Vad är det vi ser egentligen?
Det har startats säkerhetsnålskampanj till Bobbys ära, som det finns olika åsikter om. Själv tänker jag inte sätta på mig några säkerhetsnålar, inte heller skicka någon ros till hans begravning. Jag håller med Anna Larsson i Svenska Dagbladet, Rosorna hjälper inte Bobby. Frågan är om ens Bris hade kunnat hjälpa Bobby. Jag lägger pengar i sparbössar, skickar in när det känns rätt. Mediakampanjaner oavsett vad de handlar om får mig ofta att tänka på alla andra också som far illa, där ingen ser dem överhuvudtaget.
Många anser att de själva självklart alltid tar tag i det som de ser, får något att hända hos myndigheter, föräldrar och andra inblandade när de tror att barn far illa. I verkligheten tror jag inte det är så lätt. Det är lätt när något har hänt, när något barn har avlidit, när svår regelbunden misshandel blivit en mediagrej. Då är det lätt att se att någon skulle ha gjort något, någon skulle ha ingripit och förändrat det. När det finns en helhet. Kanske detaljerna en och en inte är lika lätta att ta tag i? Det är få som har någon helhetssyn in i en familj. Finns det inte bloggare/tdagbokare som också har detaljerna som vi borde reagera på? Alkoholmissbruk, psykiska sjukdomar, fysiska sjukdomar, självdestruktivitet, inte pengar till mat till sina barn, avstängd el? Ingen detalj i sig självt kanske som de är värt att reagera på. Men den dagen det hamnar i media, då finns det där som en detalj som ingen reagerade på och alla borde ha sett.
Vem vågar ta det definitivt förebyggande steget? Att på allvar prata med sina söner, döttrar, systrar, bröder, vänner och undra om de verkligen bör ha egna barn? Att de troligen kommer att få svårt att klara av att ta hand om sina barn på grund av de "brister" de har?
Att starta en "haverikommission vid barndödsfall" tycker jag nästan är skrattretande, alternativt valfrieri. Se istället till att det finns instanser att enkelt göra anmälningar till. Fixa istället resurser och kunskaper hos de människor som tar emot anmälningar gällande övergrepp, misshandel, missbruk eller vad det nu handlar om både hos vuxna och barn. Varje vuxen har i allmänhet ett barn som påverkas också. Få snabbhet och säkerhet i rättsprocesserna. Hjälp offren att gå vidare, ge förövarna (dömda av domstol) straff.
Uppdatering. Anna Wahlgren har en debattartikel i Sydsvenskan idag, läsvärd. Jag tycker just ansvarsfrågorna är viktiga. Alla har ett personligt ansvar.
Jag håller i sak med dig för när väl detta lagt sig så är läget antagligen som det varit förr i andra mediaupphausade situationer med tragisk utgång olika sorter.
En grundregel är ju att efteråt ser man oftast alltid det man borde ha sett men som du skrev så är det inte särskilt självklart då, innan alltså.
Du skrev min tanke, säkert många andras också, "Fixa istället resurser och kunskaper hos de människor som tar emot anmälningar gällande övergrepp, misshandel, missbruk eller vad det nu handlar om både hos vuxna och barn. Varje vuxen har i allmänhet ett barn som påverkas också. Få snabbhet och säkerhet i rättsprocesserna. Hjälp offren att gå vidare, ge förövarna (dömda av domstol) straff."
Jag tror att det är där vi måste göra mer, skapa förutsättningar för att snabbare kunna göra mer "rätt". I en hel del fall som anmälts och reagerats på har inget hänt från myndighetens sida eller så har det hänt alldeles för sakta. Många är "rädda" att anmäla för då kanske våldet eskalerar iom att myndigheterna inte agerar snabbt nog. Än idag, trots alla satsningar kring hedersmordsproblematiken, tar sociala myndigheter hellre dialog med berörda föräldrar med oftast katastrofala följder som resultat. Ett bra exempel där är flickan som hoppade och det var väl i Malmö.
Tänkte skriva ner en text om detta men vi skall iväg ut och jag har bara huvudvärk (allergitabletterna) så cellerna vill inte med mig riktigt. Skummade igenom SVD artikeln men får läsa mer senare.
P.S solen skiner men det blåser en hel del och trots det är kjolen på ;). D.S
Carina: Myndighetingripanden är ju inte lätta. Jag tror det är lätt att låta bli att anmäla också för att det blir för "stort", för jag tror att osäkerheten ofta är väldigt stor om vad som egentligen händer. Hur allvarligt är det? Kolliderar mina värderingar med hur barn ska tas om hand, med andras osv osv?
"Jag håller i sak med dig för när väl detta lagt sig så är läget antagligen som det varit förr i andra mediaupphausade situationer med tragisk utgång olika sorter"
Vad trodde du skulle förändras av säkerhetsnålar och rosinköp? Att människor far illa, till och med mördas, kan väl inte vara okänt för någon? Vem är det som ska uppmärksammans, som måste väckas för de inte vet om det?
Jag har hittills inte sett NÅGON bloggare, hört NÅGON ge ett konkret förslag på hur det ska förhindras.
Jag tycker man ska prata med varje elev i skolan. En psykolog med särskilda kunskaper i detta, som kan ställa de rätta frågorna och även förstå av svaren om det ligger nåt bakom. Varenda elev! Då blir det inget konstigt, farligt, utpekande, hemskt utan en del av vad man gör i skolan.
Sen måste myndigheter samarbeta bättre, effektivare och snabbare. Det är sannerligen inte FLER myndigheter vi behöver. Samt att detta kanske inte ska vara en kommunal fråga där man behandlas olika beroende på i vilken kommun man bor, utan ett statligt direktiv för hur det ska gå till när man får in en anmälan.
När folk adopterar barn undersöks de mycket noga. Varför inte ta och undersöka biologiska föräldrar också? Göra hembesök t ex? När nu alla är så måna om att våld måste stävjas får det också inkräkta på integriteten, det går inte att komma ifrån.
Varför inte ha övervakningskameror i hemmen, där de som bäst behövs? :)
Jag tycker Anna Wahlgren skriver en sak som tydliggör vad som är viktigt. Ett barn med ett blåmärke borde bli tillfrågad av minst 5 vuxna varifrån blåmärket kommer.
Adoptivbarn är ju extra utsatta plus att adoptivländerna också ställer krav emellanåt, så där förstår jag att det ska undersökas.
Undrar vilket parti som skulle våga gå till val på frågan att man måste kontrolleras innan man får skaffa barn.... Det tror jag inte skulle få några röster alls, inte av mig heller, trots att jag egentligen tycker det är ett bättre förslag än att sätta på sig säkerhetsnålar.