Korkade människor, eller?
Deepedition har en bloggpost, Ännu ett felslut, som lite kort som jag ser det handlar om uttalanden som talar om hur "farligt det är att vara personlig på nätet."
Hur många har idag inte fattat att det vi gör på nätet, precis som det vi gör utanför nätet, kan finnas kvar på olika sätt? Jag tycker den som inte fattat det måste vara riktigt korkad. Det kanske snarare att personen är korkad, än att personen är personlig på nätet som gör att han/hon får problem med sin omgivning?
Rubriken hos Linda Skugge är, bilderna kommer att förfölja er i resten av ert liv. Liksom festfoton någon kompis tar på er också kan förfölja er hela livet. Är det någon som tror att foton som tas inte kan komma att dyka upp någonstans där man inte vill ha dem? Att Linda inte vill ha en partybloggare som väninna får stå för henne. Den biten skulle inte ha någon betydelse för mig.
Allt vi gör sätter avtryck på olika sätt. På en mindre ort kan t ex säkert en blivande arbetsgivare veta rätt många mer eller mindre bra saker om de som söker jobb, utan att googla på nätet.
Jag har ångrat saker jag skrivit på nätet, liksom jag ångrat saker jag gjort och sagt i andra sammanhang. Det mesta har ingen betydelse på lite längre sikt. Jag tycker det hör till livet att göra ogenomtänkta saker ibland.
Det jag däremot har svårt för är när det skrivs personligt eller privat om andra människor. Det hade fått mig att bli vaksam och fundera på om jag kan/vill vara nära vän med någon som tycker våra konflikter, kärleksaffärer etc är något som ska läggas ut för andra. Hade mina föräldrar skrivit om vad jag säger, vad jag har på mig osv hade jag förlorat i förtroende för dem. Jag tycker nästan det är värre med antydningarna som görs ibland, än när det skrivs i klartext vad det handlar om. Tycker personer själva ska bestämma vad som skrivs personligt/privat om dem, inte att andra skriver det i deras ställe.
Uppdatering: Nina har utvecklat sin syn på det jag skriver om i Dagens funderarstund.
Uppdatering 2: Jag tycker det framgår av min text att jag tycker att människor är kapabla att göra sina egna riskbedömningar, men jag väljer för säkerhetsskull att förtydliga. Alla skriver självklart om vad de vill. Min bloggpost var reflektioner om min syn på det, inget annat.
Intressant Åsa.
"Det jag däremot har svårt för är när det skrivs personligt eller privat om andra människor."
Jag har också lite svårt för det; eller mer att det på nåt sätt känns olustigt att läsa. Kan låta motsägelsfullt med tanke på att jag själv ibland skrivit på ett sånt sätt som jag själv tycker skulle kännas olustigt att läsa.
Varför är nätet och bloggen så farligt att våga var sig själv? Jag förstår inte det...
Mitt bloggande handlar om att vara mig själv, att våga ge av den jag är. De som då inte tycker om det eller tycker att det blir för personligt, måste ju då enligt min mening rannsaka sig själva anser jag.
Jag bloggar om mig och mitt liv och jag står för vartenda ord. Visst, jag har raderat och ångrat mig många gånger. Men jag lär mig.. och jag vet att mitt bloggande handlar om min kanal att hitta lösningar på det liv jag lever. Vissa skriver böcker, gör musik osv... men jag bloggar om den jag är...
Nina: Gränsdragningen är inte lätt. Och vi människor är inte konsekventa rakt av!
Jerry: Jag gillar din blogg, men skulle aldrig själv välja att skriva som du gör. Jag har ett lågt behov av att lämna ut personliga mina tankar och funderingar till vilka som helst att ta del av.
Främst skulle heller definitivt inte vilja skriva om andra, vilket många gånger är en förutsättning för att kunna vara privat/personlig.