Ateistiska ceremonier
För en månad skrev ctail om ateistiska ceremonier, precis sådana ceremonier som jag tycker borde fått mycket större genomslag än de har fått. Stämningsfulla och tillfredsställer önskan om ceremonier. Borde finnas driftiga människor som hittat sin nisch i att arrangera ceremonier, kanske till och med kunna sälja in fler än de klassiska som kyrkan står för.
Det borde finnas ett antal alternativ idag när så många väljer att stå utanför kyrkan på olika sätt, ändå så är det där som så många ser som naturligt att gifta sig, döpa sina barn och ha fadderceremonier. Trots att man åtminstone många gånger inte ens är med i kyrkan, eller förklarar att man inte tror på det, ibland till och med anser att kyrkan består av hycklare.
Ctail formulerar också det jag tänkt på de få gånger jag varit på bröllop i kyrken där en eller båda av brudparet så länge jag känt dem haft uppfattningen att de inte gillar kyrkan, citat från ctails bloggpost: Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?
Ceremonier är viktiga, men de ska innebära något. Ett fadderskap anser jag t ex ska innebära något slags åtagande, något som i en mer personlig ceremoni tydligt går att avgränsa till vad föräldrarna och faddern tycker är rätt och naturligt att ge till barnet. Jag skulle t ex kunna tänka mig att bli fadder på ett sådant sätt. Däremot skulle jag inte kunna tänka mig ett fadderskap som "välsignats" i kyrkan.
(För er som var morgonpigga för nästan exakt en månad sedan så fanns det en kort stund en bloggpost med länk till ctails blogg i ämnet, jag skulle redigera den och deletade den istället.)
Har skrivit om inställningen till kyrkan flera gånger innan, ämnet intresserar mig.