Åsas anteckningar

Ett fåtal gånger om året dricker jag kokkaffe. Det gör jag i Borlänge. Hos den enda, M,  som jag aldrig missar att besöka förutom min familj. Under jul har jag druckit kokkaffe vid två tillfällen.

Jag är inte helt säker på att jag i ett blindtest skulle kunna skilja kokkaffe från bryggkaffe. Ändå så är det något som är speciellt med kokkaffet.  Det är inte bara att slå på en knapp på bryggaren, stoppa in en kopp vatten i mikron och sedan hälla i pulver. Jag tror det är lite ritualen med det. Att det måste passas, kräver närvaro, det går inte att bara sätta på och gå därifrån och tillbaka efter en stund. Klart att det går, men att torka kaffesump från spisen är ingen höjdare.

Kanske är det närvaron som jag saknar ibland. Nu går jag oftast omkring i min vanliga tankspriddhet.  Att jag skulle få bättre närvaro genom att koka kaffe hemma är inget alternativ. Jag känner mig själv för bra för det. Antingen hade jag fått skriva disktrasor på inköpslistan varje vecka. Eller mer troligt så hade jag tröttnat på att torka kaffe och helt enkelt slutat att dricka kaffe.

Nu dricker jag bara lite kaffe hemma, pulverkaffe blir det. Är som om min kaffedrickarvana är förknippad med jobbet, eller när någon serverar mig när jag är borta.