Ett "jävla liv" när hon bara vill tänka och gränsdragningar
Sydsvenskans Andreas Ekström har intervjuat Nina Björk författare till bland annat den mycket kända boken Under det rosa täcket och till Sireners sång. Sireners sång finns´sedan flera år i min olästa hög i bokhyllan. Intervjun är läsvärd, så läs den.
En av flera tankar som den väcker hos mig är som vanligt mitt intresse för var gränsen går.
Ofta ses det som tolerant och positivt att ha åsikter i stil med "Jag gör så här, men var och en gör som den vill och tycker är rätt". Alltså finns det inget rätt och fel. (För tydlighetens skull skriver jag inte om mord, tortyr och liknande där i stort sett alla är överens om att det är fel, utom i extremfall, där de också kan vara rätt). Jag skriver om vardagssituationer.
Om någon kompromisslöst utifrån sin egen moral, erfarenhet och värderingar säkert hävdar att något är rätt eller fel, blir det ofta någon reaktion. Positivt eller negativt? Jag vet inte. Ibland har jag känslan av att många av oss vill vara många till lags, vän med alla. Det kan sluta med att ingen blir nöjd, att personen blir så utslätad så det finns inget attraktivt kvar.
Kvar finns då kompromisserna, om jag tror att de flesta lever efter för att kompromisserna gör det möjligt att både umgås positivt med andra och vara rätt nöjd med sig själv. Frågan går då att ställa var kompromissgränsen går innan kärnan av en själv försvinner.
Lite filosoferande om gränsdragningar igen.
Jag tror aldrig jag sett Nina Björk live, i varje fall tycker jag det är roligt med människor som är synliga på olika sätt, Nina Björk är en av dem. Att det blir ett "jävla liv" när hon vill tänka.
Jag har läst intervjun nu, men ingenting av Nina Björk. Det har helt enkelt inte känts som något för mig, fast jag vet förstås inte om det faktiskt är så. Jag tror det finns ett mellanläge mellan att kompromisslöst hävda vad som är rätt eller fel kontra att bara mjäka med och bli utslätad och trist - och att det är där många (de flesta?) rör sig. Det handlar om vanlig artighet; att vi säger vad vi föredrar och tycker men även öppnar för andras åsikter. Då hittar vi likheter som gör att vi slipper kompromissa och gemensamt kan göra sådant som vi gillar. Eller hittar spännande olikheter att lära oss av. Men det är nog också vanligt att folk kompromissar väldigt mycket och på det viset försöker leva genom andra - som egentligen inte vill ha den där kompromissen utan något annat men inte vågar uttrycka det av rädsla för att det kanske inte finns några likheter och för att "lagom är bäst". Trots att det faktiskt kan finnas likheter där utan att man vet om det, som man kompromissar bort och vantrivs med från båda håll. Sådana relationer vill i alla fall inte jag ha, men det är svårt att vänja människor vid att tala ur skägget lite mer, tycker jag, när jag råkar på fenomenet. Jag tycker inte om kompromisser över huvud taget om man inte först har lagt korten på bordet. Säger man inte vad man tycker så att man kan hitta rätt slags kompromiss åtminstone, har det gått för långt redan där och jag blir uttråkad eller förvirrad av det konturlösa "falska" ja-sägandet. Jag vill gärna hitta bästa vägen för båda sidor. Men det kanske många tycker är obehagligt...?
Att sudda ut sig själv är det oerhört många som gör i sin vilja att tillfredsställa andra eller bara i att passa in. Det finns ju även rädsla och osäkerhet i sådant beteende, rädsla om vad andra tycker/tänker, rädsla att inte duga osv, helt enkelt att inte våga ta plats för ofta tror sig personen ofta inget om sig själv. Att gå sin väg kostar och den kostnaden vill inte alla betala. Att stå för sina åsikter men samtidigt vara öppen för andras är i mångt en mognadsprocess och det menar jag kräver självinsikt och medvetande som många verkar sakna. Vartefter åren går och man får erfarenheter så blir ofta det som var livsviktigt tidigare, dvs ens egna preferenser som aldrig gavs vika på osv, inte alls livsviktigt utan man kompromissar för att det är okej och inte för att man kväver den man är och vad man står för. Relationer oberoende form är väl egentligen alltid en form av kompromissande om man vill ha relationer. Relationer är fascinerande om inte annat.
Andras teorier om hur man ska eller bör/borde leva sitt liv anser jag inte vara styrande på nåt sätt. Alla har vi ju olika sätt att se på livet och hur det ska levas, olika värderingar, principer och moral. Dock kan jag påpeka för de jag känner lite bättre och som man kan ha vettiga diskussioner med huruvida deras materiella drömmar (som aldrig verkar ta slut) och den ständiga prylhetsen som råder i deras hem är sund eller vettig. Och då kan man ju iförsig undra; vettig ur vems perspektiv? Deras eller mitt? Heh. Men jag tycker inte det är särskilt sunt att enbart bli lycklig över materiella ting. För mig ter det sig smått destruktivt. Inte för att jag sätter mig till doms över deras drömmar som så men mer för att kanske få dom att stanna upp en stund och se att livet är så mycket mer än det materiella. Syftar då på de som enbart blir lyckliga av att konsumera. Det känns fel på nåt sätt då lycka kan vara så otroligt berikande på en miljon andra sätt. Det materiella borde isåfall bara vara som ett slags komplement till att förhöja livskvaliteten men att den inte borde styra. Jag har upplevt att en del har en slags likgiltighet i sig inför andra förhållningsätt än ens egna ... typ "de kan göra som de vill; för mig kvittar det". En sådan likgiltighet anser jag inte vara särskilt attraktiv alla gånger. Självklart beror det ju på vad det handlar om. Tänkte på en grej jag läste för länge sedan. En kvinna påstod att det är onormalt att små barn ska behöva sova själv då vi människor egentligen är flockdjur.. Hon kunde inte förstå hur mammor och pappor kunde låta sina små barn sova i egna sängar i egna rum. Hon tyckte det var osunt. Medans andra tycker hon är helt vansinnig som resonerade så. Alla tyckte de hade rätt. Men egentligen .. finns det verkligen rätt eller fel i såna sammanhang. Olika saker funkar ju olika i olika hem. Då kan jag tycka att "folk får väl göra vad de anser bäst. jag gör ju det". Och då kan svaret från någon bli: "vad likgiltig du är." Vilket jag då inte förstår. Likgiltig. Varför det? Tydligen måste man ha en starkare önskan om gransdragning för att inte bli tagen för likgiltig. Som en mamma som ammade sin 7-åring. En del upplever det som äcklande, onormalt och konstigt men vilka är vi andra att döma? Vem har rätt att döma? Hur kan man dra gränser för vad som är normalt och onormalt? Jösses, nu flummade jag ut i egna tankar som jag kom att tänka på. Heh. Sorry Åsa för att jag spejsar ut ur ditt ämen. Intressant notering.
"Relationer oberoende form är väl egentligen alltid en form av kompromissande om man vill ha relationer." Jag lever i en relation och här komprommisas det aldrig längre. Vi lever våra liv som vi vill och hur vi vill. Vi gör vad vi vill och när vi vill. Vi har lagt korten på bordet om önskemål, önskningar och synpunkter på de gemensamma bitarna. Men sen separerar vi på allt det andra. Vi är två individer med olika intresseområden, olika behov av sömn och social samvaro med andra och ingen av oss anser att den andra ska behöva "offra" sig för den andra enkom för att göra den andra glad. Skulle min sambo vara golftokig och vilja ha med mig på golfbanan så skulle det bli ett stor nej. Att kompromissa om sin fritid finns bara inte. Den är för dyrbar och för kort. Tur att vi resonerar likadant. Annars hade det nog varit svårt. Bara för att man är et tpar behöver man inte göra allt tillsammans. En del tycker vi är konsitga men det få de tycka. Vi är oerhört nöjda med våra liv. Så ordet komprommissa är jag inte så förtjust i. Kanske att det är lite ego att inte vilja kompromissa. Som när vi var några som skulle hitta på nåt en lördagkväll och de ville dansa och jag då inte pallade med ett disco ala köttmarknad. Har svårt att umgås och prata när ljudnivån blir för hög. Mår inge bra då och det känns rätt meningslöst. Jag valde att avstå varav de blev smått sura. Men jag tycker ingen ska behöva offra sig för andra. Och mig gjorde det inget att de hade sin önskan om vad de ville. Det går ju fler tåg. Men de gillade det inte men man kan inte vara alla till lags. När jag var yngre och förr om åren när jag var osäker på vem jag egentligen är, vad jag tycker och tänker om saker etc så var jag sån som ville vara alla till lags men med åren kommer nya insikter och mognad.
Tänkte på något jag glömde skriva i morse. Saker och ting kan vara mindre eller mer viktiga, beroende på sammanhang, och då kanske man väljer att inte hävda sin rätt, sin sanning eller liknande. Att välja sina strider är ett bra uttryck och det optimala är väl om man väljer "rätt" strider vilket inte händer för ofta men ändå :) Där tänker jag på mig själv, förr stred jag som en stridspilot för att hävda min åsikt, idag har jag en åsikt men kan i vissa situationer tycka att spela roll, inte värt det och le och gå vidare. Det känns inte som att allt som är viktigt för mig, i det här fallet, är värt att försöka trycka in i ansiktet på folk därmed inte sagt att jag i en diskussion inte säger vad jag tycker. Nina: "Relationer oberoende form är väl egentligen alltid en form av kompromissande om man vill ha relationer." Jag lever i en relation och här komprommisas det aldrig längre. Jag menar kompromiss i att möta varandra. Din beskrivning på eran relation är en kompromiss i relationen som sådan. Det gäller allt från färg på handukar, vilken mat man vill äta till vad det än månne vara. En kompromiss är också ett sätt att kunna komma överens om att vara olika. Jag menar inte att man med kompromisser inte låter sig själv vara självständig. Att vara till lags och slå knut på sig själv är inte alls vad jag menar med kompromisser.
Carina: Tänkte inte på ordet kompromiss i just det där med att möta varandra i en relation. Du har så rätt så. :-)
Menade att du har så rätt i det här du skrev: Glömde citera den meningen. "En kompromiss är också ett sätt att kunna komma överens om att vara olika." I de andra när det gäller val av mat, färg på handukar etc ... det behöver inte vara så att det ens kompromissas om sånt eftersom det bara kan flyta på helt naturligt.
Menade att du har så rätt i det här du skrev: Glömde citera den meningen. "En kompromiss är också ett sätt att kunna komma överens om att vara olika." I de andra när det gäller val av mat, färg på handukar etc ... det behöver inte vara så att det ens kompromissas om sånt eftersom det bara kan flyta på helt naturligt.
Eva-Lena, Carina, Nina: Tack för era kommentarer.