Mobilen....
I varje fall har jag av någon anledning haft den med mig mer än vanligt senaste veckan. Vilken tidstjuv! Människor som under alla år alltid kunnat komma på möten på avtalad tid och plats måste nu flytta både tid och plats. Det går inte att komma försent när någon har mobil, för det är meddelat innan den sena ankomsten registrerats. Att jag får 45 minuter extra på stan gör inget, för jag fick veta det innan vi skulle träffas.
Sedan har jag fått fler kramar, gulliga nallebjörnar, roliga historier osv på en vecka än jag normalt får på ett halvår. Via SMS, från personer som nog inte skulle vilja ha tid/lust/vilja att träffa mig om jag frågat om det, men kramas via förkortade SMS med mig, det vill de. Och kalla mig för vännen i tilltalsordet, vilket ger mig kalla knottrar.
Så från och med i förrgår så ligger mobilen där jag tycker den ligger bäst och i ett tillstånd som är det absolut mest vilsamt. Den ligger alltså avstängd hemma och jag är någon annanstans.
Teknikfientlighet tror jag inte att min mobilanvändarmotvilja beror på. Mer att jag helt enkelt inte känner något behov av den. Och att jag föredrar andra sätt att kommunicera med människor jag känner privat än via små gulliga SMS.
Är glad och lycklig över att det mesta av tekniken i mitt privatliv är frivillig att använda. Mobilen tillhör det som jag anser vara onödig teknik. För mig!
Åsa: Jag känner igen mig väldans att mobilen alltid befinner sig på annan plats än jag själv. Det finns också en vila i att inte kunna bli nådd jämt. Det är underbart att sitta på bussen/tåget att filosofera medans regndroppar rullar ner slumpmässigt.
Det ligger mycket i det du skriver. Lätt att alltid vara tillgänglig. Det handlar om för många till och med in i träningslokalen, in i duschen i badhuset, jag har mött skrämmande exempel. Tur är att vi alla har en valmöjlighet och att både stänga av och låta den ligga hemma.
Skönt att läsa din text; trodde nästan jag var den enda människan i vårt avlånga land som för det mesta / oftast lämnar mobilen hemma. :-)
Jag vill INTE vara tillgänglig dygnet runt och tycker inte om att typ sitta på pendeln och när det ringer och tvingas till ett privat samtal när jag sitter där bland en massa tågresenärer.
Gillar inte heller när man går ut och äter ett gäng och alla slänger upp sina mobiler på bordet och jag är inte sen man att påpeka det heller. :-) Jag vet; kanske lite fräckt av mig men med mina vänner kan jag vara så pass rak som tur är. Fast vet jag nu att de väntar viktigt samtal etc så har jag överseende med det. Blir bara så nervös av att det ringer hela tiden under en middag. De vet att jag inte är mycket för mobilen, att jag aldrig messar tillbax gulliga mess, nallebjörnar och sånt så de har slutat med det som tur är. Heh.
Det är verkligen som du skriver; de flesta är tillgängliga gör jämnan. Vet många som får abstinens om de inte har sin mobil med sig; att den är oumbärlig för dom.
Visst är den mycket bra att ha om man t.ex. kör bil och något händer etc men jag väljer att lämna den hemma för det mesta.
Nu har jag två tonårsdöttrar så det är svårt att undgå den nya mobiltekniken; de är ju som de flesta tonåringar mycket förtjusta i sin lilla mobil som de OFTAST inte svarar i när det väl gäller. Brukar påpeka det för dom; att varför är det så viktigt med mobil när ni ändå inte har den på. Heh.
Bengt: Eller istället för regndropparna kan man ju lyssna på andras telefonsamtal. :) Jag har aldrig vant mig vid att ha mobil, så jag känner ingen saknad när jag inte har den.
Lena: Jag undrar ibland om inte tillgängligheten gör oss otillgängliga. Att man t ex skickar och svara på sms under en fikastund. Är man tillgänglig för den man är tillsammans med då? Men valmöjligheten är viktig, även valet att välja att slippa höra andras telefonsamtal, i varje fall när det gäller privata, icke offentliga områden.
Nina: Jag tycker också att det finns många tillfällen när en mobil är bra. Men inte så bra att jag vill ha den med mig hela tiden. Och jag vill definitivt inte umgås med människor med små meddelanden.
Håller med dig om det du skriver om att det ser nästan komiskt ut när människor slänger upp mobilen på bordet. För att inte tala om när man går ur ett flygplan och större delen av passagerna slår på mobilerna och kollar länge på dem. Undrar hur mycket man kan missa på någon timmes avstängdhet. Fast som jag skrev innan, skönt att det finns valmöjligheter och att jag inte är tvingad att använda mobilen.
Jag tillhör de där som har med mobilen (nästan) överallt :) Men jag ringer väldigt sällan och får heller inte särskilt många samtal. Det jag mest använder är SMS, men INTE för att skicka nallar och sådant tjafs - herregud... Skulle mina vänner få för sig att börja skicka något sådant till mig skulle jag bli väldigt orolig över hur det stod till med dem! :)
Carra: När jag får små gulliga nallar så undrar jag om de känner mig alls, men jag tror de gör det för att retas lite. :)
Jag tror helt enkelt inte att det känns rätt för mig att umgås med SMS. Att skicka några förkortningar då och då är för mig inget sätt att underhålla någon relation, mer att det görs för att något ska hållas igång. Om det nu var någon bra förklaring. :)
Jag har nästan alltid mobilen på men jag får inga gulliga nallar eller så, hmmmm... undra vad det kan bero på ;) Finns inte sådär jättemånga personer som har mitt mobilnummer.
Jag tycker dock att det är kul att få sms. Oftast får jag det inte.
Nu har jag dock fått flera stycken sen jag lärde känna M. De är ganska mysiga att få. Som när man är på jobbet så kan jag passa på när jag ändå ska på toa att fiska upp mobilen ur fickan och se om jag fått något. Har jag då fått något av M så blir jag glad och får ny energi. Jag har den i fickan på jobbet men ingen ringer på den så det är lugnt. Jag skulle aldrig ha den på om man t.ex. är ute och äter.
Ingen ringer mig för att få tag på mig mer än de på jobbet. Alla andra ringer bara hem. Svarar jag inte hemma så ringer de igen.
De få gånger någon har ringt på den så har jag oftast stått som ett fån och trott att det är någon annans mobil som ringer. Känner inte ens igen min egen signal :)
Jag har som sagt oftast min mobiltelefon på men jag känner inte att jag blir mer tillgänglig (eller otillgänglig) av den.
Sedan har det ju visat sig att sms är ett bra sätt att kommunicera via om man är otrogen. Som mitt ex. Han och hans älskarinna skickade ju massor av sms till varandra medan han var hemma och umgicks med mig.
Min mobils främsta uppgift är att agera som väckarklocka.
Angående det du skrev hos mig: Ja, det känns bra att jag blitt starkare :)
Ha det gott!
Åsa: Vi är ju rätt olika där. Jag gillar inte alls sms, oavsett om det är från någon nära eller inte.
Är glad att du verkar så lycklig igen!
Jag har haft mobil i 10-11 år, och nyss gav jag bort den och makulerade sim-kortet. Vilken befrielse! Jag tror att det blir ett tvång för en del. I motsättning till de flesta tycker jag att det är skönt att slippa den. Jag har bredbandsaccessen och hemtelefonen ihop, och behöver inte mer. Det att alltid vara tillgänglig blev för mig jättejobbigt innan jag bestämde mig för att göra mig av med den. Är jag hemma så svarar jag när någon söker mig. När jag är ute så är jag ute.