Åsas anteckningar

Idag har det med anledning av skriverier i ordinarie media, sydsvenskan, pratats bloggar med icke-bloggare.


Jag kan slå fast min åsikt direkt. Bloggar är på samma nivå som ordinärt fikarumssnack, barsnack. Varken mer eller mindre.  En del har trovärdighet på grund av personerna de är, andra är bara jobbiga, ytterligare några är direkt obehagliga eller helt enkelt tråkiga.


Bloggar i sig själva har för mig ingen trovärdighet alls. Däremot kan enskilda bloggare ha det. Det kräver då att jag har följt dem, kan följa en linje i vad de skriver osv. De har helt enkelt lyckats skapa ett förtroende, oavsett vad de handlar om.  För mig är det i stort sett aldrig de som förekommer högt på listor, pingar mycket till Intressant osv. De har helt enkelt en kraft i sig själva.


De flesta är för mig ändå någon slags dagböcker. Ytlig och snäll läsning om böcker, filmer, maträtter, dagsaktuella händelser m.m. Helt enkelt fikarastsnack från människor jag inte fikar fysiskt med.


Och nej, jag känner inget alls kollektivt ansvar, delaktighet i någon slags bloggosfär. Det finns för mig int en sfär heller. Det finns flera. Bara kolla länklistorna, det går att blogga utan att någonsin mötas...

Jag har aldrig känt någon önskan, vilja eller behov att bara någon slags vapen, tårgas och pepparspray.


En av anledningarna är att jag är emot hela tanken på att gå och bära med mig något som endast har till syfte att skada någon.


Den andra anledningen är att jag tror att risken är större att jag i en våldssituation själv skulle få vapnet, tårgasen eller pepparsprayen riktad mot mig själv.


En polisman har fått pepparsprayen i sina egna ögon,  ungefär det jag känner skulle kunna hända mig själv.

För lite över ett år sedan skrev jag en rätt så ironisk bloggpost om övervakningskameror.   Där jag tyckte att skulle vi övervaka någonstans så är det i hemmen, i våra bilar, i den privata delen av våra liv. Det är där de flesta brotten begås.


Jag är ingen större anhängare av att generellt vara övervakad när jag går ut.  Inte hemma heller.  Jag vet att jag är det på många ställen och störs inte alls av det.  Ändå så anser jag att gränsdragningen är viktig att fundera på. Framför allt är det om kameror, teknik ska ta över vårt eget ansvar. 



Kameraövervakning ska finnas på samtliga grundskolor i Malmö.  Det är planer på att övervaka hela stråket från Stortorget till Möllevångstorget.  Badhuset  vill ha fler kameror som spelar in, nu har de bara en inspelande kamera vid entrén.  Bostadsrättsföreningar vill filma de som kommer in i trapphusen. Jag vet att det finns positiva resultat av kameraövervakningen.  Vandaliseringen på vissa skolor har minskat rejält. Vissa våldsbrott har försvunnit från övervakade platser.


Vilka brott kommer att lösas då? De som begår brott på övervakade platser, rånar, misshandlar, våldtar mitt på torget?  På gatorna runt omkring då? Vem ska vi lita på där? Ska de som ser genom fönstren inte göra något, inte ens lyfta luren, för han är nog redan filmad?  Hur många av den senaste tidens mord som synts på löpsedlarna hade förhindrats med hjälp av övervakningskamerorna? Möjligen ökar möjligheten att få fast någon, men det viktigaste måste ändå vara att förhindra?


Vems är ansvaret?  Alltid någon annans? När t ex någon misshandlas till döds så dyker det upp människor som misstänkte att något inte stod rätt till. Som pratade med andra om det. Prat löser ungefär lika mycket som tankar gör, dvs ingenting. Det är handling som räknas. Vem ska handla då? Nästan alltid någon annan ska handla.  Staten, skolan, socialen, polisen, brandkåren chefen?  Är inte ansvaret allas? Nej, ett ansvar är sällan allas. Ansvaret är alltid mitt eget. Ett ansvar som är allas blir ofta ingens ansvar.


Carina skriver om Flathet och ignorans. Ingen ser något, ingen ingriper när något händer.  Förväntar sig åskådarna att vagnarna är övervakade så någon utifrån ska komma in och ta hand om det?


När väljer vi att blunda då? Ja, jag tror att jag antingen är nästan blind eller så har jag en oerhörd avstängningsförmåga. Den egentliga orsaken är nog att jag har ett rikt själsliv och tänker på annat.  Jag ser aldrig något. Ändå rör jag mig i stort sett dagligen genom stan när det är mörkt. Cyklar oftast hem när jag varit ute på helgerna osv, men jag ser ingenting.  Jag har kanske valt att blunda redan från början.


En av de absolut bästa saker jag vet är att cykla ensam på gatorna mitt i natten, jag gillar känslan av den annorlunda trafikrytmen osv.   Övervakningskamerornas vara eller inte vara,  kommer varken att öka eller minska min utegång.

Det handlar inte om att ignorera faktiska problem. Bara om att inse att rädslan är självförökande, att den befruktar sig själv, och att en rädd människa oftast är själva motsatsen till en rationell.


Ovanstående tycker jag är en bra beskrivning. Hela artikeln är läsvärd.  Rädsla är viktig, den räddar oss i många situationer. Ändå så är den ett av de största hindren som finns också för att leva ett bra liv. Den begränsar. Inte minst är den en begränsning i det fysiska rummet. När vi blir rädda för att vistas ute, för att göra vad vi vill.


Jag tycker det är viktigt att tänka sig för innan man skrämmer upp sig själv och andra.

Har i år läst Doktor  Glas av Hjalmar Söderberg och Gregorius av  Bengt Ohlsson.


För de som inte läst Dr Glas så handlar den i korthet om Doktor Glas som förälskar sig i en snygg ung kvinna, Helga. Helga är gift med prästen Gregorius, som i boken är en obehaglig man.  Helga är otrogen med en annan man, Dr Glas blir indragen och tänker ut lösningar, presenterar lögner. Slutligen:  Kan till och med att döda vara en lösning?


Doktor Glas utkom 1905 och var då mycket omdiskuterad. 


Nästan exakt 100 år senare kommer Gregorius av Bengt Ohlsson. Där Gregorius får berätta ur sitt sätt att se.


Jag gillade Doktor Glas. Den var lättläst och tät.  Fick fram både miljöer och människor tydligt. 


Gregorius är jag mer kluven till.  Emellanåt tröttnade jag. Upplevde den som omständig och lite seg. Samtidigt har den ett driv i sig.  Gregorius är på många sätt en fascinerande man, intelligent, många tankar, mycket känslor. Helga blir också mer sammansatt i den här boken.  Versionerna av vad som egentligen hände vid olika tillfällen går isär. 


Båda böckerna är läsvärda.  Nu läste jag Doktor Glas först. Ibland undrar jag om jag sett pesonerna på ett annat sätt om jag istället  läst Gregorius först, men jag vet inte.


Intressant är att  Doktor Glas blev en roman på under 200 sidor. Gregorius har över 400 sidor.  Jag dras mer och mer till kortromaner, men det är sällan jag läser någon ny bok som är en bra kortroman. Undrar om det fanns fler författare förr som kunde konsten att skriva kort? Eller är nuvarande författare sponsrade av pappersindustrin?


Något som jag tycker är roligt är att jag kände igen mig själv tydligt i Doktor Glas.  Skötsam, utan några större drivkrafter och ambitioner, nöjd,  glad för det mesta, dålig på att ta initativ i en del situationer.

En liten, välkänd restaurang som i varje fall jag ofta glömmer bort. Den ligger centralt i stan, något hundratal meter från Hansakompaniet. Ändå så går i varje jag aldrig förbi den.  Stora Nygatan 19 är adressen.


Maten är god, vällagad. Vid besöket häromveckan fick vi vänta rätt så länge på förrätten. Lokalen var  helt fullsatt. Det gick fort sedan med varmrätten. Bra personal.  Fin lokal. Något hög ljudvolym. Priserna ligger mot mitten,  inte dyrt men inte heller billigt.


Absolut värt ett besök för den som gillar italiensk, spansk inspirerad mat.

Så brukar många säga. För det mesta när de skjutit upp något.  "Jag vet att jag skulle ha ringt, men jag har i varje fall tänkt på dig".


Jag har aldrig hållt med om att "Det är tanken som räknas". Jag tycker definitivt att det är handling som räknas. I vissa fall är en aktiv icke-handling bättre än handling, men tankar räknas inte för mig. Det är handling som räknas. Att någon tänker de ska ringa mig, skriva brev till mig, skicka mail till mig och inte gör det, gör ingen skillnad för mig. Det som gör skillnad är att kontakten faktiskt tas. Snarare tycker jag tanken i exemplet som inte leder till verkställighet i så fall snarare är något negativt.  Något som bara tar några minuter anser jag absolut inte ska stanna vid tanken. I så fall är det bättre att låta bli att tänka det helt.


Jag vet att tankar påverkar vårt liv.  Tankarnas kraft att påverka förändingar upplever jag ibland som underskattade.


Trots det så är uttrycket  "Det är tanken som räknas" ett av många uttryck som jag i stort sett  tycker är värdelöst.


Bättre 10 goda handlingar än 10.000 goda tankar.

Mamselamsen  skriver om att bete sig som en "pubbeunge", klippa söner väskor osv. (Hittar ingen permalänk, men det har rubriken: Linda Skugge har gjort det igen.)


Att tänka hämnd, vedergällning, öga för öga, använda reptilhjärnan tycker jag är en sak. Att vilja omsätta det i praktiken en helt annan. Jag hoppas att jag själv alltid kommer att spärrarna, vad som än händer mig själv eller någon närstående, så hoppas jag att jag aldrig kommer att omsätta något våldsamt tänkande i praktisk handling.


Något som har förvånat mig är att många tycker det är helt ok att göra det. Misshandla, förstöra, slå sönder,  mobba, ibland till och med döda. "Bara den andra började".


Jag tycker inte det är ok att verkställa "vedergällningsstraff". Och jag hoppas som sagt att jag aldrig kommer att göra något våldsamt mot någon. Att såra andra tror jag tyvärr är oundvikligt,  känner i varje fall ingen som inte gör det. Men att verkställa hämnd, hoppas jag att jag aldrig kommer att göra.


Att ha tanken på det tycker jag som jag skrev i början är helt ok, däremot inte att verkställa det.

Teater Terrier var jag på för första gången för några månader sedan. Jag gillade stället.  Då såg jag Picassos kvinnor.

Nu går  "Jag är här nu". Jag har inte sett den, men ska snart göra det. Så det enda jag tycker just nu är att det är rätt spännande att få ta del av någons tankar efter att ha demolerat chefens bil med en golfklubba.


För de med Sydsvenskan kort kostar föreställningen strax under 100 kronor, för de som är utan så kostar den strax över 100 kronor. Jag tycker det är värt de pengarna.


Ett tillägg, om man av något skäl inte vill ha Sydsvenskan som morgontidning. Väljer man då Skånska Dagbladet eller är man utan tidning?


Ja, jag har Sydsvenskan. Ja, jag använder ordet "man" fast jag totalogillar det, men kom inte på något bättre nu.


Uppdatering 060210: Rekommenderar föreställningen. Skådespelarinsatsen och insatsen i den 75 minuter långa monologen var stark.  Det kändes inte heller som 75 minuter, mer som 45 minuter.

Igår var det blogglunch här i Malmö.  Vi var på Kin Long. Stort plus för mycket snäll personal. God mat var det också.


9 bloggare blev vi allt som allt.

Jag,  Hakank, Trilog, En sida av mig,  Framtidstanken,  Skeptikern, Användbart, 1 är inte ett stort tal och Maria Rydhagen.


Thomas från 1 är inte ett stort tal och Maria var det första gången jag träffade. Maria satt mycket långt borta, så henne hörde jag inte så mycket av. Thomas pratade jag desto mer med.


Vad pratade vi om då?  Mat, väder, publicerade bilder, böcker (Doktor Glas bland andra), boken Användbart kom fram fysiskt, Erik visade också upp en leksak, förlåt nyttopryl, segraren i Riket, tidningar, nischade bloggar, bloggdöden, var vi pingade respektive inte pingade, även vad vi pingade respektive inte pingade, vad bloggarna användes till, trovärdighet, deletning av inlägg och bloggar. Statistik var besökare kom ifrån och vad de sökte. Vardagsmatte, vardagsfysik pratades det om, men ordet som användes var inte vardag.  Ormar och om att bo i Malmö. Jobbsökande och studier.


För första gången hörde jag ordet bloggfundamentalist, men den som ansåg sig varit där ansåg sig inte längre vara lika fundamentalistisk.


En deltagare fick pris från andra deltagare för att han vunnit i en tävling.


Det var mycket kort om det hela.  Låter som vi pratade mycket bloggning, men jag tyckte det var rätt lite bloggprat ändå.

Utmanad Söndagen den 5 februari, kväll
Jag har blivit utmanad av Carina: "Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar."


Här nedanför följer de vanor jag kommer på just nu. Genom att svara på det här så har jag uppfyllt min kvot av utmaningar för åtminstone det närmaste halvåret.


1. Jag lägger alltid tidningen på golvet när jag läst den på morgonen. Sydsvenskans alla delar  utspridda bredvid bordet. Där ligger de tills jag kommer hem och tar upp dem.


2. Dålig på att komma i tid. Alla upptäcker det inte för även när jag kommer i tid så är jag egentligen sen, för då hade jag planerat att vara där tidigare än jag är.


3.  Jag läser en hel del böcker tills det är ett fåtal sidor kvar. Då tröttnar jag. Vilket gör att det ligger ett antal nästan utlästa böcker i min icke-lästa hög. När jag får för mig att läsa ut dem, så måste jag ofta läsa om en stor del för jag har glömt dem.

4.  Jag har en del saker hemma som jag aldrig använder, mobil, digitalkamera, mp3-spelare.

5.  Jag är bra på att skriva vykort och liknande. Mycket sämre på att fixa frimärken och lägga dem på en brevlåda.


Och nu kommer det svåraste, fem som skulle vilja svara på det här.  Jag gissar, men ställer inga krav eller förväntningar på att få några svar från: KA,  Wibjörn, Thomas, Lenjangel och Bejconpire.

Så är då mitt allmänbildningsprojekt slutfört! Igår såg jag finalen på Riket och har nu sett mitt livs enda dokussåpa från början till slut.

Den har int gett mersmak och jag är glad att den inte var längre än den var. Fast jag tyckte den blev bättre och bättre. Finalen med klossdragningen tycker jag var oerhört välgjord. Gick verkligen att få fram nerverna hos deltagarna i skakningarna och koncentrationen.


Jag är glad för att Jonas vann, fast det är lite underligt att en person som åkt ut två gånger vinner alltihop. Men jag tycker också att Isabella varit en värdig vinnare, en kvinna som jag inte lagt märke till så mycket.


Riket-jonas har bland annat ett forum för att diskutera ifall någon känner för det. Jag gör det inte.



Grattis i varje fall till segraren och Grattis till mig själv som lyckades slutföra projektet.

Igår såg jag Insider för första gången från början till slut.  Är det verkligen den sortens debattprogram som är vad vi vill se?


Inbjudna till studion är fem personer, engagerade och övertygade, inom sina delar i frågan. Var är debatten? Utan att klocka det skulle jag gissa att var och en av personerna inte ens pratade i tre minuter totalt.  Däremellan visades någon slags religiös "bot av homosexuella", lite historisk översikt, reklam och programledaren som försökte sig på några snabba billiga, konkreta sexfrågor mot slutet.


Jag tyckte det var som att slå upp en kvällstidning, t ex mittuppslaget. Lite bilder. Fem personer som uttalar sig lite kort i artikeln, en journalist som försöker styra det  med lite frågor. En annan journalist som besökt någon som anser sig kunna bota homosexuella.

Jag tycker helt enkelt man gjorde tidning av ett tv-program. Är vi verkligen så ointresserade att vi inte orkar med en riktig debatt? Alltså att man utnyttjat de här fem personernas debattvilja, övertygelser och kunskaper och lyssnat på dem. Istället för att göra en snabb kvällstidningsgrej av det?


Jag tycker tyvärr inte att programmet gav något, mer än att det informerade om att det finns olika synsätt och olika övertygelser. Undrar om någon som tittade på programmet inte visste det förr. Något nytt tillförde det inte mig i varje fall. Vilket jag tror det skulle kunnat göra om de vågat koncentrera sig på människorna som var inbjudna till studion. Det tror jag hade kunnat göra det till ett mycket intressant program.

Ikväll är det final i Riket, så efter det här korta inlägget ska jag bara skriva ett Riketinlägg till. När jag gjort det ska jag göra en Guldstjärna till mig själv, för att jag slutfört ett av mina nyårsprojekt.

Tidningen Amelia publicerar på sidan 88 i papperstidningen två listor som visar resultatet av frågor som tidningen Mama ställt till kvinnor. Den första listan visar vilka 5 män de utfrågade helst vill ha barn med, den andra listan visar 5 vem de helst vill ha sex med.


På delad första plats på listan med vilken de vill ha barn med ligger Thomas Bodström och Brad Pitt.  På andra plats ligger Mikael Persbrandt.   Båda finns även med på de fem översta när det gäller vilka de helst vill ha sex med.


Jag tycker egentligen att det borde vara naturligt att listorna sammanfaller. Det gör de till stora delar här. Sex brukar anges som en viktig del i relationer. Då borde det ju vara naturligt att man vill fortplanta sig med en sexattraktiv partner för att föra det i arv, om det nu är ärftligt.  Om man vill ha det bästa till både sig själv och sina barn, så borde det ju också sammanfalla. Eller?


Men främst undrar jag vilka kvinnor som svarar på det här. Jag hade inte gjort det.  Jag hade aldrig kommit på något allmänt känt namn att svara.  Även om jag vet att det är på skoj, så tycker jag att jag vill å tro på  mig själv åtminstone när jag svarar.

Kan du tänka dig att din arbetsgivare får mail från bloggare/hemsidesinnehavare som meddelade arbetsgivaren att  någon på företaget regelbundet besöker en blogg/hemsida och även kommenterar där.  Bifogat finns också loggfiler som visar när besöken skett.


Jag trodde inte heller att någon gjorde sådant. Men tydligen finns det de som gör det. Jag tycker det är rätt kul egentligen.  Den arbetsgivaren som jag vet fått sådant visste inte vad en blogg var, ännu mindre vad bloggkommentarer var och anledningen till att han fick information om det.  Bloggkommentarerna var inga anonyma otrevliga kommentarer, utan harmlöst "socialsnack".


Går det då att skada någon med sådana meddelanden? Egentligen går det ju inte. Bloggare brukar tillhöra dem med oerhört vitt mjöl i påsen. Går knappt att  tänka tanken att det är otillåtet surfande och att arbetsgivaren skulle ha något emot att betald arbetstid går ut till att offentligt småprata.