Boende
Mosippan är ett område i utkanten av Malmö. Det har tidigare varit en förläggning numera är det barackboende där två stadsdelsförvaltningar, Rosengård och Södra Innerstaden, placerar de som är eller riskerar att bli bostadslösa.
Sydsvenskan har hittills i två artiklar, Mosippan dumpning av utstötta, och Skulderna ledde till Mosippan berättat lite om livet där. Storfamiljer har tvättider på två timmar, dålig luft, oroligt runtomkring, råttor utanför. Anette Blomkvist har valt att ge en inblick i sitt och sin familjs liv, ett liv som jag tror de flesta inte vill visa upp. Det visar hur lätt och snabbt det går att hamna fel. Finns det någon idag som tror att de är helt skyddade mot att hamna på gatan? Det visar också en hård kamp för sina barn, att de ska gå bra för dem, att de ska sköta skolan osv.
Hon vill inte bo i Södra Innerstaden som hon bodde i innan. Hon vill inte tillbaka till stöket som var där. Beskrivningen av gatan hon bodde på innan är följande: sönderslagna portuppgångar, narkomaner i trappan och en son som helt plötsligt sa att han inte skulle gå till skolan mer. Han vågade inte eftersom det var för mycket skit utanför lägenheten. Så han slutade skolan.
På den gatan låter det ju inte speciellt trevligt att bo. Vid flera tillfällen har det mer eller mindre uttryckts att det inte går att bo där. Oftast av människor som inte bor där själva. Jag bor på den gatan. Jag förnekar inte att det finns problem, synliga problem också. Jag har möjlighet att flytta. Ändå väljer jag att bo kvar, vilket andra också gör.
Utan någon riktig statistik, endast en känsla, så tror jag att det blivit en förbättring de senaste åren. Det är ett område där det i olika "vi börjar om från början projekt för det vi sysslar med är något unikt" pumpas in en del pengar. Ett område som klassats som slumområde i vissa undersökningar, vilket enligt min mening är ett öppet hån i jämförelse med riktiga slumområden. Jag tror personligen att projekten har en marginell betydelse för att det har blivit bättre, om det nu har det.. Jag tror istället att hårdare krav på hyresgäster, bostadsrättsinnehavare är en bidragande orsak. En del har helt enkelt trängts ut härifrån, vilket säkert inte alltid är den bästa lösningen. Åtminstone inte för de enskilda människorna. Säkert inte för stan i en helhet heller, man transporterar runt problemen, utan att hitta hållbara lösningar för att hjälpa de som vill ha och behöver hjälp.
Bostadsbristen, parallellt med arbetsbristen, borde vara de viktigaste frågorna inför valet.
Intressant att läsa artiklarna du länkar till.
Modigt av den där kvinnan att våga ge en inblick i sitt liv. Intressant att se hur en person som misskött sina hyror resonerar; som det här med att ställa krav fast man med flit misskött sina hyror. Att strunta i att betala hyran som ALLTID är förstaprioritet pga att annat går i första hand låter ju helt tokigt. Borde inte bidragen täcka också räcka till hyran? Jag tycker bara det är så fel att ställa för höga krav när man själv försatt sig i situationen. Jag menar; man kan inte ha för höga krav. HUr skulle det bli om var och varannan började prioritera annat och misssköta sina hyror; vem sja betala för det? OM man själv försatt sig i en hyresfälla så får man ju ta ansvar för det och försöka städa upp efter sig själv. Man kan ju inte kräva att andra gör det åt en. Alla får ta eget ansvar för sina handlingar. Självklart ska man få stöd att fixa iordning sitt liv men samtidigt måste man ju själv sköta sig och prioritera rätt.
Jag känner sympati för dem som har det jobbigt men tycker samtidigt att en del verkar se så lättvindigt på saker och ting. Jag känner dubbelt så att säga. Känner en som är fd spelmissbrukare. Han förlorade allt och sjönk ner i skiten rejält och idag bor han torftigt och trångt men är glad att han fått stöd att ta tag i sitt missbruk och att han kan träffa sina söner varannan helg. Han känner stor skam över sin situation och samtidigt säger han att han själv får skylla sig själv och nu får se till att sköta sig. Han är noga med hyran och livrädd för att bli vräkt. Där är det en stor skillnad på folk och folk. En del tar sitt ansvar och en del lämprar helst över sitt ansvar på andra och ser inte till konsekvenserna.
Visst ska alla ha rätt till stöd och hjälp och jag säger nu inte att kvinnan i artikeln är en sån som utnyttjar systemet men jag tycker bara det ger en sorts signaler om att det går att med flit skita i att betala hyror och andra räkningar och att det ändå ordnar sig så lätt med allt. En del har inget, får ingen bostad, har dålig lön, taskig ekonomi och inget kan de göra mer än att kämpa. Har du sju ungar och misskött dina hyror med flit och prioriterar bil kan du ändå ställa krav och allt det där...
Vad jag svammlar. Känner som sagt dubbelt om det här ämnet. De få jag känner till som misskött hyran etc känner stor skam och de tar ansvar för sina handlingar och ser på det för vad det är; att de själv får städa upp efter sig - "skylla sig själva" och att börja om att skapa sig ett bra liv. Utan att ställa krav för det är de för skamsna för.
Sen kan jag tycka att de som det gått snett för som ser till konsekvenserna och får stöd och hjälp med att bygga upp ett värdigt liv är värda hjälpen de får då de faktiskt kämpar och sköter sig. Att gång på gång skita i hyror etc funkar ju inte.
Men det är ju inte så lätt för alla människor ... alla är ju olika.
Miss P: Jag håller med dig i stort. Främst i att det är svårt. Jag tror vi alla mår bra av krav och förväntningar på oss. Sedan är det viktigt att komma ihåg att det kan gå fort utför och det är svårt att ta sig upp igen.
Jag tycker inte artikeln skönmålar mamman här, jag gör det inte heller, inte hon själv heller. Kraven/önskemålen hon har utgår mycket från hennes barn. Tyvärr är det ju de som påverkas mest och inte kan påverka något allt. Att bo på Mosippan eller på "min gata" är nog inte vad de flest föräldrar har som dröm till sina barn. Det trista är att bara en del kan förverkliga sina drömmar.