Mobiler och andra tankar.
När jag säger att jag inte gillar mobilen och knappt använder den, kan det starta ett mycket starkt engagemang hos många. Det är viktigt att slå in i mitt huvud allt jag kan missa om jag inte använder mobilen/har den med mig. Precis som om jag inte redan vet det.
Inspirerades idag av Åke Stolt, som efter sin pensionring som sportreporter har gått över till att tycka till om olika saker, har idag en krönika med utgångspunkt från mobiler. Rubriken är Det heter mobil - men man behöver inte gå omkring. Där skriver han bland annat om en man som tidigt på morgonen på Sturups flygplats går omkring och högt och tydligt berättar om i stort sett ingenting.
Men var går gränsen för vad vi berättar över till att bli ingenting, till att bli möjligheter att kartlägga någons liv? Gränsen ligger oerhört nära. Jag har senaste tiden roats av att lyssna på andras mobiltelefonsamtal, istället för att tycka att de kan väl vänta att ringa tills jag slipper lyssna. Min moral säger mig att samtal i offentlig miljö är helt tillåtna att lyssna på, det går helt enkelt inte att undvika. Häromdagen åkte jag tåg i en timme i vardera riktningen. På vägen dit fick jag veta mobilringarens personnummer, namn på två av hennes barn, området där hennes barn går på dagis. Att hon var skild, namnet på exmannen. Att hon skulle åka på semester i två veckor. Det är också nonseninformation egentligen, om jag inte helt enkelt tycker att jag kan använda informationen. Till ett inbrott, till att ta kontakt, skicka blommor med en komplimang om att hon ger ett trevligt intryck osv. Det är kanske nya tidens sätt att skapa kontakt? På vägen hem roades jag av ett ungt par som inte pratade i mobilen, men med varandra om åsikter om sina andra kompisars vanor och annat.
För några dagar sedan reagerade Deep/edition i bloggposten, Du loosar inte jobbet på grund av en blogg, på uppgiften att en man inte fått jobbet för att hans flickvän som bloggade anonymt skrivit att hon inte vill flytta. Jag tror inte heller att det är orsaken till att han inte fick jobbet, det kanske var en del i en större del, men det bör knappast ha varit huvudorsaken. Det kan väl knappast finnas någon som tror att de avtryck vi gör på olika ställen inte kan dyka upp på andra ställen? Inte bara de som vi gör själva utan de som andra gör om oss också?
Det är ju fantastiskt att så många vill dela med sig till så många. Undrar hur någon jag känner skulle reagera om jag frågade efter hennes personnummer?
Jag tycker det är helt ok att skriva och säga i stort sett vad man vill, alla är ju självklart medvetna om att det kan leda till mothugg eller att det finns kvar och används i något sammanhang som det inte var tänkt att göra. Riktigt anonyma är det ju inte många som är.
Åke Stolt har förresten en kul bloggmening i sin krönika: "Sladdertackorna" kallar sig numera bloggare.