I trygghetens Sverige ska det ofarliga förbjudas
Jag hittade artikellänken hos Haja, Även kommenterat av Infidel. Uppdatering 050915, även Framtidstanken har skrivit om Trygghetsnarkomani, med en något annorlunda vinkling.
Jag anser att det är en mycket stark debattartikel och jag håller med om det mesta som skrivs där, grundmässigt. För mig drar den än en gång tankarna till att vi väljer att se det som är sjukt hos både individer och samhälle, istället för att ta tillvara det friska, drivkrafterna, viljan som finns.
Ska ni läsa en debattartikeln den här månaden, tycker jag ni ska läsa den är, tror den är svår att konkurrera ut. Den kommer nog att skapa debatt, vilket jag tycker den ska göra också.
Nedanstående är ett utdrag som säger mycket, på ytterkanten. För mig handlar det om tilltro till människors egen förmåga till läkning, till att gå vidare. Att tro på att det går att gå vidare, fungera, trots ohyggliga erfarenheter. Livet fortsätter. Vi måste tro på oss själva och på andra.
För mig är trygghet att veta att jag kan klara mig själv, att jag kan anpassa mig, att jag inte är beroende av någon, att det finns människor som tror på mig och ställer krav på mig,.
Nu kommer utdraget från debattartikeln.
När allting brakar samman av en tsunami eller någon annan katastrof visar vi vår nationella handlingsförlamning samtidigt som vi för att hantera normalfenomen hittar på nya diagnoser. Efter andra världskriget tog Sverige emot ett stort antal flyktingar från koncentrationsläger. Det var människor som varit med om det värsta man kan tänka sig. Det var trots det människor som mycket snabbt anpassades till samhället och fungerade i arbetslivet. De förespeglades inte trygghet. De fick arbete och mat och lön och bostad. Men de fick ingen påklistrad diagnos som PTSD (post traumatiskt stressyndrom) och möttes inte av ett kravlöst samhälle.
Han har en bra vinkel - men lyckas omintetgöra den genom att sparka på alla oss som diagnosticerats med utmattningsdepression eller PTSD (som min fru nu är sjukskriven för). Sorgligt - och jag ogillar den människosyn som glimtar fram mellan raderna.
Denne karl vet ju inte vad han snackar om. Bara för att någon inte får en diagnos betyder det inte att han eller hon inte far illa. Om det vore så enkelt skulle vi ju kunna avskaffa hela sjukvården.
Jag kan inte mycket om psykologi, men i dag är väl nästan hela professionen överens om att traumatiska upplevelser ska bearbetas, inte förträngas.
Kolla vad till exempel Christina Doctare har skrivit om PTSD och hjärnstress. Hon verkar bra mycket kunnigare.
N/: Det är en ovanligt stark ton i det han skriver, trots att det är en debattartikel. Det är främst det jag tycker är styrkan, ska bli intressant att se om det publiceras några svar på den.
Jag tycker inte att artikeln är helt lättolkad heller.
Jag har faktiskt inte tolkat det som en spark på människor som är sjuka. Snarare en spark åt sig själva, med att man har diagnoser som på något sätt sitt som "ett klistermärke på patienterna". Emellanåt kanske också som en överdiagnos, att man istället för att se vad patienten kan, vill, orkar med istället sjukskriver hela patienten ibland för lång tid. Sjukskrivningar tar ju på självförtroendet också, det är lätt att "bli sin diagnos".
Egentligen tycker jag han blandar ihop två saker i sin debattartikel. Det att vi tappar tron på oss själva, på att se till våra egna intressen, driva oss mot vad vi själva vill. Dels sjukskrivningsdiskussionerna, som har många bottnar. Inte minst i att du mot din vilja kan vara tvungen att "se till att behålla din sjukdom" för att kunna försörja dig.
Hannelore: Men tolkar du det som att han är negativ till att det finns de "nyare diagnoserna"? Jag gör inte det, snarare att han anser att man ska vara försikt med att "sätta diagnoserna".
Jag är inte okritisk till artikeln, men jag tycker den är intressant.
Vid flera tillfällen har jag hört människor berätta om att de får en diagnos, som förvånar dem själva, som sedan följer med dem genom livet. T ex killen i 40-årsåldern som här blev förtidspensionerad för "ett handikapp" som han haft sedan tonåren, men i sitt tidigare hemland trots det jobbat mer än heltid i sitt egna företag. En diagnos att han inte alls var arbetsför som han inte kunde bli av med här.
TiläggHannelore: Jag är inte heller någon psykiatrispecialist. Men även om du bearbetar något, behöver det ju inte innebära att du inte kan arbeta samtidigt? Hela du behöver ju inte vara utslagen av din sjukdom, inte hela tiden i varje fall.
Jag tycker det borde vara en självklarhet att alla som vill ha hjälp, behöver hjälp enkelt ska få det, både när det gäller fysiska och psykiska saker. Däremot så har jag blivit mer och mer övertygad om att det är viktigt att se det friska hos människor också. Att tro på individens möjligheter att själv skapa sin tillvaro, se sina möjligheter, ta risker osv.
Jag delar inte alls David Eberhards analys av att allting är så tryggt och ombonat i Sverige. Jag skulle vilja ha en högre grad av trygghet i många delar, det finns mycket som gör ont för många.
Dessutom så tycker jag det är bra med bilbältestvånget, rökförbudet på restauranger och att barn ska ha hjälm på huvudet.
Jag blev provocerad av debattartikeln och det är möjligt att det var hans syfte. Men med ett otryggare Sverige, blir vi friskare då?
Lena: Jag tycker också t ex bilbälteslagen är bra. Även om det direkt för det mesta drabbar den som inte använder det, så tar det ju t ex sjukvårdsresurser från andra.
Jag tror mycket av tryggheten är en falsk trygghet, men att vi ändå tror att den finns. Jag tror det farliga är när vi litar på experter, på "staten", streck på vägen osv som hjälp. Jag tror att vi måste tro mer på vår egen förmåga att se vad som är bäst för oss själva. Och få hjälp med den biten. Ibland helt enkelt lära oss att leva med det som gör ont, psykiskt och fysiskt, men ändå se att vi är så mycket mer än vår smärta, än vår oförmåga och ta vara på den. De friska delarna kanske ändå överväger i slutändan?
Jag tror att syftet var just att få igång en diskussion, just om vad vi vill ha skydd mot, hjälp med osv.
Finns det egentligen friska människor idag?
Håller med Lena. Inte sjutton är det tryggt och ombonat i det här landet längre, utom för en liten elit som börjar bli alltmer empatibefriad.
Varje dag kan man läsa om sjuka som inte får vård, inte har råd att köpa värkmediciner, inte har råd att gå till tandläkaren, blir utförsäkrade från kassan o s v.
Här är dagens artikel:
http://www.ostrasmaland.se/artikel.php?id=311652&avdelning_2=11
D Eberhard verkar leva på en annan planet. Visst är tryggheten falsk, Åsa. Och jag litar också bättre på min egen förmåga än en massa experter. Framför allt experter som Dr Eberhard kan man nog klara sig utan.
Men nu är det faktiskt så att vi betalar höga skatter i det här landet som politiker, överläkare och andra lever gott på. Det handlar om ett samhällskontrakt där vi blir utlovade trygghet om vi blir sjuka, gamla eller råkar ut för annat som gör att vi blir beroende av hjälp utifrån. Då blir det inga resurser kvar ens till dem som hade klarat av att fixa vård och annan hjälp på egen hand. Åka utomlands t ex för att bli opererad och slippa långa köer här hemma. Sedan kan man inte dra alla sjuka över en kam, som Eberhard verkar göra. Vad är en påklistrad diagnos?
Men jag vet inte om det är idé att spilla mer tid och bokstäver på Eberhards artikel. För den är ganska rörig. Lite långsökt mellan traumatiska stressyndrom och bilbälten. Ska försöka läsa en gång till, sedan ger jag upp.
Hannelore: visst har du rätt. Tryggheten är borta. Men vad gör folk när tryggheten i form av statliga bidrag försvinner? Jo, ber om ännu mer statliga bidrag!
Det räcker att Göran Persson med sin milda stämma säger "sjukförsäkring" på TV så börjar halva Sverige likt en heroinist skaka av abstinens och skrika "mer, mer, ge oss mer!".
Så visst tusan är svenska folket trygghetsnarkomaner. Precis som alla andra missbruk är detta inte alls särskilt hälsosamt i längden.
Det finns däremot andra länder i närheten det går bättre för:
http://libertarianinroom101.blogspot.com/2005/09/estland-frbi-sverige-i-disponibel.html
David Eberhards artikel är befriande fri från politisk korrekthet och sannerligen uppfriskande i ett allt unknare bidrags-Sverige. 50 000 människor under 40 år i Sverige är förtidspensionerade! Vi måste våga se på vårt land utan skygglappar. Våga förändra, skapa nya incitamentsstrukturer som gör att folk vinner på att arbeta.
Hannelore: Men är det inte det debattartikeln till en del handlar om? Att vi förlitar oss på en trygghet som inte existerar, som inte kan existerar. Och de som faller igenom kommer väldigt långt ner?
Jag vet inte om jag håller med dig om att "eliten" håller på att bli mer empatilös. Empati för mig innehåller mer än att ge omtanke, medkänsla. Den innebär just också att ställa krav, ha förväntningar på att individer har en bra förmåga själva att ta hand om sig själva och sina liv.
Jag läser som sagt inte heller Eberhards artikel att han drar alla över en kam. Kanske för att jag också läst några tidigare artiklar han skrivit.
Sjukvårdens resurser kommer aldrig att räcka till att tillfredsställa alla krav vi har på den, oavsett om alla våra skattepengar gick till vården. Tyvärr är det många som inte får den hjälp de vill ha och behöver, vilket jag tror de flesta vet, inte minst de som står i direktkontakt med patienter och måste neka dem hjälp, inklusive Eberhard.
Erik: Intressant med jämförelser med andra länder.
Peter: Jag tror inte att alla de som är sjukskrivna, förtidspensionerade är det för att de vill vara det hellre än att jobba. Det lönar sig inte att vara förtidspensionär framför att jobba. Tror också att fuskarna bland individerna är försvinnande få. Däremot tror jag att det ligger en dold arbetslöshet i det, döljer vår icke-fungerande arbetsmarknad. En hel del både vill och kan jobba, mer eller mindre, men det saknas jobb och vägen att byta yrke efter t ex en arbetsskada är väldigt lång.
Jag skrev ned lite mer tankar i ämnet: http://framtidstanken.com/index.php?p=530
Hej! Först blev jag upprörd. Är han, som verkar ha ha fast jobb, rätt person att kritisera oroliga akademiker som inte vill starta eget? Skulle man vara sjukligt beroende av trygghet, för att inte ta detta beslut?
Så säger han säger att staten ju tar hand om en ändå, om det inte fungerar.
Så enkelt är det ju inte, tycker jag. Man är bland annat rädd för att dra på sig skulder som man inte kan betala, om det går snett. Många akademiker är föräldrar, och vill inte flytta till ett annat boende om man inte klarar räkningarna. Vissa är inte heller berättigad till a-kassa.
Man har också höga studieskulder. Det är nya regler nu, när man tar studielån, som innebär att återbetalningen görs mycket snabbare. Jag betalar 1.000 i månaden till csn (två typer av lån). Jag tjänar hemskt lite, men får ingen nedsättning. Min hyra är också jättehög! Och jag har barn.
Nu tror jag visserligen ändå att han har rätt i själva kärnfrågan! Att man måste våga, och att man samtidigt måste orka stå ut med de normala svängningarna i livet. Både glädje, rädsla och ibland skräck. Det är vad jag kommit fram till efter min egen sjukskrivning. Nu omskolar jag mig och ska snart börja arbeta, trots min ständiga ångest. Men det känns rätt. Man kan behöva vara hemma, om man är alltför dålig. Men nu har ju depressionen släppt.
Dock tror jag också att trygghetsnarkomani är smittsamt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att samhället har förändrats. Tänk hur man kunde se ut när det var 70-tal. Det var orakade ben och armhålor, åtminstone blev man inte mobbad om man hade det orakat. Arbetare behövde väl inte heller ha ett hem som såg ut som en möbelkatalog? Nu har folk till och med börja bleka tänkerna!! Sjukt.
Det kanske är en glorofiering, men jag tycker att man ställer många krav idag, på hur man ska vara för att duga. Smal, vältränad, ha karriär, fina möbler. Och det är de här kraven och kontrollbehoven, som är smittsamma!
Men det Eberhards gör, är att prata om fenomen som cykelhjälm, bilbälte, rökning, curlingsamhälle, och att samhället uppmuntrar till att vi ska vara svaga och rädda. Snarare tycker jag samhället försöker kompensera för den förändrade utveckling som har drabbat individen idag. Ska man komma till rätta med detta, ska man därför inte titta på välfärdssystemet. Man ska istället gå på människors tryck på varandra, människors uppfattning om sig själva och andra, och öka toleransen för olika känslouttryck.
Tänk så bra det vore om man istället för att man fick gå hem och sjukskriva sig, fick sätta sig
och storböla på jobbet några timmar, och släppa lite på trycket (i tid)! Detta skulle både samhället och individen tjäna på. Nu räknas man som labil om man gör detta, som sjuk!!
Sara Nilsson
Sara: Nej, det är ju inga enkla problem och problemlösningar. Men jag tycker han ändå fick fram mycket. Just det här du skriver att man faktiskt kan göra mycket trots att man mår dåligt med ångest osv. Det är ju inte hela personen som är sjuk för det.
Möjligt att kraven är större på vissa sätt, å andra sidan har vi andra saker som innebär fördelar mot hur det var "förr" också. Jag är ingen generell förespråkare för att det "var bättre förr".
Det där du skriver på slutet tycker jag är viktigt, att det ska finnas utrymme för starkare känsloyttringar utan att det blir någon dramatik, utan att det får några konsekvenser.
Jag tror hans misstag i artikeln var att han tog med för mycket.
Starta eget är en stor risk, som för en del får livslånga konsekvenser. Småbarnsåren och som första jobb är inte heller, enligt min mening, speciellt lyckat för de flesta när det gäller att starta eget.
Men jag tycker kärnpunkten i hans artikel är att tro på vår förmåga, att vi vågar, kan, trots att vi har vissa sjukdomar, handikapp osv.
Hans artikel verkar ha genererat ovanligt många mail och brev till DN, mestadels med positiva kommentarer:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=463098&previousRenderType=2
Åsa: starta eget är en stor risk till stor del för att samhället har gjort det till en stor risk.