Verkställa hämnd.
Att tänka hämnd, vedergällning, öga för öga, använda reptilhjärnan tycker jag är en sak. Att vilja omsätta det i praktiken en helt annan. Jag hoppas att jag själv alltid kommer att spärrarna, vad som än händer mig själv eller någon närstående, så hoppas jag att jag aldrig kommer att omsätta något våldsamt tänkande i praktisk handling.
Något som har förvånat mig är att många tycker det är helt ok att göra det. Misshandla, förstöra, slå sönder, mobba, ibland till och med döda. "Bara den andra började".
Jag tycker inte det är ok att verkställa "vedergällningsstraff". Och jag hoppas som sagt att jag aldrig kommer att göra något våldsamt mot någon. Att såra andra tror jag tyvärr är oundvikligt, känner i varje fall ingen som inte gör det. Men att verkställa hämnd, hoppas jag att jag aldrig kommer att göra.
Att ha tanken på det tycker jag som jag skrev i början är helt ok, däremot inte att verkställa det.
Permalänken får du fram genom att klicka på klockslaget.
Men håller så klart med dig.:-)
Som vuxen har man ett stort ansvar att förmedla oavsett om det är rollen som förälder, anhörig, vän till familjen eller annat åt det hållet. Det ansvaret innefattar ALLTID att det bör manas till eftertanke, orsak och verkan, ta reda på "sanningen" så långt det bara är möjligt osv och därifrån stötta.
Jag skulle ge igen till mina mobbare den dagen vi kom tillbaka till Kiruna från Ghana. Jag var full av hat och avsky men det var inget jag sa till min mamma, att jag var rädd och orolig visste hon däremot. Nu skulle vi ju flytta till helveteshålan Kiruna och det var mer än bara träffa mormor och morfar på semestern, riktigt hur jag tänkte hade hon inte klart för sig.
Jag fick min hämnd och det resulterade i en ursäkt och då också tolerans men aldrig respekt från mig. Den värsta antagonisten slog jag med en smäll (hon som bad om ursäkt sedan) och den andra kunde jag skrattande avfärda för fisigare/ynkligare krake till kille hade jag inte sett då. Jag var då bara 15 år gammal.
Avskyn och hatet mot antagonisterna gjorde att jag faktiskt vågade träffa dom. Dom känslorna försvann så snart jag såg att jag faktiskt hade rätten att få vara. Märkligt egentligen och idag skrattar jag åt eländet och det sitter inga spår jag är medveten om iaf.
När fröken blev utsatt för mobbning använde jag kommunikation men det gjorde ingen skillnad i situationen som då var utan vi flyttade efter några år. Lite i underläge också eftersom jag var yngsta föräldern och ingen tog mina tankar och känslor riktigt på allvar, ej heller mina presumtiva lösningar.
Ett hett ämne i många situationer idag och jag vet inte om jag skulle bibehålla sans och vett om det skedde något regelvidrigt, jag hoppas det men... You never know.
Hejsan Åsa!
Hoppas du haft en bra helg.
Min helg har gått i filmens tecken.
Det här med våld. Såg filmen A history of violence och en idyllisk familjs tillvaro satts på sin spets pga våld. En mycket bra film.
Hämnd såg jag i den andra filmen; "Cruch" som är en av de bästa filmerna jag sett på länge.
Handlar om rasmottsättningarna i USA och hur fördomar ser ut på olika sätt. Usch, den var otäck.
Har inte läst blogginlägget du relaterar till men ska göra det nu.
Skäms lite smått när jag tänker på det men när jag gick på mellanstadiet så spöade jag upp mobbare på vår skola. Jag flyttade från Malmö till Stockholm och det där med dialekten retade upp en hel del vilket resulterade i en mardrömstillvaro för mig; då 8 år. Men efter det första slaget jag gav tillbax upphörde det och då insåg jag att det enda som hjälpte var att slå tillbax. När andra sen drabbades var jag där med nävarna och skulle beskydda vilket gjorde vår skola till en mobbafri skola låg och mellanstadiet igenom. Våld löser inget sägs det men då gjorde det det. Bodde i ett våldsamt hem så kanske att det blir mer märkbart då; vad vet jag. Ska vidare och läsa där nu..
Trevlig fortsatt söndag.
Jag tror på självförsvar i en akut situation, men inte att på att det ger något att tänka på eller utföra hämnd.
Vad är det som gör att du tycker det är bra att tänka sig att hämnas på någon? Det gör ju ingen nytta, man har fortfarande kvar känslan efter det som man själv blev utsatt för.
Mamselamsen: Ska komma ihåg sambandet permalink-klockslag i fortsättningen. :)
Carina: Det är inte lätt att lösa konflikter. Att någon tar till våld försvarar jag inte, däremot kan jag förstå att någon gör det, fast jag inte tycker det är rätt.
Nina: Önskar dig en trevlig måndag, som det är idag. Se mitt svar till Carina.
Eva-Lena: Att använda självförsvar tycker jag är en annan sak. Där tycker jag till och med att det kan finnas en direkt skyldighet att göra något aktivt för att förhindra en större skada, på sig själv eller någon annan. Att planera någon hämnd, för egen elelr annan del och utföra den tycker jag är en helt annan sak.
Jag tycker det är ok om jag eller någon annan går och tänker på hämnd. Det skadar ingen annan än den som gör det Att ha åsikter om vad någon går och tänker på tycker jag är rena diktatorsfasoner. Sedan vet jag att det inte leder något till och att destruktiva tankar bör ersättas med annat.
Då kan man lika gärna skriva att ALLA tankar är helt OK, om man nu ska blanda in tankar när man skriver om beteenden.
Jag blev nyfiken på varför du alls nämnde tankarna i texten. Det var inte det att jag ville förhindra folk att tänka sina tankar.
Eva-Lena: Jag nämnde tankar, just för att det för de flesta som uttalar sig är just tankar, fantasier om hämnd. Att du ska plåga dina mobbare, slå ihäl de som är dumma mot dina barn osv.
Självklart är ALLA tankar OK. Det är tillåtet att tänka, fantisera om allt.