Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein
Ann Heberlein är debattör och doktor i etik. Hon brukar skriva i bland annat Sydsvenskan.
Jag tycker boken är läsvärd. Välskriven, lättläst med klara exempel, ofta välkända exempel. Långt ifrån allt är lätt att enkelt ta ställning till, men den innehåller mycket tänkvärt.
Boken handlar enligt min uppfattning om tankar gällande våra relationer med andra, resonemang om kränkthet, ansvar, rättigheter, skyldigheter, moral, etik, skam, skuld osv. Olika teorier presenteras kortfattat. Exempel både från sådant vi läser i medias och författarens eget liv.
Begreppsresonemang t ex vad är etik och moral är intressant.
Ett av de sista kapitlen, kapitlet om Förlåtelse tycker jag är ett av de mest intressanta. Varför är det viktigt att förlåta?
Ett av exemplen handlar i korthet om en tolvåriga Emilia som mobbas av tre tjejer i skolan. Föräldrarnas kontakt med skolan, mobbarnas föräldrar etc gav inget resultat. Under sommaruppehållet, träffar hon nya vänner, kommer tillbaka till skolan och mobbarna kan inte längre ge sig på henne, Emilia vänder dem helt enkelt ryggen. De tre mobbande tjejerna drabbas av insikten att de gjort fel och ber om förlåtelse. Emilia vägrar ta emot förlåtelsen. Rätt eller fel? Hur viktigt är det att förlåta?
Det var ett av flera exempel i boken.
Jag rekommenderar boken, den har många bra resonemang och den är lättillgänglig.
Isbn nummer: 9153430409
Uppdatering 1 080503: Roligt med kommentar. Något överraskad att just det här inlägget fick lite olika åsikter att komma fram, det var länge sedan. Mitt exempel var mer tänkt som ett smakprov ur boken och det var förkortat. Fortsättningen var, inte direkt avskriven, men nästan: När Emilia inte ville förlåta blev det fart på skolpersonalen, här skulle det förlåtas! Såg inte Emilia att tjejerna mådde dåligt, att de verkligen var i behov av att hon förlät dem? Emilia tyckte inte det var hennes problem att tjejerna mådde dåligt. Emilias mamma kontaktade då Ann Heberlein för hon var orolig för sin dotter. "Jag vill såklart stötta min flicka i hennes beslut, men är ändå orolig. Tror du att det kan vara skadligt för henne att inte förlåta", undrade mamman.
Anns tankegång är: Självklart tar flickan inte skada av att inte förlåta. Faktum är att hennes resonemang kan ses som ett tecken på en, för en så ung person, ovanligt hög grad av självrespekt. Emilia var inte intresserad av att hämnas, att ge igen, lika lite som hon var intresserad av att umgås med de tre tjejerna.
Ann fortsätter sedan att resonera om skolans agerande, hur man ser på offer etc. En mycket bra och tydlig mening är, tycker jag, Den som är drabbad har självklart inget ansvar för hur den som skadat henne mår. En mobbad tjej har inget ansvar för mobbarna....
Ovanstående var ett exempel ur boken. Nu när jag bläddrat i den igen, vill jag vara ännu mer tydlig med att jag helhjärtat rekommenderar den. Det är en bok med många exempel, många tankegångar. Inte alltid helt givna. Köp eller låna den, den är värd både timmarna det tar att läsa den och priset. Det är en rätt tunn bok 175 sidor och den är lättillgänglig i både språk och innehåll. Känns också tydligt att författaren har ett djup och engagemang i det hon skriver om.
Uppdatering 2 080503: Eva-Lena vidareutvecklar sin uppfattning i Rullen.
Förlåtelse är överreklamerat. Det finns en människa i mitt liv som jag inte vill förlåta. I början gav det mig dåligt samvete, men efter ett tag förlät jag mig själv för det. På så sätt har jag kunnat gå vidare ändå, och när jag idag tänker på detta faktum gör jag det med en axelryckning.
Min kommentar blev så lång, att jag lade in den i Rullen istället: Se länken. Och ha det så gott i solen! :=)
Håller inte alls med Bitte. Livet handlar om förlåtelse. För kan man förlåta med hjärtat och inte bara läpparna så blir man stark. Urstark.
Låter som en mycket intressant bok jag ska hålla ögonen öppna för. Hoppas den finns på bibblan.
Jag håller med Bitte. Förlåtelse är överreklamerat. Det finns några jag aldrig kommer kunna förlåta för det de gjort mot mig men samtidigt så är det inte så illa som det var förrut. Att det var så mycket hat med i bilden. Hatet är borta och jag har lyckats förhålla mig till det hela men förlåta kommer jag aldrig kunna göra. Man kan acceptera men man behöver absolut inte förlåta om man nu inte kan eller vill det. Och bara för att man inte klarar av att förlåta så betyder inte det att man är en människa fylld med bitterhet och hat. Och man kan ändå vara en stark människa. Det beror såklart på hur mycket det stör en i ens liv. Kan man inte gå vidare och man ältar så kanske man borde tänka över det hela. Men det är skillnad på situation och situation. Jag pratar nu om så hemska saker som är svårt att ens tänka på.
Jag fick lära mig på dbt terapin att det inte alls är ett måste/tvång att behöva förlåta.
Och jag kan verkligen förstå varför en del bara inte kan förlåta. Ibland är det helt omöjligt.
Jerry, Du skriver att livet handlar om förlåtelse. Kanske att det är så men för en del är det inte så lätt och en del saker går bara inte att förlåta.
Hur ska exempelvis ett barn som blivit kränkt, sexuellet utnyttjad, våldtagen av sin far kunna förlåta sin gärningsman? Hur ska en kvinna som blivit misshandlad sönder och samman kunna förlåta den som gjort det mot henne? Etc etc. Att en del inte kan förlåta; ja, det kan jag verkligen förstå.
Men som sagt .. det beror ju såklart helt på situation och händelser.
"Emilia vägrar ta emot förlåtelsen.
Rätt eller fel? Hur viktigt är det att förlåta?"
Jag kan förstå att Emilia vägrar ta emot förlåtelsen.
Men sen huruvida det är rätt eller fel ... ja, det beror ju på om Emilia går omkring och är bitter och hatisk och mår dåligt pga det som skedde. Att hon får svårt att gå vidare med sitt liv. Kanske att hon får distans till det hela en dag och kanske att hon kan förlåta senare eller så kanske hon fixar att leva på utan att ens tänka på det som hänt. Me ingen ska behöva tvinga henne att fölåta. Dessa tjejer får ta konsekvenserna av det de gjorde Emilia. Och de kan gott få må dåligt av det de gjorde.
Jerry, visst handlar livet om förlåtelse! Men inte bara att man kan förlåta andra, utan även sig själv, precis som i mitt fall. Kan man inte ärligt förlåta - alltså med både hjärna och hjärta - är förlåtelsen inget värd. Sen kan det måhända vara så att jag på grund av detta är en "mindre" människa. Men eftersom jag helt enkelt inte kan bättre så måste jag bli förlåten ändå. Just för att jag gör så gott jag kan.
Kom på en sak till: att inte förlåta när det vore det enklaste att göra är också starkt. För det är starkt att stå för sitt eget agerande, särskilt när det inte är "det rätta". Och att vara ärlig mot sig själv är a och o.
Bitte, Jerry, Eva-Lena, Nina: Tack för era kommentarer, kul med lite åsikter. :) Ni får gärna skriva mer.
Jag funderar vidare på förlåtelse, och annat. Återkommer kanske i eget inlägg framöver.
Till er som inte kan förlåta och vägrar göra det med bara läpparna... ni gör ju rätt!! Jag menar inte att man skall förlåta när man inte menar det.
Jag kan bara gå till mig själv när det handlar om förlåtelse och det handlar för min del inte om att jag ger "ger mig" eller förlåter bara för att jag har dåligt samvete eller att jag känner att jag måste utan för att jag KAN och VILL med mitt hjärta. Jag har blivit så pass stark och kan se på den personen på ett annat sätt och kanske till och med förstå den personens handlanden. Att då kunna förlåta, men INTE acceptera är något som gjort mig stark. Urstark och jag mår så mycket bättre i hjärtat.
Jag tror mig inte vara unik i detta. Jag har växt som människa och kan förstå, men inte acceptera handlandet, och då förlåta är för MIG läkande. Jag blir starkare och jag mår bättre.
Jag vet inte om jag lyckats förklara hur jag ser på förlåtandet, men jag tror att livet handlar om det till stora delar när man kan och när man är redo. Med hjärtat och inte med läpparna. Livet är en resa och saker och ting kommer när det är dags och när man är mogen. Tror jag då...
Ann Heberleein skriver alltid intressant och tankeväckande. Jag har läst en del av henne i Sydsvenskan, bl.a. en artikel om våldtäkt som jag brukar läsa högt för mina elever när vi har sex och samlevnad. Det blir alltid bra diskussioner efter den, med många kloka tankar.
När jag läser det här inlägget om förlåtelse dyker det upp ett annat begrepp hos mig: försoning. Kan man inte säga att den här eleven försonats och gått vidare, fast hon inte förlåtit? Eller? Jag tycker det räcker för hennes del. Förlåtelse är ju något som hennes belackare kräver och skulle må bra av, men jag tror även att de kan gå vidare med att ha försonats med tanken på att något inträffat som man kan lägga bakom sig och sedan inte upprepa. Eller är försoning samma sak som förlåtelse?
(Tack förresten för inbjudan till blogglunch, men jag jobbar med planering i morgon.)
Det här var mycket intressant:-)
Om livet är en resa, och förmågan att förlåta ett mål, så innebär det ju att jag aldrig kommer att spränga målsnöret. Jag suktar inte efter den målgången. Och varför skulle just förmågan att förlåta vara så enastående bra? Innebär det att jag är en sämre människa?
Bitte: Nej du är ingen sämre människa för att du inte kan förlåta. Läs vad jag skriver och se vad jag menar. Förlåtelse med hjärtat kommer när tiden är mogen.
Susanne: Försoning är inte samma sak som förlåtelse för mig.
Jag lägger en andlig aspekt på detta med förlåtelse och ur den aspekten så är förlåtelse, både mot sig själv och sin omgivning, ett mål. Med hjärtat. Kan man det så mår man bättre och blir urstark.
Jag har tänkt mycket på detta med förlåtelse sen jag läste här senast. Jag kommer hela tiden fram till att förlåtelse känns som en klysha. Det är bara ett ord men som för en del har en större betydelse än för andra. Och att det oftast är den som råkat ut för något som är den som borde förlåta dem som gjort henne/honom illa. För gör han/hon inte det kan hon/han omöjligtvis gå vidare med sitt liv. Att förlåta i såna fall är ju lika med att ge den som gjort gärningen en bättre känsla och varför ska det egentligen behöva vara så. Gillar uppdateringen du skrev. Om hur Emilias icke vilja till att förlåta dessa tjejer fick sån uppmärksamhet. Så ordet förlåt, handlingen förlåt blir så klyshig på nåt sätt. Något som man borde kunna göra hur lättvindigt som helst. För förlåtelse gynnar ju bara den som agerat eller gjort något fel.
Om folk kunde gå in i sig själva och tänka på vad de får ut av att få förlåtelse av någon; allt handlar ju att man själv ska må bättre. Inget annat. Och vem har egentligen satt riktlinjerna för vad som är okej och inte okej. En del säger att förlåtelse är detsamma som att man gått vidare med sitt liv men det stämmer inte alls; vem har bestämt det. Om man nu väljer att inte förlåta så
betyder inte det att perosnen inte lyckats gå vidare. Innebörden av förlåtelse är så varierad.
Att vilja bli förlåten för ens handlingar
(konsekvenserna något får) anser jag vara en raktigenom egoistisk handling. Exempelvis: Gör jag någon illa
och ber personen om förlåtelse; vem är det som mår bra av det. Jag eller den jag gjort illa?
Förlåtelse är kanske något som "borde" ses lika av alla för gör man inte det är det något fel på en och det är helt fel anser jag. Vill man inte förlåta så har man den rätten. Man kan må bra ändå och det behöver inte handla om skadeglädje eller hämnd.
varför ska den som "råkat" ut för nåt behöva vara så storsint och förlåta om han/hon inte vill det? För det är precis så jag känner att många ser på det. En perosn som kan konsten att förlåta ses av andra som en storsint och hjärtlig person.
Helt klart intressant.
Hear, hear, Nina! Det anses så mycket finare att förlåta. Det är den synen jag främst värjer mig mot. Vad lätt att bli betraktad som en hjärtegod människa - det är bara att säga förlåt tillräckligt ofta:-)
Jag vet inte om ni missuppfattar mig på flit, eller? Läser ni vad jag skriver?
Det handlar inte om det ni skriver, om ens ego eller finare eller att man är sämre människa osv... det handlar om dig själv.
Vi ser nog helt olika på detta med förlåtelse och då vänder jag mig till Nina och Bitte. Nina skriver bland annat:
"Om folk kunde gå in i sig själva och tänka på vad de får ut av att få förlåtelse av någon; allt handlar ju att man själv ska må bättre. Inget annat."
Och? Handlar inte livet om att må bättre? Att må bra? Sen skall man inte tänka så medvetet som du gör på vad man kan "få ut" av en förlåtelse, då är det ju återigen bara läpparnas bekännelse, något beräknande. Något man gör med hjärnan och inte hjärtat.
Jag skall vara personlig och ge er ett exempel så kanske ni förstår min version av förlåtelse:
Min pappa har jag hatat i hela mitt liv. Han har varit hemsk och gjort mig illa hela livet. MEN, en jul så kände jag bara att jag ville ta honom i handen och förlåta honom. Han tappade hakan och jag mådde så mycket bättre. Jag kunde efter det släppa min pappa och idag är han ingenting för mig. Jag känner inget hat, bitterhet eller någonting. Jag gillar honom inte, men han tär inte i mitt inre längre, just för att jag med hjärtat kunde förlåta honom. I och med att jag kunde det med hjärtat så har jag gått vidare. Hans handlingar och hur han har varit accepterar jag aldrig, men jag har förlåtit honom för att han inte kunde mer. Svårt att förklara med ord exakt vad jag menar, men jag kände att det var dags, att tiden var mogen att gå vidare från honom. Jag slipper nu alla jobbiga känslor gentemot honom...
Jerry: Min kommentar var inte riktad tll dig.
Och JA, självklart har jag läst vad du skrivit. jag gillar att läsa dina tankar och funderingar. :-)
Jag förstår precis hur du tänker men håller inte helt med. Jag anser att man kan gå vidare utan att man i sitt hjärta förlåtit. För mig blir det lite tvärtom; jag kan acceptera att saker och ting har hänt; hur smärtsamt det än må vara för det gårju inte att få ogjort men jag vägrar ge förlåtelse. Men jag är inte bitter eller hatisk. Jag har gått vidare. Din gest du gjorde mot din far är ju hur coolt osm helst .. jag tror vi alla känner i vårt inre vad som behövs för att vi ska kunna gå vidare efter jobbiga upplevelser men jag anser att förlåtelse nödvändigtvis inte måste ha någon del i det hela.
När jag skriver att folk ber om förlåtelse och att det är en egoistisk handling kanske är lite cyniskt av mig men jag har alltför ofta sett människor behandla andra illa kontinuerligt och alltid använt sig av ordet förlåt efteråt men utan att de ändrar på sig. I såna fall anser jag att ordet förlåt helt saknar betydelse. Det är bara ett ord en del använder för att själv må bättre men att de sen ändå fortsätter behandla den andra illa.
Och sen är det ju faktiskt så att förlåtelse verkar vara något som oftast krävs av den som blivit drabbad av något. Vi människor agerar och tror på olika saker och går vidare med våra liv på olikasätt men ändå verkar det finnas en slags korrekt prägel på hur det borde vara. Och det är just det borde som känns störande för mig.
Detta får vi prata med om sen när vi ses över en fika. :-) Det är alltid kul att höra hur andra tänker oc hresonerar och det är mycket möjligt att ni som har mer det andliga i er tänker på ett annat sätt.
Jag skrev en jättelång kommentar, sen kom det helt enkelt inte upp någon kod så jag kunde inte verifiera. Orkar inte skriva om, kommer knappt ihåg vad jag skrev. Jag måste packa inför en resa samt skriva en artikel, så jag lämnar diskussionen nu. Och jag tänker då rakt inte be om ursäkt för att jag gör det;-)
Det ska bli intressant att se vad ni kommit fram till när jag är tillbaks om en vecka!
Till alla: Tack för kommentarerna och viljan att argumentera. Än en gång så tycker jag ni ska läsa boken. Det finns mer att fundera över i den.