Äktenskap....
Kollar nu på Göran Persson. Och jag tycker det är befriande och faktiskt starkt, att han säger att äktenskapet med Annika skulle upphört tidigare.
Det jag sett av Annika gillar jag, tycker hon verkar vara en stark kvinna, med kraft, utstrålning och handlingskraft. Länge sedan jag såg henne nu, är inte ens säker på att jag skulle känna igen henne. Ändå vet jag att jag kände till henne innan hennes giftermål med Göran.
Egentligen kanske ett slöseri med människoår, eller något som hör livet till? Ett äktenskap mellan två människor utan gemensamma barn borde ju vara höjden av känslokraft, eller?
Vad är slöseri, bortkastade känslor? Ja, jag har inget svar. Utger mig inte för en sekund för att vara en relationsexpert.
Lovar, det här är mitt enda inlägg om politik och äktenskap i samma inlägg. I fortsättningen blir det annat, eller äktenskap och politik i skilda inlägg.
Äktenskap är ju inte bara det religiösa .. Det är ju också ett juridiskt förbund. Par kan ju välja att ingå äktenskap just för de praktiska och ekonomiska anledningarna. En del som gifter sig säger att det innebär det ultimata beviset på att att man verkligen älskar varandra. Skulle par som lever ihop utan att vara gifta älska varandra mindre bara för att de inte vill gifta sig? Knappast !! Jag tycker att äktenskapet i sig ter sig mest vara en vacker tradition som ingås mellan två älskande för att övertyga sig själva och omgivningen om att det är de två ihop tills döden skiljer dom åt men som också har sina fördelar eftersom de då omfattas av det skydd som lagen ger gifta par. En del är väl mer hårt traditionsbundna och tycker att man SKA gifta sig och allrahelst om man har barn ihop och då i KYRKAN. Jag antar att de som gifter sig känner att de får en mer stark samhörighet med sin partner. Jag har hört en del säga att äktenskapet kan stabilisera ett förhållande på det sättet att man inte lika lätt bryter upp. Att äktenskapet gör att man jobbar hårdre med sin relation. Men om det nu är så; varför slutar då så många äktenskap i skilsmässa? Enligt statisktiken är det ju så. Sen har jag hört kvinnor säga att de vill gifta sig eftersom de vill vara någons fru. Hela den känslan har tydligen stor betydelse för en del. Själv kan jag inte identifiera mig med de kvinnorna som säger så. Äktenskap är ju något helt annat idag än förr i tiden. Då var det väl ett rent livstidsengagemang har jag fått för mig. Samrbete och försörjning och det hade nada med kärlek att göra. Jag kan förstå vad du menar med det du skriver om att det är hyckleri. Men jag tror inte ickereligösa människor tänker så. De är helt enkelt traditionsbundna. Jag har ibland undrat varför unga kristna ingår äktenskap. De är 18,19, 20 år .. Det måste helt enkelt bero på att de inte får ha sex före äktenskap och ingår de då äktenskap så är det problemet löst och de slipper synda och allt vad nu skriften säger. Hahaha. Nä, för mig är inte äktenskap lika med lycka och till en del tycker jag också det är hyckleri. Att stå där i KYRKAN och lova varandra trohet tills döden skiljer en åt. Hur kan man lova såna saker? Ingen kan lova såna saker. Det är ju bara ord som sägs för att det ska vara så. Dessutom så är skilsmässostatistiken hög. Jag kanske är cynisk; vad vet jag. Äktenskap känns rätt förlegat och jag är inte traditionsbunden på nåt sätt. Att ingå äktenskap kan vara bra rent juridiskt då det ger en mer rättvis trygghet par emellan. Men jag tycker samtidigt att det är oerhört romantiskt och vackert när par gifter sig. :-) Jag bryr mig inte om anledningarna till att de väljer att gifta sig; vill de det så ska de ju göra som de vill. Men själv skulle jag aldrig kunna gifta mig i kyrkan. Kyrkan är religiöst och religion ger mig kalla kårar. Kristendomen har ju utformat så många rädslor och regler och det är just religion som jag tror är anledning till att ingå äktenskap blev så viktigt överhuvudtaget. En slags skrämselpropaganda. I sverige är ju äktenskap en nyare förteelse (300 år eller nåt sånt) än jämfört med övriga världen. Visst kan jag tänka mig att gifta mig men det får absolut inte finnas med nåt religiöst inslag. Jag skulle ALDRIG i hela livet vilja gifta mig i kyrkan. Never. Man kan som tur är ingå äktenskap på så många andra sätt. För mig och min sambo skulle detta med att ingå äktenskap helt ha med det romantiska att göra. Oj, nu svävade jag ut här i min kommentar. Heh. Tycker ämnet är intressant och då börjar tankarna flöda. Nu är det ju en stor debatt om det här med att Svenska Kyran säger ja till samkönade äktenskap. Jag kan inte förstå hur man ens kan vilja gifta sig (vigas) I KYRKAN med hela det religiösa paktetet när man vet vad skriften säger och vetskapen om hur majoriteten av präster ser på homosexualitet. Jag menar nu inte att de inte ska ingå äktenskap; självklart ska ALLA få ingå äktenskap men att välja göra det i kyrkan som är så äcklig. Kyrkan, all hyckleri, de krista och deras äckliga bibel ... varför vill man vara en del av det? Men det kanske finns en tanke bakom det hela; rättvisa och sånt; vad vet jag.
Nina: Tack för en lång kommentar. Ja, jag vet att det kan finnas juridiska skäl till äktenskap också.Desto större borde väl anledningen vara att snabbt lösa upp ett icke-fungerande äktenskap för att inte fortsätta att sitta fast i de juridiska banden. Jag gillar kyrkan på vissa sätt, men får mindre och mindre förståelse för de som anser sig vara icke-troende och gifter sig där. Jag tycker det är respektlöst mot både de som jobbar i och för kyrkan och mot de själva också.
B. och jag gifte oss 87 för att det var någon lag som skulle ändras, typ försämring för änkor. Hans bror gjorde detsammama vid samma tillfälle. Annars tror jag inte på äktenskap. "Det jag sett av Annika gillar jag, tycker hon verkar vara en stark kvinna, med kraft, utstrålning och handlingskraft." Synd att Han som bestämmer hindrade skilsmässa i så många år. Förspillda år - ja, det kan bara hon veta. Men jag hoppas att hon levde sitt eget liv på bästa sätt, trots den där ringarna som band henne med GP. Löjligt att vänta så länge från hans sida, snacka om hyckleri. Annica
Vi gifte oss borgeligt kanske jag ska tillägga. Ursäkta stavfelen i förra inlägget. Yisses, det är så jag skäms :-). Annica
Måste först fråga hur du mår med tanke på det du skrev hos theWitch om blod, matkassar och ambulans. Först trodde jag att jag läste fel men det gjorde jag inte. Hur mår du? ------------------ Att gifta sig har/hade för mig inte ett dugg med att hålla mig fast vid KA, man kan skilja sig om relationen nu visar sig vara fel. På samma sätt som man kan flytta isär. Grunden för ett samboförhållande är ju att man vill leva tillsammans, samma grund är ju där för att vilja gifta sig. Eftersom relationen kändes/känns rätt så var det ett naturligt steg att vilja gifta sig för oss. Jag tror på äktenskapet, både det mellan man och kvinna och samkönade dito. Värdegrunden är viktig inte den religiösa tron. Jag tycker dessutom att det är vackert och känslan att stå där tillsammans med den man älskar i fina kläder är stor. KA och jag gifte oss i en kyrka trots att jag inte är troende. Jag var lite kluven till om det var hyckleri men efter att ha pratat ordentligt med prästen så kändes det rätt. Eftersom jag inte ser kyrkor (byggnaderna) som religion utan som en plats för frid, lugn och ro och där tid till eftertanke skall finnas så känner jag inte att det är/var fel att vilja gifta sig i en kyrka. Jag har respekt för kyrkan som plats/byggnad och har känt mig malplacerad där vid olika tillfällen eftersom jag inte är troende. Efter samtalen med "vår" präst (när vi gifte oss 1994) känner jag inte alls så för kyrkan (byggnaden) längre. Jag märker att vi pratar om kyrkan på olika sätt, jag pratar om kyrkan som plats och inte ur ett kristet perspektiv eftesom jag inte har ett kristet perspektiv. Nina skrev: "Att stå där i KYRKAN och lova varandra trohet tills döden skiljer en åt. Hur kan man lova såna saker?" Jag tänker så här: I nöd och lust är samma grundtanke och för mig har det ingen annan innebörd än att man hjälps åt i med och motgångar. För mig betyder samboskap, äktenskap, partnerskap eller vilket skap det än är att man väljer att leva tillsammans, satsa på förhållandet och bli gamla och gråhåriga tillsammans = tills någon av oss dör. Trohet för mig är en grundsten i vilket "skap" man än väljer. Allt kan ju hända som förändrar läget men om det vet man ju inte före.
Annica: Det känns ju som oerhört gammalmodigt att inte kunna ta ut skilsmässa när äktenskapet ändå är över. Hoppas i varje fall att båda i slutändan kan känna sig nöjda med hur det ändå blev. Carina: Det jag skrev om hos Thewitch hände för många år sedan och jag har berättat det för dig innan. Just det du beskriver anser jag vara hyckleri. Vi har skrivit om det innan också. Jag tycker det för min del är hyckleri att gifta sig i kyrkan när man klart och tydligt deklarerar att man inte tror. Jag tycker även det är hyckleri av en präst att tycka att det är ok att viga någon, som öppet deklarerar att hon inte tror på det prästen är tillsatt att stå för. Men det har vi diskuterat tidigare, som med så mycket annat vid det här laget. :)
Eftersom jag inte ser kyrkor (byggnaderna) som religion utan som en plats för frid, lugn och ro och där tid till eftertanke skall finnas så känner jag inte att det är/var fel att vilja gifta sig i en kyrka. Jag har respekt för kyrkan som plats/byggnad och har känt mig malplacerad där vid olika tillfällen eftersom jag inte är troende. Efter samtalen med "vår" präst (när vi gifte oss 1994) känner jag inte alls så för kyrkan (byggnaden) längre.
nice size