Lita på vad jag ser
En kväll för någon vecka sedan satt jag hemma och tittade på tv. Persiennerna var neddragna. Plötsligt hördes en smäll, det lät inte riktigt som en fyrverkeripjäs. Samtidigt så syns ett ljussken utanför fönstret. Jag går fram till fönstret och vickar på persiennen. På gården mitt emot brinner det med stora lågor.
Jag går ut i hallen och ringer 112. Under tiden tittar jag ut genom fönstret, men då ser jag inga lågor. Så när jag kommer fram så säger jag. Hej, jag tror att det brinner här. Svaret va: . På S-gatan? Mitt svar: Ja och det brinner rejält också.
Bilen var redan på väg. Sedan kollade jag en stund i fönstret. Det kom rätt stora lågor varvat med bara rök.
Jag gillar inte riktigt känslan av att jag tappade tron på vad jag egentligen sett. Fast tron hade kommit tillbaka igen.
Hrm... kan det inte ha varit så att när du tittade ut andra gången så kanske elden var inne i en syrefattig fas och liksom drogs ner en stund?
Eller också var det så att din hjärna tillfälligtvis trängde bort det obehagliga sinnesintrycket, och det är förstås lite kusligt att tänka att ens egen hjärna kan bete sig så mot en själv.
Ja, det sägs att människans hjärna kan vägra se stora saker som skepp som kommer utifrån havet, att den sorterar bort dem som ovidkommande och overkliga, om den tidigare aldrig har sett skepp. Att man ser det man brukar se, liksom. Fast det är lite svårt att tänka sig in i det där fullt ut. Kanske ungefär lika svårt som att tro på det man ser för första gången. Hihi!
Det verkliga som kommer så nära, det som blir vår vardag än mer, det är inte underligt att vi förtränger och inte tror att vi ser det vi ser!
Eva-Lena: Det var nog så, men jag borde väl ändå ha bestämt mig för om det antingen brinner eller inte brinner? Ser jag lågor ena sekunden så är det ju lite underligt att inte våga stå för det sekunden efter utan säga att jag tror att det brinner....
Stefan: Mmmm. Eller så tänkte jag att det bara var en vanlig raket jag sett, inget att ringa brandkåren om.
Eva-Lena: Om man aldrig sett t ex ett skepp ens på bild, måste det ju nästan vara omöjligt att tro på det.:)
Lena: Ja, eller är det så enkelt att jag inte ville sätta igång en uttryckning för att det kanske var onödigt?
Hur gick det? Klarade sig alla oskadda?
Åsa: Jag tror inte det var några personskador. Brann bara ute på gården och det var inte ens en notis i tidningen sedan.
oo skary!,,, men vad sa då brandmännen? :O
vi har en spökhistoria som handlar lite om samma sak. men vi har inte skrivit den ännu, men snart kanske den kommer upp på vår blogg
om du e nyfiken??
kramar idoltjejerna