Åsas anteckningar

För lite över ett år sedan skrev jag en rätt så ironisk bloggpost om övervakningskameror.   Där jag tyckte att skulle vi övervaka någonstans så är det i hemmen, i våra bilar, i den privata delen av våra liv. Det är där de flesta brotten begås.


Jag är ingen större anhängare av att generellt vara övervakad när jag går ut.  Inte hemma heller.  Jag vet att jag är det på många ställen och störs inte alls av det.  Ändå så anser jag att gränsdragningen är viktig att fundera på. Framför allt är det om kameror, teknik ska ta över vårt eget ansvar. 



Kameraövervakning ska finnas på samtliga grundskolor i Malmö.  Det är planer på att övervaka hela stråket från Stortorget till Möllevångstorget.  Badhuset  vill ha fler kameror som spelar in, nu har de bara en inspelande kamera vid entrén.  Bostadsrättsföreningar vill filma de som kommer in i trapphusen. Jag vet att det finns positiva resultat av kameraövervakningen.  Vandaliseringen på vissa skolor har minskat rejält. Vissa våldsbrott har försvunnit från övervakade platser.


Vilka brott kommer att lösas då? De som begår brott på övervakade platser, rånar, misshandlar, våldtar mitt på torget?  På gatorna runt omkring då? Vem ska vi lita på där? Ska de som ser genom fönstren inte göra något, inte ens lyfta luren, för han är nog redan filmad?  Hur många av den senaste tidens mord som synts på löpsedlarna hade förhindrats med hjälp av övervakningskamerorna? Möjligen ökar möjligheten att få fast någon, men det viktigaste måste ändå vara att förhindra?


Vems är ansvaret?  Alltid någon annans? När t ex någon misshandlas till döds så dyker det upp människor som misstänkte att något inte stod rätt till. Som pratade med andra om det. Prat löser ungefär lika mycket som tankar gör, dvs ingenting. Det är handling som räknas. Vem ska handla då? Nästan alltid någon annan ska handla.  Staten, skolan, socialen, polisen, brandkåren chefen?  Är inte ansvaret allas? Nej, ett ansvar är sällan allas. Ansvaret är alltid mitt eget. Ett ansvar som är allas blir ofta ingens ansvar.


Carina skriver om Flathet och ignorans. Ingen ser något, ingen ingriper när något händer.  Förväntar sig åskådarna att vagnarna är övervakade så någon utifrån ska komma in och ta hand om det?


När väljer vi att blunda då? Ja, jag tror att jag antingen är nästan blind eller så har jag en oerhörd avstängningsförmåga. Den egentliga orsaken är nog att jag har ett rikt själsliv och tänker på annat.  Jag ser aldrig något. Ändå rör jag mig i stort sett dagligen genom stan när det är mörkt. Cyklar oftast hem när jag varit ute på helgerna osv, men jag ser ingenting.  Jag har kanske valt att blunda redan från början.


En av de absolut bästa saker jag vet är att cykla ensam på gatorna mitt i natten, jag gillar känslan av den annorlunda trafikrytmen osv.   Övervakningskamerornas vara eller inte vara,  kommer varken att öka eller minska min utegång.