Om att brinna för något....
"Två av mina barn har dött, jag skulle tveklöst offra resten av min familj för xxxx"
På ett intellektuellt plan kan jag förstå resonemanget. På ett känslomässigt kan jag det inte. Även om att avstå från de egna barnen kan innebära, åtminstone på sikt, att fler till antalet än de egna överlever, så kan jag inte sätta mig in i det känslomässigt. Grunden i en familj är för mig skydd av familjens medlemmar, vilket en del lyckas bättre med än andra. Men att offra sin egen avkomma för att eventuellt göra det bättre framöver är för mig obegripligt. Att höra det uttalas känns inte ens verkligt, fast jag vet att det finns en hel del som tycker det är ett bra sätt att tänka på.
Man är nog helt avstängd känslomässigt om man uttalar sig på det sättet efter att två av ens barn har dött.
Inte ens om de två barnen fortfarande hade levt vore det väl naturligt att resonera sådär, tycker jag, eftersom man har en stark drift att skydda sina barn om man mår bra mentalt och känslomässigt.
Var har du sett eller hört det där uttalandet? I krigszoner?
"Var har du sett eller hört det där uttalandet?"
Vart också nyfiken på var. Svårt att kommentera då jag inte fattade i vilket sammanhang de orden sas.
Eva-Lena och Nina: Jag avstod avsiktligt från att skriva var jag hört det, eftersom jag inte tyckte det var väsentligt för tankegången, att försöka förstå hur någon kan resonera så. Om ni inte helt stängt av nyhetssändningarna, så har ni antagligen hört varianter på det flera gånger, inte minst senaste tiden.
Som jag uppfattade det bodde den här kvinnan i Skåne, men dödsfallen har anknytning till ett krig.
Det är viktigt med sammanhang när det gäller starka känslor som att förtränga sina barn och dessutom kunna tänka sig att skada dem. Tycker jag.
I krigszoner stänger ju många människor tillslut av sina känslor för att orka överleva, de kan inte ta ett steg annars. Det händer inte i första taget, men efter många omänskliga övergrepp kommer väl en del människor till det stadiet. Och när allt är över kan känslorna tillslut slås på igen, efter varierande tid... då kan jag tänka mig att många får en rejäl chock i efterhand över vad de har gått igenom.
Stänger man av känslorna så mycket att man kan tänka sig att offra sina barn i ett samhälle som vårt för något man brinner för, då är det en helt annan sak än att tvingas göra det mot sitt egentliga förstånd och sitt känsloliv i ett krig, tycker jag.
"Det är viktigt med sammanhang när det gäller starka känslor som att förtränga sina barn och dessutom kunna tänka sig att skada dem. Tycker jag."
Jag håller helt med dig, Eva-Lena. Ett sammanhang måste ju med för att man helt ska förstå helheten.
Vem, och i vilket sammanhang kan något ha sagt så? var min första tanke. Jag ville spontant veta, för att försöka förstå.
Men jag håller med dig. Sammanhanget är inte relevant.
För mig är resonemanget obegripligt, och jag blir oerhört illa till mods.
För min personliga del, så skulle jag inte offra ens fingerspetsen på något av mina barn, även om jag hade fått garantier om att det skulle lösa tex aidsproblematiken.
Ja, så "egoistisk" är jag.
Jag håller med theWitch om att resonemanget är obegripligt, men det beror ju på att mani nte känner till sammanhanget.
Har man inte levt under lång tid under fruktansvärda krigsförhållanden så kan man omöjligt förstå hur någon kan vilja offra sina barn.
Det är därför sammanhanget är viktigt.
I ett samhälle som vårt är det totalt obegripligt, medan man aldrig kan veta riktigt säkert i krigszoner hur människor reagerar. Och förstå det fullt ut kan man nog aldrig. Krig och våld är ju hemskare än obegripligt... brrr!
Tänk att människan aldrig verkar förstå att krig inte är rätt väg för att få till en bra värld! Det där är också fullständigt obegripligt för mig.
Jag läste lite i gästboken för att förstå bättre. För MIN tanke var (och ja, jag har uppenbarligen missat nyheterna) ... att meningen kunde avslutas på olika sätt som t.ex.
"Två av mina barn har dött, jag skulle tveklöst offra resten av min familj för rättvisan"
ELLER
"Två av mina barn har dött, jag skulle tveklöst offra resten av min familj för för att få tillbaka mina barn"
Så var min tanke.
Å eftersom jag missat nyheterna så ger jag mig inte heller på en kommentar kring ämnet.
Bara jag som kikar in för att se om du skrivit nåt nytt. Läst nån bra bok nu under sommaren?
Eva-Lena och Nina: Jag tycker fortfarande inte sammanhanget är viktigt. Det var ett konstaterande av något obegripligt. Allt behöver man heller inte kommentera vidare. Krig är ett tillfälle när känslor stängs av. Det finns andra också, i vårt eget land. Det kan lika gärna vara vår granne, vår vän som också stänger av sina känslor av någon anledning. Eller varför inte vi själva? Det finns knappast någon som under tillräckligt stark press, inre eller yttre, kan komma i situationer där vi gör saker vi idag kanske inte ens kan drömma om att göra. Att man går så långt att man dödar sina barn är dessbättre sällsynt, även om det regelbundet även här rapporteras om sådana fall. Att man däremot inte skyddar sina barn, att barnen får stå tillbaka för missbruk, sjukdom osv är en vardag som många vet om existerar.
The Witch: Tror de flesta är som du, och jag. Det går inte att ställa ett människoliv mot flera på det sättet, helt omöjligt.
Eva-Lena: Är det verkligen totalt obegripligt att man kan offra sina barn i vårt samhälle? Det sker ju här! Ett exempel är väl Bobby vars närmaste vårdnadshavare stängde av tillräckligt för att låta honom dö, utan att de var i någon krigssituation. För kärlek, droger, under inverkan av sjukdom, trötthet osv gör människor utåt sett obegripliga saker, men de händer.
Åsa: Avslutningen kan också vara. Jag skulle offra resten av mina barn för aidsforskningen, cancerforskningen, för trafikskadeforskningen, för mitt hemland, för min stora kärlek... Varianterna är många....
Nina: Går som du ser lite långt mellan uppdateringarna. Har inte läst så mycket i sommar. Den bok som jag kommer på nu och kan rekommendera är: Kalla det vad fan du vill.
Första tanken var för mig precis så som The Witch skrev:
"Vem, och i vilket sammanhang kan något ha sagt så? "
Kanske att sammanhanget inte ses som något relevant men man kan ju inte förutsätta att alla som läser ett kort stycke ska förstå vad det handlade om. Jag hade inte sett det på nyheterna heller.
Jag tycker det är intressant att veta i vilka typ av situationer människor säger saker, agerar, handlar etc ... alla beter vi oss olika, alla agerar vi olika, alla reagerar vi olika. Ibland kan det t.om. kännas mer begripligt och ibland inte; varför och hur en del säger och gör vissa saker. Hade den där meningen kommit från en psyksjuk kvinna inspärrad på ett mentalsjukhus som inte är i sina sinnes fulla bruk så hade man sett det på ett visst sätt än om det var på ett annat sätt. Hur kan man veta vem och varför de där orden sas om man inte vet sammanhanget. Och man kan ge en källa eller ett sammanhang utan att bli för närgången och detaljrik för det är inte relevant i sammanhanget.
Och ja, jag tycker det är fruktansvärt att ens tänka såna tankar om att offra sina barn.
Såg ett avsnitt av nån CSI för rätt länge sedan där en kvinna och en man hade en blödarsjuk son som de älskade över allt annat. De skaffade ett nytt barn vars uppgift bara blev att ge ryggmärg och blod till sonen. De offrade alltså sin dotter för sonens skull. Hon går ju miste om mycket och har konstant ont. Usch.
jaja, detta var bara lite tankar från mig ... en del människor är inte lika snabba på att se en helhet.. man kanske inte alltid förstår allt som man läser och då kan något slags sammanhang faktiskt ha betydelse. Allt är inte självklarheter.
Du kanske kopplar mina flummerier. Önskar dig en trevlig helg. Ska iväg och köpa ett passande vin till räkorna nu. :-)
Nej, allt är inte själklarheter. Däremot kan den, i det här fallet jag, som skriver bloggposten välja att skriva som den vill. I den här posten valde jag medvetet att inte skriva bakgrunden, just för att det var själva tankebanan som jag ville lyfta kan. Självklart har de som läser och de som väljer att kommentera också rätt att framföra sina synpunkter på nivån jag lagt mig på, vilket du och Eva-Lena har gjort.
Hoppas du hittade ett bra vin till räkorna. :)
Ska bara som hastigast svara Åsa på frågan...
"Är det verkligen totalt obegripligt att man kan offra sina barn i vårt samhälle?"
Nej. Vad jag menade var att jag tror det är obegripligt svårt att sätta sig in i tanken att verkligen göra det; obegripligt känslomässigt för utomstående. Vissa saker måste nog upplevas för att begripas fullt ut. Oavsett om det är i ett krig eller ej.
Det var detta jag menade, kort sagt:
Det är lättare att begripa ATT det händer i ett krig. Svårare att begripa ATT det kan hända i vårt samhälle (om det inte gäller sjuka människor, som Nina nämnde och som gör skillnad åtminstone för mig). Däremot helt obegripligt att förstå på djupet. Både i krig och övriga fall.