Åsas anteckningar

Gjorde ett experiment nu och twinglade inlägget om Svea, det fick till följd att de tidigare inlägg jag skrivit och länkat som tidigare inte varit twinglade blev twinglade.

Varför kan jag inte välja själv när jag vill bli twinglad? Varför måste valet vara antingen alla länkar eller ingen?

Jag ber besökare som kommit hit för att hitta något läsvärt och bara får en länk om ursäkt. Det var inte min avsikt att lura hit er.

Kommer mina länkningar i fortsättningen att vara twinglade kommer jag att sluta att länka till ställen som är anslutna till twingly.

Bloggosfären brukar vara snabba att protestera mot tvång, men det här tvånget gillar de tydligen. Besöksjagandet  har tagit över respekten för läsaren?

Tanken med twingly tycker jag är bra, men när den är så fyrkantig som den tydligen är så tycker jag att det blivit en tvåpartsrelation, där den tredje parten läsaren (viktigast som jag ser det) försvinner.

Det var det sista twinglyinlägget här innan årsskiftet.

I inlägget här nedanför skriver Thebe i en kommentar att hon är tveksam till riktad peppning när det yrkesområde.

I varje fall kom jag att tänka på när jag gick på gymnasiet för många år sedan. Jag visste inte vad jag ville jobba med. På högstadiet ville jag bli journalist, efter pryoperioden ville jag inte bli journalist. Sedan fick jag för mig när jag gick på gymnasiet att jag kunde tänka mig att bli sjukgymnast, mitt intresse för både vård och motion var nmindre än noll. Men jag träffade några som berättade hur kul det var att studera till sjukgymnast i Tyskland och tysklandsstudierna lockade mig. Vet att jag beställde information och ansökningsblanketter från många ställen i Tyskland. Studierna i tyska blev det i varje fall fart på. Kom fram till att jag nog inte passade som det.  Sedan kom det information om att mellanstadielärare skulle bli ett bristyrke. Ok, tänkte jag det kan jag tänka mig och satte igång och informerade mig. Studieplanen var ok, men man skulle kunna spela orgel, psalm till morgonsamlingen, så då föll det på det.

Orgelspelandet räddade mig från vilket jag idag hade sett som ett av de sämsta yrkesval jag kunnat göra.

Det blev en kortare ekonomiutbildning efter gymnasiet, vilken var orsaken till flyttandet till Malmö.  Påverkande till att läsa ekonomi var mest en förälskelse, som gick snabbt över än något genuint ekonomiintresse. Intresset för ekonomi började egentligen inte förrän jag jobbat några år.

Jag tycker inte att det är någon stor grej att en bloggare bestämmer sig för att lägga ner bloggandet. Tror det är många som någon gång tänkt lägga ner, en del gör det, en del tar paus, en del lägger ner och startar upp igen. Bloggandet är en del av livet, totalt är det nog en parantes för de flesta. Och det går att sluta, flytta, göra om hur mycket som helst. Det är enkelt och naturligt.

En del bloggare sätter djupare spår ger starkare intryck än andra. Skulle jag få frågan vilken bloggare som satt djupast spår hos mig, så hade jag svarat utan en sekunds tvekan. Det är Nina.

Nina har enligt ett inlägg nu i september meddelat att hon inte tänker fortsätta med sin hemsida.  Ett beslut jag respekterar, men någonstans i bakhuvudet vill jag att Nina kommer tillbaka i någon form, just för att hon tillför mycket med sitt personliga sätt att skriva.

Nina är på många sätt nr 1 på min lista i bloggosfären. Den person jag skrattat mest med, upplevt som mest äkta, lagt mest energi på, fått tillbaka mest energi från,  haft flest sömnlösa timmar för, skrämt mig mest, tänkt mest på, varit mest rädd för, haft mest växlande kontakt med, sett fram emot uppdateringar mest från, blivit gladast av kontakt med, haft svårast att förstå, blivit mest irriterad på, känt igen mig mest i, utmanat mig själv mest, provocerat mig mest.  Hon är också den person som haft de mest varierande inläggen, allt från rosaskimrande fånigheter till de mest tankvärda. Är rätt säker på att hon också är den person jag gjort mest besviken. Det är inte hemsidesskrivaren/bloggaren Nina jag egentligen tänker på, utan personen/kvinnan Nina. Nina har framför allt lärt mig mycket. Ur alla motsägelsefulla tankar och känslor så har det genom åren väckts en stark beundran för Nina. Trots att jag ofta inte förstår något alls, så finns det en tydlighet med både mot och medgångar hos Nina. En vilja och en kraft att genomföra saker, som jag tror är större än hos de flesta jag känner både på nätet och utanför.  I särklass är hon den som lärt mig mest.

Jag kommer att sakna  hennes bloggskriverier. Av tempusform och formuleringar ovanför så låter det som om allt redan hänt, men Nina finns ju kvar, världen är så mycket mer än hemsidor och bloggar. Jag vill att hon fortsätter att vara en del av mitt liv. Det tror eller vet jag att hon kommer att vara också.



 

För en månad skrev ctail om ateistiska ceremonier, precis sådana ceremonier som jag tycker borde fått mycket större genomslag än de har fått. Stämningsfulla och tillfredsställer önskan om ceremonier. Borde finnas driftiga människor som hittat sin nisch i att arrangera ceremonier, kanske till och med kunna sälja in fler än de klassiska som kyrkan står för.

Det borde finnas ett antal alternativ idag när så många väljer att stå utanför kyrkan på olika sätt, ändå så är det där som så många ser som naturligt att  gifta sig, döpa sina barn och ha fadderceremonier. Trots att man åtminstone många gånger inte ens är med i kyrkan, eller förklarar att man inte tror på det, ibland till och med anser att kyrkan består av hycklare.

Ctail formulerar också det jag tänkt på de få gånger jag varit på bröllop i kyrken där en eller båda av brudparet så länge jag känt dem haft uppfattningen att de inte gillar kyrkan, citat från ctails bloggpost: Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Ceremonier är viktiga, men de ska innebära något. Ett fadderskap anser jag t ex ska innebära något slags åtagande, något som i en mer personlig ceremoni tydligt går att avgränsa till vad föräldrarna och faddern tycker är rätt och naturligt att ge till barnet. Jag skulle t ex kunna  tänka mig att bli fadder på ett sådant sätt. Däremot skulle jag inte kunna tänka mig ett fadderskap som "välsignats" i kyrkan.

(För er som var morgonpigga för nästan exakt en månad sedan så fanns det en kort stund en bloggpost med länk till ctails blogg i ämnet,  jag skulle redigera den och deletade den istället.)

Har skrivit om inställningen till kyrkan flera gånger innan, ämnet intresserar mig.

Same same but different skriver om twinglandet i Twinglyhoreriet ett självklart val.  Jag förstår inte alls det självklara i att välja att twingla.

För mig är en länk till en tidning, något helt annat än att länka till en tidning och twingla den. Att länka till något för att det är välskrivet, roligt är en sak. Men varför behöver man twingla det? För att bloggaren är lat och har automattvinglande på allt? Eller för att han/hon saknar självkritik och tycker allt han/hon skriver är intressant? Eller för att han/hon helt enkelt föraktar läsaren av tidningen, utan bara ser den som en möjlig besökare till sin blogg?

Jag ser mig mer som tidningsläsare än bloggare, det är sällan jag klickar på någon länk till en bloggare under en tidningsartikel. Helt enkelt för att jag de flesta gånger jag gjort det blir besviken, den tillför mig inget. Men jag har ju tillfört bloggaren en besökare till och det var ju avsikten, eller?

Jag skrev ungefär samma sak för inte så länge sedan, då hade jag faktiskt gått in för att kolla bloggar som fanns under artiklar jag läste, kommer att dröja länge innan jag gör det igen.


Tillägg: Jag har sett det som självklart att jag valt vilka länkar jag vill ha twinglade. Jag har valt att twingla dem manuellt. Om andra bloggare är tvingade att få twingly länkar tillbaka för att de en gång twinglat så förstår jag inte att de inte protesterar mot hur twingly fungerar. Jag skulle i varje fall inte vilja ha en länk tillbaka från tidningen när jag inte formulerat något som jag tycker är läsvärt. Jag har aldrig sett några protester mot att twinglylänkar är tvingande. Kanske beror det på att vissa bloggar helt enkelt tycker det är bra? Att själva slippa ta ansvar för att bedöma sina egna skriverier som värda att få en länk tillbaka eller inte?  Jag ser det som ytterligare ett skäl till att inte slösa tid på blogglänkar under tidningsartiklar.

Den här bloggposten var  det bara en länk till en artikel, alltså twinglade jag inte och min bloggpost finns inte med under artikeln.