Barn....
Säkert finns det en välmening i det, men jag förstår ärligt talat inte hur en vuxen kan använda orden småtjej och barn om en nästan myndig kvinna. Jag tycker det är respektlöst.
Vid den åldern hade jag själv, flera andra jag känner redan flyttat hemifrån. Även en del tonåringar idag flyttar hemifrån runt 18 års ålder. En del är redan föräldrar vid den tiden, andra har börjat jobba. Kallas unga arbetskollegor för barn också? Går de när de fyller 18 från att vara barn till att bli vuxna på en gång?
Är det barn som flyttar många mil hemifrån för att börja på universitetet vid 18-19 års ålder också?
Personligen tycker jag det beror helt och på i vilket sammanhang. Rent generellt tycker inte jag det är respektlöst men som sagt det beror på sammanhanget.
Jag var ff barn när jag blev mamma som 17 åring och var också helt klart tjej, en ung sådan. Det finns knappast vuxna 18 åringar trots att dom är myndiga vid den åldern. Det tyckte jag inte om mig själv då och tycker inte om ungdomar i den åldern i dag. Jag förknippar inte vuxen med myndig men hade mången gången önskat att det var samma sak.
Det är klart det är "barn" som flyttar hemifrån sett från ett föräldraperspektiv och mången gång oavsett hur gamla "barnen" än är vid flytten.
Jag är barn till min mamma även om jag i dag är ett vuxet barn, likaså mina syskon. Mamma behandlar oss däremot inte som barn även om vi är hennes barn. Vi är ju jämnställda mamma och det var vi för många år sedan.
Ord och användningsområden beror på hur, var och varför. Jag hade ju själv inte sagt småtjejer om äldre tonåringar, troligtvis äldre ungdomar om jag nu skulle beskriva/benämna eller så. I min värld är småtjejer upp till 10-11 någonstans därikring.
Det beror på sammanhang. Jag tycker inte alls att 18-åringar default är vuxna. Eller barn. Men det beror ju också mycket på vad man lägger i begreppen. Om det är ålder eller beteende man betonar med såäna uttryck. Möjligen tycker 18-åringar alltid det är respektlöst att använda ordet "barn" om dem, men jag är ganska säker på att en 18-åring gärna skulle vara barn ibland också. Att använda ord, vilka som helst, i nedsättande syfte, förminskande, är respektlöst.
Carina och Thebe: Det är bloggare som skriver om Blondinbella som använder småtjej och barn om henne, hörde det även på ett café idag när några pratade om henne. Det handlade om övergreppet hon varit med om. Jag tycker det är nedlåtande, definitivt i det sammanhanget.
Om det handlar om "mognad" eller något, så är det väl i så fall rätt många vuxna i vår ålder också som borde benämnas som barn?
Jag har inte läst hos Blondinbella men kikade in nu. Det enda jag har läst om henne är rubrikerna i våra tidningar och av henne har jag inte läst något alls och jag har ingen aning om hennes övergrepp mer än rubrikerna heller.
Jag hade sagt barn om henne utan att mena det nedlåtande. Jag vet inte men är hon 17 år (man är väl det när man går i 2:an i gymnasiet om man inte gått om eller bytt inriktning)? Hon kan vara väldigt mogen men det vet inte jag och jag ser henne som ett barn.
Vad gäller mognad och personer jag känner så påverkar det inte just barn ordet om det är barn. Pratar man om vuxna eller vuxenhet så kan det variera beroende på hur, var och varför det isf pratas om någon.
Visst har du rätt i att många s.k. vuxna borde benämnas som omogna dito eller barn. Vuxenhet är för mig mer mognad än åldersrelaterad. Ett barn kan vara väldigt vuxet och tvärtom.
Jag tycker etiketter alltid är svåra och beror alltid på ens egna referensramar, utgångspunkter och sammanhang.
Carina: Även om du inte menar det nedlåtande, kan andra uppfatta det så. Jag hade gjort det. Om du kan säga det OM henne, kan du göra det TILL henne också. Säger du barn om/till de nästan vuxna du träffar på när du nattvandrar också?
Om en vuxen hade blivit utsatt för ett övergrepp. Hade man då sagt om/till personen att du är ett barn som borde ha bättre rådgivare/föräldrar/tillsyn så att du begriper att du inte ska vara på stan/på personalfest/åka svarttaxi/sova över hos någon för det finns en (kanske??) en ökad risk att det händer dig något där?
Jag är i varje fall glad att jag inte hade vuxna omkring mig som talade till/om mig som barn när jag var nästan myndig. Liksom de föräldrar jag känner som bryr sig om sina barn inte ser dem på det sättet.
Tillägg: Du kan också ha börjat skolan vid 6 års ålder, då går du ut gymnasiet när du är 18, då många flyttar hemifrån för att studera någon annanstans.
Åsa jag håller med dig om att andra kan tolka min mening annorlunda än hur jag menar det. Alla har vi olika referensramar till ord och hur vi använder dessa.
Vad gäller just barn så är hon tonåring och tonåringar är för mig barn, som jag ser det är även en 19 åring barn. Det är skillnad på småbarn, små barn och barn.
Till henne skulle jag troligtvis säga att hon är ett barn, ett äldre barn förvisso men ändå ett barn. Jag känner henne inte och det kan hända att hon är jättemogen, vad vet jag. Jag dömer inte henne och känner inte till hennes historia. Vad gäller föräldraansvar tycker jag att dom har det yttersta ansvaret och jag hade inte släppt iväg henne utan en vuxen med. Vad gäller vuxen då menar jag en förälder.
Att se ens "barn" som mina barn ser jag inget konstigt med alls för det är inte varken förminskande eller liknande i mina ögon. Det säger ingenting om vuxenheten så heller i det sammanhanget. För mig är det ett fint ord och talar om tillhörighet.
Exemplet jag tog om min egen mamma där vi (mina syskon och jag) är hennes barn är i mina ögon ett bra exempel som jag menar. Jag är inte ett litet barn men jag är hennes barn och jag är stolt över att vara det.
Du kanske var väldigt mogen som äldre tonåring och då blir det självklart ett annat sätt att prata med dig på.
Jag förstår inte dina sista ord "Liksom de föräldrar jag känner som bryr sig om sina barn inte ser dem på det sättet."
Rent krasst så är dom sista tonårsåren för många tonåriga tjejer (även killar i viss mån men det är mer sällan den typen av konflikter) ett rent helvete. Det helvetet är ju då en del av familjen och sällan blir det mogna resonemang där man inte ser tonåringen som ett litet barn och det har ju ingenting med att inte bry sig, snarare tvärtom.
Om jag befinner mig i en diskussion eller liknande med tex tjejen du refererade till inte skulle jag tilltala henne med barn eller liknande. Hon har ju ett namn. Sedan är det också en sak som jag lärt mig genom åren, jag använder ofta omedvetet mina erfarenheter av barn och ungdomar i olika åldrar och bemöter på deras nivå eller så.
När vi är ute och nattvandrar pratar vi om "våra ungdomar/tonåringar". Finns det tonåringar som är väldigt små kan det säkert hända att uttrycket "det är ju bara barn" kommer fram men det är inget jag tänkt på så jag är inte säker. Fel, nu kom jag på, det var ett självmordstillfälle med två tonåringar och då blev det väldigt mycket, dom var ju bara barn.
För många av dom ungdomar som är vår målgrupp är det väldigt trasigt i själen och många är ganska "små barn" inombords och behöver också få vara små oavsett vad vi andra hade kunnat tycka. Ett sådant barn bör/skall du inte bemöta som en likvärdig vuxen utan ge det barnet en chans att sakta komma dithän och på vägen möter man det trasiga barnet som sakta bygger upp sig. Så småningom är det två vuxna som möts men som sagt det tar i bland väldigt lång tid.
Carina: Tack för ditt långa svar. Är i varje fall glad att jag hade/har vuxna än dig omkring mig som inte behandlar andra vuxna som barn.
Jag tror jag brukar säga "barn" om dem som är upp till tolv, kanske, sedan säger jag "unga" om dem som är upp till 20-25 beroende på vilken målgrupp jag tänker på, och "vuxna" om dem som är myndiga och uppåt (som får rösta etc). Det beror lite på vad det handlar om. Men barn är för mig ganska små och går ännu inte i högstadiet.
Finns det en definition någonstans? Handlar det kanske om könsmognad egentligen? Inte vet jag.
Har inte läst något om Blondinbella, men 17-åringar kallar jag "ungdomar/unga".
Jag såg typ 5-10 år yngre ut än jag var ända tills jag var 35 eller något, och det var jobbigt när många liksom pratade över huvudet på mig. Därför var jag noga med att lära min dotter att hon var lika mycket värd som vilken vuxen som helst trots att hon "bara" var barn och ungdom vid den tiden. Så att hon skulle få samma service och respekteras som en individ.
Det ÄR förnedrande att bli behandlad som ett barn eftersom barn per definition är livegna och ungdomar bör hjälpas in i vuxenvärlden med ömsesidig hänsyn och ansvarstagande. Tycker i alla fall jag.
Att benämnas barn och behandlas barn trodde jag var två helt skilda saker. Jag har bara pratat om att benämning barn inte att behandla som barn.
Benämningen barn brukar jag använda när det handlar om barn under 13 år .. sen kallar jag dom för ungdomar, tonåringar, ung tjej, ung kille .. jag blandar inte in huruvida man beter sig moget, vuxet, barnsligt i benämningen. Sen kan ju både tonåringar, ungdomar, vuxna bete sig som barn men det är ju nåt helt annat.
Som mamma kan jag ju säga att jag har 2 barn när någon frågar .. stora barn .. eftersom de är tonåringar. För det mesta säger jag nog att jag har två tonårsdöttrar.
Att en ungdom som jobbar, flyttat hemifrån, lever ett eget självständigt liv kallas för barn klingar fel tycker jag.
Inser att jag är ganska värdelös som både vuxen och tillika förälder i somligas ögon och avslutar hela min del i detta med det som ursprungligen var benämning barn.
Barn är barn oavsett om dom är vuxna, jag pratar inte om hur man bemöter barn även om jag get exempel på det i tidigare kommentar. Att ge ens barn en grund att stå på är förälderns ansvar, att lotsa barnet ut i vuxenvärlden likaså. Att jag säger mitt barn har inte ett skit med att vara förminskande att göra. Tessan är mitt barn tills jag dör och sedan kan jag inte göra så mycket åt saken. Att hon dessutom är vuxen är en annan femma men jag har fött henne.
"Inser att jag är ganska värdelös som både vuxen och tillika förälder i somligas ögon och avslutar hela min del i detta med det som ursprungligen var benämning barn. "
Carina: Värdelös är du definivit INTE. Och självklart är Tessan ditt barn tills du dör. Jag har också barn och de är ju mina barn; hur gamla de än är. :-)
Jag tror det beror helt på i vilket sammanhang man säger barn om någon. Att kalla någon för barn när det inte ens är ens eget barn. Att förminska Blondinbella och kalla henne för ett barn tycker jag ex. är rätt nedlåtande. Det är väl enbart hennes föräldrar som isåfall borde kalla henne för barn eftersom hon är deras barn. Det är lite så min tankegång gick.
Jag hoppas du inte tog illa vid dig bara för att jag skrev hur jag tänkte kring benämningen barn för min kommentar var verkligen inget påhopp på dina kommentarer. Min kommentar var bara en enkle reflektion på Åsas notering.
Eva-Lena: Jag tänker ungefär som du gör.
Carina: Ber om ursäkt för att jag missuppfattat vad du skrivit tidigare i kommentarerna. Har nog med att säga att du skriver tonåringar är barn för dig. Om de är barn så ligger det för mig underförstått att de också behandlas som barn, men det är tydligen feltolkat.
Nina: Instämmer med ditt resonemang också. Att man om de egna barnen på en fråga säger att man har ett, två eller inga barn tycker jag är en annan sak. Håller med dig om att det låter konstigt att tänka generellt på de som flyttat hemifrån som barn.
Carina: Vet inte vem du syftar på som ser dig som en värdelös förälder/vuxen eftersom du inte skriver ut namnet, utan bara antyder. Utgår tills jag vet något annat att det är mig du menar. I så fall uppfattar du min åsikt om dig helt fel. Att ditt eget barn benämns som ett barn i dina ögon är en helt annan sak för mig än att unga människor generellt betraktas som barn.
Nina: Jag tror inte att det var dig Carinas kommentar var riktad mot, utan mot mig, även om det inte står i klartext. Möjligt att jag har fel.
I övrigt så tycker jag att du uttrycker dig klockrent där med att du tycker det är nedlåtande och förminskande att kalla t ex Blondinbella för barn.