare.
Ska bli roligt att se om någon av dem svarar.
Filmer och böcker
Jag har lättare att ta till mig rekommendationer av en film än en bok. Filmer kan jag på något sätt se framför mig, vad det är för sorts film och rätt så snabbt få en uppfattning om det är något jag kan tänka mig att se eller inte. Rekommendationer av böcker har jag svårare för. Där måste jag känna den som rekommenderar boken på något sätt. Se vad det finns för linje i vad som brukar rekommenderas. En rekommendation av en film kan få mig att se filmen fast jag egentligen inte tänkt det. En rekommendation kan i bästa fall få mig att kolla upp mer om boken, få mig att bläddra i den i bokhandlen, men den behöver inte göra mig intresserad alls. Bokkommentarer läser jag helst när jag själv redan har läst boken, då tycker jag det är roligt att se vad andra tyckt om den och sett i den. Så kan jag göra med vissa filmer också, men det är inte alls lika givet som när det gäller böcker.
Det Infantila Samhället av Carl Hamilton
En intressant bok. Många konstaterande av fakta. Barn och unga mår dåligt. De vuxna är inte vuxna, utan beter sig och ser ut som tonåringar. Barn blir vuxna tidigt, har ett vuxet språk, ett vuxet resonemang som de inte riktigt klarar av. Det går att skriva mycket eller bara kort om boken. Det går också att ta upp delar vid olika tillfällen. Just nu blir det i varje bara en kort kommentar. Jag rekommenderar de som är intresserade att läsa den. Den har många infallsvinklar, inte nya, men repetetion krävs ju för att vi ska se mönster.
De som läst hos mig ett tag vet att jag inte tillhör dem som vill säga generellt att "det var bättre förr". Jag kan i varje fall inte komma på något som jag direkt kan säga var bättre förr än idag. Någon gång finns det tendenser i boken till att det blivit så mycket sämre nu, men jag kan inte helt instämma i det.
Återigen: Läs gärna boken och har ni tid och lust så lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte också.
Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory
Julie Gregory hade en uppväxt med många läkarbesök, undersökningar, medicineringar och operationer för att kunna bota sjukdomar som skapats i hennes mammas fantasi.
Boken handlar om Julie Gregory och om Munchhausen (hittar inget tyskt y) by proxy (MBP). MPB är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner eller förorsakar symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Boken är Julies berättelse om sin uppväxt. Det är mycket tragik, mycket som är svårt att förstå, en del som är så obegripligt att det bara inte går att läsa. T ex den stora hjärtundersökningen där Julie berättar för sjukhuspersonalen att hennes mamma hittar på allt och hon blir inte trodd.
Det är en intressant bok om något som jag bara sett någon enstaka rad om innan. Periodvis blir den lite seg, lite repeterande som jag tycker att många självbiografiska böcker lätt blir. Men den lyfter igen.
Det är en familj som inte fungerar på flera sätt, där det är olika slags övergrepp. Hennes far tvingar henne t ex att äta upp en använd näsduk för att lära sig att inte slänga dem överallt. De bränner ner hemmet osv
Familjen har fosterbarn och tar hand om krigsveterander. De behandlar ingen av de inneboende bra.
Samtidigt som boken på många sätta är svart så är det vissa svarta händelser som ändå är humoristiska. T ex mormodern som skapar trafikolyckor för att få uppmärksamhet, shoppingturerna både i köpcentran och på postorder osv.
Boken är läsvärd, jag ångrar inte att jag läst den. Ändå har jag l svårt att rekommendera den, för den är rätt så speciell.
Jonas Eckel av Karin Fossum
Jonas Eckel är en noggrann och korrekt lagerchef. Vid 38-års ålder blir han förälskad i Lillian Ask som kommer in på lagret. En kort tid senare är de gifta med varandra.
Det här är berättelsen om två vanliga, rätt så enkla människor som hittar varandra. Ändå är de så komplicerade när de inte kan kommunicera med varandra, inte når fram till varandra, utan lever i sina egna tankar och drömmar under samma tak.
Boken är rolig, samtidigt som den är tragisk. Jonas som tänker efter för att lägga orden rätt, aldrig kan vara spontan. Som till och med tänker ut vilken blick han ska använda, han är medveten om att han höjer ögonbrynen osv. Lillian intresserar sig för smink, prydnadssaker, kläder som hon köper på second-hand.
En välskriven, spännande bok där sidorna bara flyter iväg. En av få böcker senaste åren som jag haft svårt att lägga ifrån mig. Ytterligare en bok som visar att någon som kan skriva, inte behöver hundratals sidor på sig att berätta. Den här boken är på 152 sidor. Täta, drivande, snabba sidor.
Rekommenderas!
Välskrivet, men så tråkigt!
Jag vet många andra som tycker det är en välskriven och jättebra bok. Välskriven, ja det är möjligt. Jag är ingen språk- och skrivbedömare. Det jag kan säga är att jag kan inte komma på när jag läste en bok som jag upplevde som så tråkig och intetsägande. Jag har någonstans läst att hon har förmågan att få det vardagliga intressant. Jag skulle snabbt kunna räkna upp flera andra som jag tycker skriver mycket roligare, levande och intressantare om det vardagliga. Carra är den jag främst tänker på, men det finns fler.
Till på köpet så är det mitt val till bokcirkeln den här veckan. Vi hade lite svårt att hitta datum och flera var väldigt upptagna med allt möjligt så kravet var en lättläst bok och ett snabbt beslut. Två hade innan pratat om att de skulle läsa den, så det blev mitt val eftersom jag inte förberett något annat.
Men med tanke på att det skulle vara en lättläst bok, så är den rätt. Den är lättläst vilket är en stor fördel.
Beträffande Skriva så kom Skrivguide av Monica Rolfner och Iréne Svensson Räisänen hem i brevlådan igår. Ska läsa den senare.