Åsas anteckningar

Jag tycker inte att det är någon stor grej att en bloggare bestämmer sig för att lägga ner bloggandet. Tror det är många som någon gång tänkt lägga ner, en del gör det, en del tar paus, en del lägger ner och startar upp igen. Bloggandet är en del av livet, totalt är det nog en parantes för de flesta. Och det går att sluta, flytta, göra om hur mycket som helst. Det är enkelt och naturligt.

En del bloggare sätter djupare spår ger starkare intryck än andra. Skulle jag få frågan vilken bloggare som satt djupast spår hos mig, så hade jag svarat utan en sekunds tvekan. Det är Nina.

Nina har enligt ett inlägg nu i september meddelat att hon inte tänker fortsätta med sin hemsida.  Ett beslut jag respekterar, men någonstans i bakhuvudet vill jag att Nina kommer tillbaka i någon form, just för att hon tillför mycket med sitt personliga sätt att skriva.

Nina är på många sätt nr 1 på min lista i bloggosfären. Den person jag skrattat mest med, upplevt som mest äkta, lagt mest energi på, fått tillbaka mest energi från,  haft flest sömnlösa timmar för, skrämt mig mest, tänkt mest på, varit mest rädd för, haft mest växlande kontakt med, sett fram emot uppdateringar mest från, blivit gladast av kontakt med, haft svårast att förstå, blivit mest irriterad på, känt igen mig mest i, utmanat mig själv mest, provocerat mig mest.  Hon är också den person som haft de mest varierande inläggen, allt från rosaskimrande fånigheter till de mest tankvärda. Är rätt säker på att hon också är den person jag gjort mest besviken. Det är inte hemsidesskrivaren/bloggaren Nina jag egentligen tänker på, utan personen/kvinnan Nina. Nina har framför allt lärt mig mycket. Ur alla motsägelsefulla tankar och känslor så har det genom åren väckts en stark beundran för Nina. Trots att jag ofta inte förstår något alls, så finns det en tydlighet med både mot och medgångar hos Nina. En vilja och en kraft att genomföra saker, som jag tror är större än hos de flesta jag känner både på nätet och utanför.  I särklass är hon den som lärt mig mest.

Jag kommer att sakna  hennes bloggskriverier. Av tempusform och formuleringar ovanför så låter det som om allt redan hänt, men Nina finns ju kvar, världen är så mycket mer än hemsidor och bloggar. Jag vill att hon fortsätter att vara en del av mitt liv. Det tror eller vet jag att hon kommer att vara också.