Männen då?
Jag hör däremot aldrig motsatsen, till exempel: Jag håller koll på vart min pojkvän går ute på kvällen. Min son tillåts inte gå ut själv på kvällarna. Jag ifrågasätter alltid varför min man går genom parken när han går hem.
Jag saknar det sista resonemanget mycket. Varför? Jo, för egentligen anser jag att det mest logiska är att begränsa och hålla koll på vad män gör. Av två skäl. Det första är att statistiskt sett så är det en mycket stor andel män som råkar illa ut på gatorna och i parkerna, de misshandlas, blir rånade osv.
Det andra skälet är att det för det mesta är män som begår brotten, är gärningsman.
Är tanken verkligen så främmande att våldtäktsmannnen, blottaren, pedofilen, rånaren, misshandlaren kan vara din egen son, bror, sambo, äkta män så helt främmande? För mig är den inte det.
Det finns en stor mängd brottsoffer. Följaktligen finns det också en stor mängd gärningsmän. En del åker fast, andra klarar sig undan. Jag tror i stort sett samtliga av oss har någon närstående, någon god vän, trevlig arbetskamrat osv som begår våldsbrott. Men ser vi det?
Det är mycket lättare att tänka sig de vi tycker om som brottsoffer än att se dem som brottslingar. Det finns en möjlighet att vi faktiskt har lika många brottslingar som vi känner som vi har brottsoffer.
Nej, jag lever inte i någon rosaskimrande värld. Jag vet att det sker utomhusvåldtakter, överfallsvåldtäkter osv. Men jag tänker i stort sett aldrig på att jag ska riskera att bli våldtagen t ex på vägen hem. Det jag däremot tänker på är risken för rån, vilket är ett "vanligt" brott här i Malmö. Ett brott som drabbar män mer än kvinnor, men ändå är det kvinnor som skräms och varnas mest. Även det ett brott med ett stort mörkertal för att det inte anmäls av flera orsaker.
Jag försvarar inte brott och brottslingar, inte alls. Jag anser att nolltolerans när det gäller brottslighet ska vara målet. Jag förringar inte brottsoffers lidande. Självklart är det bra att vara riskmedveten, försöka undvika att skada sig, fysiskt och psykiskt, hör till det mest primära.
Ändå så skrämmer mig ofta varningarna. Istället för att låsa in oss hemma och vara rädda, anser jag att vi bör vara ute så mycket som möjligt. Återta gatorna. Göra dem säkra och trygga. Låsa in dömda brottslingar, hålla koll på varandra, hjälpas åt, larma när det behövs. Se till att det finns tillräckliga resurser, rätt personer att hjälpa de som behöver hjälp.
Förresten. Låsa in oss hemma är det rätt ställe? Ett av de absolut farligaste platserna att vistas på. Åtminstone för de som valt att leva med en livskamrat.
flip!
Måste säga att jag ofta varnar mina tjejer... förse sig med "vapen" typ peppar, hårspray och liknande. Pojkar? Har inga.
Mamselamsen... beväpnad!
Vi kom att tala om det där på den lokala puben en kväll eftersom en av tjejerna några kvällar tidigare utsatts för ett våldtäktsförsök och kommit undan med blotta förskräckelsen. Och tur. En sen hundrastare kom ut genom porten och skrämde iväg mannen. Tjejen var full och klockan var 2 på natten.
Detta gjorde att flera av tjejerna berättade om saker de varit med om. Nästan alla hade upplevt rädsla och ovälkommet tafsande. Som minst. En kille såg väldigt obekväm ut där han satt. Undrade varför vi pratade om "sånt där".
Genast kom vi in på varför alla tjejer känner nån som varit med om nåt obehagligt, men ingen kille känner nån som UTSATT en tjej för nåt obehagligt. Ja, för vi VET ju inte det. Killen gick. Han tyckte diskussionen hade urartat till ett feministiskt manshatarmöte.
Den du. Vi talar om våldtäkter och ovälkomna sexuella närmanden och det klassas (ok av EN man, men han är nog inte ensam) som manshatande propaganda. Har vi inte kommit längre? Jag blir alldeles matt.
Kan ha förståelse för att vissa tycker en del samtalsämnen är jobbiga och inte vill vara med. Men undrar om det inte ligger nåt där. Många män vill inte ens TALA om sånt här. Hur gör man för att de ska vilja göra det? För jag tror som sagt inte att den där killen är den enda som reagerar på det viset.
Siv: :)
Mamselamsen: Jag är inte så snabb av mig och tror att om jag skulle gå beväpnad med hårspray eller liknande så är det jag själv som skulle få den i ansiktet vid ett överfall. Kan inte tänka mig hur jag skulle få upp burken, rikta den mot någon och träffa rätt i någon slags tumult som skulle uppstå. Tycker det verkar helsvårt.
Monica: Nej, vi har inte kommit speciellt långt, det är oerhört känsligt för många att prata om förövarrollen. Jag tror själv att ett viktigt steg är att våga se att någon vi tycker om kan vara förövare, eller ha någon slags "riskbeteende". Det borde logiskt sett finnas ungefär lika många förövare som offer, eftersom en del förövare begår upprepad brottslighet och vissa brottsoffer blir utsatta flera gånger. Känner vi offer, borde vi också känna förövare.
Hej!
Jag oroade mig alltid för mitt ex om han var på platser där jag tyckte han kunde vara utsatt. Ville inte att han skulle gå ensam ute när det var mörkt osv. Varför skulle jag tro att t.ex. jag skulle kunna bli rånad men inte han?
Jag vet flera par (en kille med flickvän) där både blivit misshandlade av ett gäng killar.
Jag har heller inte din erfarenhet av att tjejer inte oroar sig för sina söner/pojkvänner. Med andra ord det du skrev...
"Jag hör däremot aldrig motsatsen, till exempel: Jag håller koll på vart min pojkvän går ute på kvällen. Min son tillåts inte gå ut själv på kvällarna. Jag ifrågasätter alltid varför min man går genom parken när han går hem."
...är typiskt sådana saker jag själv har känt och hört andra säga.
Vidare så känner jag många som har blivit utsatta av allt från våldtäkter, misshandel, rån osv. men ytterst få av dessa (kanske 1 av 20) har på något vis känt igen gärningsmannen. Det är säkert av den orsaken som jag inte oroar mig för mina vänners hälsa när de är hemma med sin sambo.
Erfarenheter påverkar ju ens beteende/resonemang.
För egen del, OM jag skulle vara ute och gå ensam en natt i ett obehagligt kvarter, så skulle jag inte oroa mig för ett specifikt brott, som att bli våldtagen.
Vad som helst kan hända om någonting händer. Likaså är det inte en specifik grupp av personer som oroar mig om jag skulle möta någon på ett obehagligt ställe. Jag kan lika gärna bli misshandlad av ett gäng tonårstjejer som bli våldtagen av en gubbe. Jag är med andra ord inte oroad över att träffa en viss sorts person lika lite som jag oroar för mig för ett viss sorts brott? Snurrar jag till det, eller är du med i mitt trassliga resonemang? :)
Ja, detta var iaf mina erfarenheter och tankar kring det du skrev :)
Och angående det Monica skrev, "Den du. Vi talar om våldtäkter och ovälkomna sexuella närmanden och det klassas (ok av EN man, men han är nog inte ensam) som manshatande propaganda."
Jag säger bara: Huh! :(
Nuförtiden bör en förälder nog vara lika orolig oavsett könet på sitt/sina barn. Detsamma gäller oss vuxna. Att vara orolig är bara sunt.
En annan sak som jag ibland funderat över är, vet föräldrarna vad barnen sysslar med på kvällarna när de är ute? Det kan ju inte alltid bara vara "andras" ungar som busar och begår brott. Eller?
Annica
Åsa: Jag har andra erfarenheter än dig. Det är att man ofta bedriver en ren skrämselpropagande mot sina döttrar. Jag hör det själv också när jag "dejtat" någon, träffat någon ute och han tycker det är för farligt för kvinnor att vara ute. Eller så är det grottmannen i honom, som vill beskydda.
Jag vet flera som blivit utsatta för misshandel av de som de bor ihop med, har en relation med. "Övergrepp" osv på fester. Ofta så tror jag det är lättare att prata om överfallsvåldtäkterna. Det är mindre skuld där, omgivningen har inte samma "uppmuntrade du det inte själv" attityd, som de kan ha t ex om någon blir för närgången på en fest.
Annica: Det var lite det jag ville komma fram till. Har vi offer i vår närhet, så borde vi med all sannolikhet förövare också. Familjemedlemmar, nära vänner osv. Ser vi dem inte, eller är tanken så omöjlig att tänka att "den egna trevliga sonen är den som ligger med redlöst berusade flickor på fester"?
Jag är nog mer skraj att min son (vuxen och utflugen) ska bli överfallen och misshandlad när han är ute, det ganska vanligt att det är lika farligt för killar numera, fast de kanske inte blir våldtagna som tjejer. Dottern ger sig inte ut ensam på kvällarna... hon har alltid sett till att ha eskort.
Och - jag känner tyvärr två värstinggrabbar (mest deras mammor) som suttit inne för misshandel. Tristast av allt är att jag känner en pedofil - det var nog mitt livs största chock när bästa kompisen åkte dit... och ingen hade anat nåt.
Så visst finns dom! Förövarna.
Du har helt rätt Åsa, vi borde återta gatorna och parkerna, men vem vill börja?
Bloggblad: Äntligen någon som har även gärningsmän i sin närhet. Det skrämmande är att det är de som vi aldrig misstänker som kan göra så stor skada och de finns nära oss.
Jag rör mig fritt i stan. Cyklar ofta hem sent osv, så jag kan börja.