Åsas anteckningar

Jag är inte helt obekant med olika teoretiska inriktningar, undersökningar osv. Men jag är ingen teoretisk akademiker.  Jag tycker det är intressant att lyssna på de som kan sina saker, däremot har jag ofta svårt att ta till mig och omvandla teoretiska resonemang inom ett område där jag själv inte har läst motsvarande litteratur, är mycket påläst  eller delar synsättet. Min egen analys av det är att jag behöver tid att tränga in i ämnen, egen tid att fundera, samt slutligen att jag ofta inte hittar något i det vardagliga praktiska livet som jag kan hänga upp teorin på. Det gäller områden där jag har ett allmänt intresse, där jag har ett mer specialkunnande, är mer påläst,t ex inom jobbrelaterade områden, där har jag lättare att hänga med. Jag tror akademiprat, högre teoriprat mest drar till sig de som redan är inne på området och delar uppfattningarna.



Människor som skriker ut sitt budskap har jag skrivit om tidigare.  De får mig att ta ett steg tillbaka.  Fast de ofta är pålästa, brinner för sitt ämne och är angelägna om att nå ut så får de i varje fall mig att dra mig tillbaka. Även här tror jag att de som skriker främst påverkar likasinnade, de som redan delar budskapet.



Eftersom jag anser mig vara någorlunda öppen och påverkbar så tränger det väl ändå in en hel del av både akademikerprat och skrikande i mig, det är troligen där jag ändå får material till att testa min egen inställning inom olika områden.



Vad har då ovanstående med feminism att göra? Egentligen ingenting, mer än att det är ett område som jag kan se båda ovanstående exemplen i.  Jag är enligt mig själv rätt intresserad av området, dras till åtminstone lättare teoretiska skrifter och prat och anser mig vara medveten om problemen som finns.


Jag är ingen akademiker inom området och kommer aldrig att bli det heller. Inte heller är jag någon skrikare, vare sig skriftligt eller muntligt inom området.


Om jag skulle få frågan om jag är feminist, hade jag svarat ja. De flesta som jag träffar och som känner mig skulle nog också tveklöst beskriva mig som feminist. Ändå anser jag att jag egentligen struntar i själva feminismen som sådan.  Det finns det som är fel - det ska bekämpas. Spelar det sedan någon roll om det är män eller kvinnor som är förtryckta, är förtryckare?  För mig gör det egentligen inte det.

Jag är medveten om att teorierna behövs för att göra problem synliga, att skrikarna behövs för att få uppmärksamhet. De fyller sin funktion.

Ändå är kärnfrågan för mig att handla, att göra något konkret.  Och hur gör jag då det? Jag är den första att erkänna att jag inte gör speciellt mycket. Jag säger emot emellanåt när jag tycker åsikter bygger på okunnighet, långtgående generaliseringar osv. Jag försöker att vara uppmuntrande till kvinnor som söker sig vidare, som söker stöd i t ex karriärfrågor, men bara till de som jag tror på. Skulle gjort samma sak med en man som jag ansåg passade.  Jag försöker att själv leva efter hur jag tycker det ska vara. Nu har jag ingen familj, så något aktivt jämställdhetsarbete bedriver jag inte i mitt hem. Men jag berättar om hur jag lever, att det finns alternativ till att leva med en familj osv.  Det är också en del av feminism. För mig, säkert inte för alla andra. 

För mig anser jag att det de flesta kan göra är att leva i sin vardag som man anser att man vill att världen ska vara. Uppmuntra det som man tycker är bra och bekämpa det som är dåligt.  Vara meveten om själv hur man lever. Allt från vem som gör hushållsarbetet hemma, till medberoende, skyddande av skadligt beteende osv.

Jag vet att det är en lång väg att gå till jämställdhet, jämlikhet mellan könen. Min roll anser jag är att leva som jag själv tycker är rätt.  Att vara öppen, lyssna, ompröva. Som med allting annat.


Ytligt? Javisst. Men det är min personlighet jag speglar.