Unga anpassar sitt liv efter nätet
Citat: MSN, Microsofts webbportal, har gjort en webbaserad enkät bland 1 646 av sina svenska användare. Av dem under trettio år säger en tredjedel att de numera tänker oftare på vad de säger privat och vad de ägnar sig åt på fester.
Först så undrar jag hur tillförligt underlaget är . Sedan. Oftare nu än när? När de för 10 år sedan inte hade internet? Eller innan Facebook kom? Är det inte positivt att fundera på sitt beteende när det handlar om vad man säger och sitt festbeteende så att man kan stå för det?
För mig är nätet en del av ett totalt liv, det är inget eget liv. Det jag ger ut av mig där är en del av vad jag ger ut totalt. Att myndigheter, blivande eller nuvarande arbetsgivare, grannar, myndigheter familj, expojkvänner, blivande pojkvänner, vänner etc läser vad jag skriver är något jag räknar med. Att lägga ut något på nätet och tro att andra inte läser förstår jag inte. Lika lite som jag förstår behovet av att vilja ha kontroll på vilka som läser det som skrivs öppet, vilka som ser bilder som läggs ut öppet. Är texter och bilder utlagda öppet så utgår jag från att de är ok att läsa och titta på för alla. Varför annars lägga ut dem?
Som jag uppfattar det så är det arbetsgivare och myndigheter de som upplevs som mest problematiskt om de kommer åt material de inte borde ha. Jag ser det i så fall som att det som varit ett problem i en mindre stad, blivit ett storstadsproblem. I en liten stad där alltid någon känner någon som känner nästa så har väl alltid festvanor och andra personliga saker varit välkända? Självklart också positivt, det vi ger ut på nätet och i övriga livet kan också förstärka en positiv bild.
Det som kan bli ett problem är bilden och informationen andra ger ut, det vi själva ger ut har vi ju kontroll på och möjlighet att tänka igenom själva.
Min personliga uppfattning är att jag blir reserverad inför människor som lämnar ut privata saker på nätet. Inte när de gör det om sig själva, utan när de gör det om andra, barn, partners, expartners, vänner, kollegor, arbetsgivare oavsett om det är klartext eller med antydningar. Jag känner helt enkelt en misstro mot människor som gör det. Det hade definitivt inte legat på plussidan vare sig jag skulle anställa personen, ha en relation med personen eller bli vän med personen.
Slutligen, en majoritet av de jag läser eller har kontakt med på nätet, är rätt långt över 30.
Nej, jag tänker ungefär som du. Jag lägger inte ut superpersonliga saker på nätet. Därför blir det ofta ganska trist det man skriver också. Men jag tycker det är lite kul ändå.Jag har mest min sida för att släkt och vänner - som är väldigt spridda i vårt land skall se lite vad vi håller på med. Och så sparar jag bra recept där - mest för mig själv faktiskt.
Jag bjussar ganska mycket på mig själv i min blogg. Mina restriktioner: jag lägger inte ut bilder på min familj, skriver inte ut min mans namn eller vårt efternamn. De bilder jag lägger upp på mig själv får väl nån sno om de nu tror att de kan ha nån glädje av dem. Jag är också restriktiv med mitt egentliga känsloliv, på ett djupare plan. De spar jag till familjen och vänner. Först och främst är det inte min grej att skriva "sensitivt" - jag vill ge mina läsare ett gott skratt eller lite smilbandsmassage. För det andra blir viktiga saker lätt slätstrukna och vardagliga när de läggs in i en blogg (som ju vem som helst kan läsa).
Dock har jag med tiden blivit mer öppen med information som helt klart ger ev läsare i min hemort en chans att identifiera mig. Men jag har aldrig varit nån blyg viol som velat gömma mig, så.... Jag tänker också både en och två gånger innan jag publicerar mina inlägg. Konsekvensanalys är viktigt!
Shit, vad långt det här blev då!
Det syns på vår telefonräkning numera att ungdomar pratar med varandra vis msn. Den har sänkts drastiskt, dessutom är det aldrig upptaget om någon söker en. Det är ju alltid positivt :)
Ha en skön sommar!
DEt här är ett svårt ämne. JAg är själv mycket återhållsam men inser att alla som följer bloggen och känner mig från andra sammanhang vet vem Gubben är.
Men jag undviker ändå foton på familjen eller mig själv (ett par undantag dock...).
Jag delar din åsikt om andra personer. Men här lever jag lite i en gråzon och använder mig av "gubbar, och "gummor" som kan ha verkliga förebilder. Men än är jag inte stämd för förtal :)
Asta: Det sitter i ryggmärgen vad jag vill lägga ut. Det är få saker jag ångrar, men visst hade det blivit roligare och mer intressant om jag skrivit mer personligt och oscensurerat, men det är inte jag som person helt enkelt.
Bitte: Balansgången sitter väl rätt automatiskt? Jag är inte alls anonym. Bild, namn och att jag även träffat rätt många andra bloggare gör att rätt många vet vem jag är. Men jag känner att det inte gör något. Visst bidrar det till att jag får hålla tillbaka vissa saker som jag vill skriva om, men en anonym blogg hade känts konstig, även där finns en risk att någon röjer identiteten. Vi har ju alla olika nivåer och jag tror ändå att bloggen speglar vilka vi är, fast vi alla är olika öppna.
Lis: Nätet har många fördelar. Själv gillar jag inte msn,men jag är ju ingen ungdom heller. :) Kul att du skrev just nu. Tänkte på dig idag.
Gubben: ja, det är svårt att vara anonym också. Tror att det lätt blir en glidning även där.
Snart ska jag till Borlänge, men jag lovar att inte leta efter dig. :)