Åsas anteckningar

Gränsdragningar fascinerar mig. Till exempel gränsskiktet  mellan ytlighet, normalt och djupt.   Här ska jag skriva kort om ytlighet.


Ordet ytlig hör jag i stort sett alltid som något negativt:  "Usch, vad hon är ytlig",  "Jag är absolut inte ytlig".


En kort beskrivning av en ytlig person kan vara att de intressen som finns är att läsa Barbara Cartland,  Danielle Steele, kioskdeckare, intressera sig för mode, smink, utseende. träning, heminredning och hur man fångar en partner. 


Vad är det som negativt med det då? Jag kan inte se något alls. Hur kan man gradera någons intressen? Att ta hand om sin kropp, sitt yttre, sitt hem tycker jag är ett lika bra intresse som  annat är.


Jag kan inte se något negativt alls med det som brukar benämnas som ytlighet. Jag kan inte ens se vad som är ytligt i att  t ex ha ovanstående intressen, eller vad som skulle vara negativt i dem.


I stort sett allt går att tolka negativt gällande andras beteende om man vill det, tror de flesta gör det ibland. Men varför är vissa intressen satta som sämre än andra?



 

Jag är ingen bildmänniska. Bilder säger mig sällan något alls. Jag har till exempel aldrig fattat vad jag skulle ha för intresse av se en bild på en brottsling. Vad ska jag ha bilden till? Jag vet att det är  helt tillåtet att publicera namn och bild på dömda brottslingar. Ändå har jag aldrig känt att det har tillfört mig något att ha uppgifterna. Jag vet att jag skrivit samma sak eller ungefär samma sak förr, men jag har inte förmågan att alltid komma med något nytt efter så många år på nätet. Ingen av andra bloggare jag följer klarar heller att komma med nyheter varje gång de skriver något, men jag tror inte någon av dem har ambitionen att vara nyskapande i allt de skriver heller. Jag kan självklart ha fel. Jag tror på varje människas förmåga att svara för sig själva.  Aggeman tar upp ett av problemen med  publicering.   Jag har hittills inte av någon blivit övertygad om vad jag skulle ha för fördel av publicering av namn och foto överhuvudtaget.  Det jag ser framför mig är att jag skulle ha en klippbok med fotografier på dömda brottslingar i Malmö så jag skulle undvika dem på något sätt. Hade jag känt igen Alexandraamannen om jag mött honom?  Troligen inte.  Om jag gjort det skulle jag då ha missat andra faror som finns?  T ex en inte dömd rånare, eller så hade jag helt enkelt snubblat över trottoaren i min iver att inte missa något i mina studier av klippboken.  Var finns t ex alla farliga hundar här i Malmö registrerade?  Men det är möjligt att jag missat något. Ser fram emot att bli övertygad om min personliga fördel av att ha namn och bild publicerade.  Vet inte vad jag skulle ha namn och bild på hundar till heller, men just nu skrämmer hundarna mig mer än människor gör.



Sedan är jag väldigt glad över att det finns så många på nätet som värnar om människor i utsatta situationer.  De griper in när de ser och hör något.  De vet att det finns mörkertal och de anmäler självklart allt de vet också. Konstig att inte fler fall av könsstympning lett till åtal då. Det finns så många som vet att det förekommer, det är också ett brott som ger bestående skador, alltså kan inte den mest mansgrisiga av åklagare påstå att brottet inte ägt rum.   Anledningen till att det inte åtalas så mycket är väl att domstolarna är helt överhopade med fall som anmälts av alla medborgare som vet att det finns många av dem.  Eller har jag fel?  



Är också oerhört glad över alla som bryr sig sina medborgare på gatan. De stannar och frågar hur missbrukarna  mår, de ingriper i gräl som kan urarta, de tar hand om fulla tonåringar osv. 



Trots allt negativt som emellanåt antyds om de som är  på nätet, att de skriver fula anonyma kommentarssvar, de svarar inte i överensstämmelse med inläggens anda osv, så har jag aldrig på något annat ställe träffat på så många människor med så mycket kunskap, empati, tid att bry sig om sina medmänniskor som på nätet. Synd bara att de prioritera nätet så mycket framför att vistas ute.  Vilken fantastisk värld, åtminstone land, vi levt i om alla de godhjärtade människorna varit mer ut.


Tyvärr räknar jag mig själv till de som rätt ofta väljer att gå förbi både det ena och det andra. Men jag vet om att jag är i en minoritet. Eller?


Ps. I det här inlägget finns det ironi. 

Henrik  är "värd" för  nästa bloggträff som är på lördag 22/7 cirka 13.00 på Steakhouse på Lilla Torg.   För exakt tid gå till Henriks blogg.

Hur och när VET jag ett mörkertal?  Uppskattar, gissar, tar för rimlig, ja. Men veta att det finns ett mörkertal?


Jag har länge letat efter en debattartikel som jag vet att jag rivit ur Sydsvenskan för rätt länge sedan, men som jag inte hittat.


Marinne Ekdahl i Sydsvenskan skrev en kort artikel om könsstympning den 27:e juni.  Tack vare den artikeln hittade jag också namnet på en socialantropolog, Sara Johnsdotter, som lagt ner  arbete och intresse på just könsstympning och jag hittade debattartikeln som jag letat efter. Den var svar på Berit Adnors uttalande.  Artikeln är några år nu, men jag tycker ändå att den är läsvärd.


Jag hittade när jag sökte även en annan artikel där Sara Johnsdotters namn var med. Den går att läsa här.  Observera att det  är flera år sedan artikeln skrevs. Jag vet inte om det finns andra forskningsresultat nu.  I  Danmark, Odense, genomfördes redan 1995 läkarundersökningar för att kontrollera könsstympningar. I artikeln beskrivs det som helt odramatiskt.  Resultatet? Att 1995 var de flesta flickor omskurna.  2003 var ingen det.  Slutsats? Det står ingen i artikeln.  Min egen slutsats är att antingen har de slutat att omskära sina flickor eller de har flyttat någonstans där det inte registreras.


Det jag vill få fram är att det är lätt att påstå att en företeelse är vanlig, för att jag  tror att den är vanlig. För att det befäster mina egna föreställningar eller vad det är. För att någon, auktoritet eller inte, påstår att den är vanlig. Men var finns bevisen? När börjar vi sprida rykten, fördomar istället för kunskap och information?  Som med alla gränsdragningar, så är gränsen svår. Mycket svår.


Nu har vi ett fall som fällts i domstol. Vad kan vi dra för slutsatser av det?  Jag vet inte, mer än att det bara finns ett fall som kommit så långt.



Ifall någon tvekar, så Ja, jag är helt emot könsstympning, kvinnlig omskärelse och alla andra övergrepp. Jag vet inte heller omfattning av övergreppen i Sverige, vilket ingen annan tycks veta heller.



Det jag vet är att jag tycker det är viktigt att tänka på vad det är vi sprider och eventuella konsekvenser av det vi sprider.  Och å andra sidan vår rätt att sprida saker som vi inte alltid tänkt igenom.

Men är det inte där demokratin är som bäst? Alla har rätt att skriva/föreslå/tycka  vad de vill, andra har också rätt att bemöta det.


Detta inlägg är intressant, tycker jag i varje fall.


Uppdatering 060720: Studien "Aldrig mina döttrar" är läsvärd.

Mosippan är ett område i utkanten av Malmö. Det har tidigare varit en förläggning numera är det barackboende där två stadsdelsförvaltningar, Rosengård och Södra Innerstaden, placerar de som är eller riskerar att bli bostadslösa.



Sydsvenskan har hittills i två artiklar, Mosippan dumpning av utstötta, och Skulderna ledde till Mosippan berättat lite om livet där. Storfamiljer har tvättider på två timmar, dålig luft, oroligt runtomkring, råttor utanför. Anette Blomkvist har valt att ge en inblick i sitt och sin familjs liv, ett liv som jag tror de flesta inte vill visa upp.  Det visar hur lätt och snabbt det går att hamna fel. Finns det någon idag som tror att de är helt skyddade mot att hamna på gatan?  Det visar också en hård kamp för sina barn, att de ska gå bra för dem, att de ska sköta skolan osv.



Hon vill inte bo i Södra Innerstaden som hon bodde i innan. Hon vill inte tillbaka till stöket som var där. Beskrivningen av gatan hon bodde på innan är följande: sönderslagna portuppgångar, narkomaner i trappan och en son som helt plötsligt sa att han inte skulle gå till skolan mer. Han vågade inte eftersom det var för mycket skit utanför lägenheten. Så han slutade skolan.



På den gatan låter det ju inte speciellt trevligt att bo. Vid flera tillfällen har det mer eller mindre uttryckts att det inte går att bo där. Oftast av människor som inte bor där själva.  Jag bor på den gatan. Jag förnekar inte att det finns problem, synliga problem också. Jag har möjlighet att flytta. Ändå väljer jag att bo kvar, vilket andra också gör.


Utan någon riktig statistik, endast en känsla,  så tror jag att det blivit en förbättring de senaste åren. Det är ett område där det i olika "vi börjar om från början projekt för det vi sysslar med är något unikt" pumpas in en del pengar. Ett område som klassats som slumområde i vissa undersökningar, vilket enligt min mening är ett öppet hån i jämförelse med riktiga slumområden.  Jag tror personligen att projekten har en marginell betydelse för att det har blivit bättre, om det nu har det.. Jag tror istället att hårdare krav på hyresgäster, bostadsrättsinnehavare är en bidragande orsak.  En del har helt enkelt trängts ut  härifrån, vilket  säkert inte alltid är den bästa lösningen. Åtminstone inte för de enskilda människorna. Säkert inte för stan i en helhet heller, man transporterar runt problemen, utan att hitta  hållbara lösningar för att hjälpa de som vill ha och behöver hjälp.



Bostadsbristen, parallellt med arbetsbristen, borde vara de viktigaste frågorna inför valet. 

Sju ämnen jag inte kommer att skriva seriöst, personligt och uförligt om

Politiska ideologier

Fotboll
Dejter
Min familj
Innehållet i min handväska
Märkena på mina kläder
Mina vänner
Mitt jobb
Alla filmer jag ser (nu berättar jag nog om cirka en av fem)
Alla böcker jag läser (nu berättar jag nog om  max en av sju)


Jag tänker aldrig på vad jag inte ska skriva om, det finns med automatik hos mig. Ovanstående var spontana tankar på vad jag inte skriver om.  Det finns säkert fler ämnen.

I bokhyllan står två böcker av Suzanne Brögger, Ja och Transparence. Del två och tre i den fristående serien som börjar med Cremé Fraiche, som jag också läst. Det är nog tio år sedan jag läste Transparence och 20 sedan jag läste Ja. Ja, kommer jag ihåg. Transparence är bortglömd. Efter Transparence har jag inte läst något av Brögger, i varje fall inte som jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg att jag slukade Ja. Ville veta vad som hände i kärlekshistorien, hennes som jag tyckte då lite konstiga sätt att beskriva saker. På baksidan av JA står det:" Hon berättar om en kvinna som förälskar sig hopplöst och, enligt Brögger, gör alla de traditionella övertrampen - kryper, behagar, gör sig själv anständigt oskuldsfull - men till sist står i brinnande uppror mot mansdominans och kvinnokonventioner"

Blev lite frestad att läsa om Ja nu, men min begränsade läsningslust för tillfället gör att konkurrensen med annat är stor.

En bok har jag av Charles Bukowski, Min oskuld och Pearl Harbour. Jag har läst fler. Innan jag plockade fram boken, som det var runt 20 år sedan jag läste, så kom jag ihåg omslagsbilden. Charles själv med cigarett i munnen och ölflaska i handen. Det är ungefär det jag tänker på när jag tänker på Bukowskis böcker. Manlighet enligt en viss bild: svett, sex, alkohol, rökning. Mustighet med avsaknad av fräschhet. Baksidestexten till boken säger att den handlar om något helt annat: "Från den första medvetna barndomsbilden till den historiska dag när japanerna bombade Usa in i 2ndra världskriget får vi följa Henry Chinaski och hans kamp för tillvaron. En svart, avslöjande historia om ett system av förtryck och orättvisor där man bara kan lita på sig själv." Baksidestexten är en sak, när jag nu slår lite på måfå i den så verkar den mer handla om det jag skriver om, fast på ett ungt stadium. Finnar/bölder, första onanigången, första fyllan.

Jämförelse mellan Brögger och Bukowski? De har omslagsfoton på sig själva båda två. Hon ger intryck aven tuff kvinna, han av en tuff man. På varsitt sätt.