Åsas anteckningar

Boken heter Bokcirkelns bekännelser och är skriven av Elizabeth Noble, ISBN 9789185625048 och 9185625043

Jag har nyligen läst ut en bok som är det sämsta jag kommit ihåg att jag läst. Det är sällan jag läser något som jag tycker är riktigt dåligt. Orsakerna är främst två, att jag oftast kollar en bok innan jag börjar läsa den och att jag slutar om den är för tråkig.

Det var min tur att välja bok till bokcirkeln. Mer som en rolig grej tog jag en bok som handlade om en bokcirkel, Bokcirkelns bekännelser. Jag kollade inte upp den alls innan jag valde den. Min bokcirkel blev uppskjuten, boken var ett skäl, tror jag. Max en till, förutom jag, har tagit sig igenom boken.

Boken känns som om den från början till är kvinnoinriktad. Skriven av en kvinna, riktad till en kvinnlig läsekrets, handlar om kvinnor.

500 sidor, segt, rätt så händelselöst. De saker som händer ordnar sig på slutet.  Jag förstår helt enkelt inte att den här boken lyckats komma ut. Än mindre att den säljer, ännu mindre att den översatts till ett så litet språk som svenska.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag roade mig med att läsa den med något slags genusperspektiv. Ett tag markerade jag sådant som jag tyckte var anmärkningsvärt, roande, men jag slutade, det blev för mycket.

Handlingen utspelar sig någon gång de senasta åren, ändå känns det mer som hemmafrustil på 50-talet. Kvinnorna har utbildning, men de flesta jobbar inte. Det skrivs mer om deras äkta makars jobb, trots att kvinnorna har huvudrollen. Istället ägnar sig kvinnorna åt att ta hand om barn, hem, delvis varandra, rädda sitt äktenskap när mannen konstant är otrogen, ta hand om sin åldrande mamma, ta hand om sitt barnbarn, sörja sin barnlöshet.

Jag tycker ingen av ovanstående är fel att skriva om, eller utföra heller, det mesta är sådant som måste tas hand om på något sätt. Jag ser inte heller att ett jobb på rätt nivå måste vara viktigt vare sig i en bok eller i verkligheten. Men det här är så segt.

Jag upplever boken som helhet som fördomsfull och att den hyllar något slags äldre kvinnoideal. De två otrohetsaffärerna är typiska exempel. En av de äkta männen är ofta otrogen, sedan får hustrun en present, bra sex och kanske en resa. Sedan är det bra till nästa gång. Kvinnan som planerade sin otrohet, åkte ut till något "slott/större hus" med sin påtänkta älskare, fullföljer inte. Det känns inte rätt, inte tillräckligt tryggt/romantiskt eller vad det nu var som saknades.

Men de är säkert lyckliga i sina liv och sätt att se på könsroller bland annat, de vill gärna att deras barn fortsätter i deras spår.

Det finns en rolig sak med den här boken. På baksidan står det: "Bokcirkelns bekännelser är rolig och lättsam läsning som speglar den moderna kvinnans liv" Vogue

Min uppfattning om boken är i stort sett det motsatta mot Vouges, antar att andra haft behållning av den.

Finns det någon mer som kan bidra med ett antiboktips?