Livslång kärlek?
Det går inte att gardera sig för allt. Men den dagen man väljer att dela bo, kylskåp, ekonomi och framför allt barn med någon har man väl ändå funderat på vad som kan hända och försökt gardera sig ekonomiskt för det som går?
Jag vet att många inte gör det. Även om de har en välbärgad tillvaro som gifta, så har de i stort sett ingenting den dagen de väljer eller tvingade att separera, blir sjuka osv. Ändå är det människor som haft en möjlighet att ha kontroll, möjlighet att planera framåt, möjlighet att se längre än till att det finns mjölk till gröten imorgon också.
Det är en vidareutveckling av mitt inlägg Privatekonomisk kompetens.
Möjligen är jag en oromantisk cyniker, men hellre det än en naiv romantiker.
Du har rätt.. underbar och tänkvärd mening du fick till där! Hellre oromantisk cyniker än naiv romantiker. Det är så sant så! Bravo!
MVh Karro på Glamourbloggen
Att tro på livslång kärlek är inte detsamma som att vara naiv...
Att hitta någon att leva sitt liv tillsammans med är bland det mest värdefulla i livet, tycker jag, som levt med min älskade sen jag var 17 år. Idag är jag 36 och inte det minsta naiv. Snarare lycklig och det är inte samma sak :)
Hej Åsa!
Tack för dina senaste kommentarer hos mig i gästboken.
Det här med att komma in på arbetsmarknaden efter att ha varit sjukskriven i tre år är ju smått skrämmande men samtidigt försöker jag vara en framtidsoptimist ju mer självinsikt och livslust jag får. Växer som människa och lär mig mer och mer om både mig själv, andra och livet i sig.. varje dag får jag ny visdom.
Jag har varit i kontakt med andra som har samma diagnos som jag och det verkar väldigt kluvet där med framtidshoppen.
För en del funkar det där med jobb inte alls medans andra får det att funka hur bra som helst. För dem det funkar för så beror det på att de har flexibla scheman, bra och förstående chefer och arbetskollegor etc.
Att ha borderline är inte lätt. Man är ju på en emotionellt ostabil nivå som inte många riktigt kan förstå och sätta sig in i. Det handlar inte om depression eller ångest utan problematiken är så mycket större att det faktiskt är svårt att vara
arbetsför till 100 % så länge man lider av sina problem. Man har oftast problem med krishantering, relationer, sinnestämning som pendlar, självdestruktivitet etc. Man kanske på allt det där har mycket ångest, återkommenade depressioner, panikattacker, rädlsor, nojjor etc. Inte alla är så men det finns de som lider av så mycket att det blir svårt för dom.
Att komma iväg till jobbet, man stannar hemma, isolerar sig, är självdestruktiv, hamnar lätt i bråk och tjaffs, argumentrar och bråkar med chefen, gråter på öppen plats som gör att man skäms ännu mer.. man kanske jobbar så hårt att man går in i väggen lättare än andra..
En som har bl tar saker mycket hårdare än andra. Minsta lilla petitess kan få hela världen att rämna.. kanske leder till ännu mer självdestruktivitet eller självmordsförsök..
Andra kanske känner mindre av det hela men vardagen och arbetet blir ändock lidande. Jag menar nu inte att det är synd om alla som har borderline. Finns ju alla slags sjukdomar och diagnoser och alla har det ju tufft då.
Ville bara förklara problematiken för en som inte vet hur det är.
Visst är arbetsmarknaden tuff för alla människor oavsett om man har en sjukdom/diagnos eller inte och visst är det många som
mår dåligt på olika sätt på arbetsplatser men ännu tuffare är det för dem som har borderline att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden.
Visst finns det dom som klarar av att arbeta fast de har ständig värk, ångest etc. Det är beundrandsvärt att de klarar av det. Men jag kan förstå dem som inte klarar av det så bra. Det är ju fullt förståerligt.
En människa som lider av ångest har ju bara ångesten att tampas med medans andra som kanske har andra slags problematik/diagnoser både lider av sin diagnos, ångest, depression, social fobi, panikattacker, paranoia etc etc.
Har man fått diagnosen så har man ju uppenbara problem med att få sin vardag att gå ihop.
Man har ett kaotiskt och turbulent liv och ens vardag/arbetsliv blir kraftigt lidande. Annars skulle man ju inte fått diagnosen. Jag är glad att jag fick en diagnos så jag kunde få veta vad det var som var så snett i mitt liv; att det inte var "normalt" att leva som jag gjorde. Att få veta att det går att bli kvitt sina problem och få bort det självdestruktiva. Jag hängde mig inte fast vid diagnosen utan kämpade stenhårt för att få en bra prognos.
Jag är så glad att jag fick chansen att ha fått dbt som jag gick på i 2 år. Det gav mig helt nya färdigheter och jag lyckades
arbeta bort mycket av självdestruktivitetn jag hade. Idag har jag helt nya kunskaper om mig själv och tror jag kan klara av att arbeta och ha ett fungarende liv bara jag är envis och målmedveten.
Jag lever med en daglig smärtande värk pga min steloperade rygg. Jag har alltid arbetat och kämpat på trots värken och tillslut så lär man sig leva med värken och försöka göra det bästa av situationen. Lite så måste man nog tänka.
Jag kan se mina problem med större insikt idag och tror att med de nya färdigheter jag har idag inte kommer hamna i de fällor jag hamnade i förr om åren när jag jobbade. Att inte se det som antigen svart eller vitt.. att inte dra på mig för mycket jobb så jag blir helt utpumpad. Jobbade så hårt och gjorde helt allt själv för att vara säker på att det blir korrekt och ordentligt gjort. Litade aldrig på andra men sånt gör ju att man går in i väggen. Har inte heller varit öppen med hur jag mått inför chefer så det resulterade i att jag bytte jobb som folk byter underkläder. De misstagen kommer jag inte göra framöver när jag kommer ut på arbetsmarknaden igen.
Jag vet precis vad som gäller för mig och kan idag prioritera mer rätt. Att jag accepterar mina "bordis"problem och jobbar med det dagligen för att förbättra så det inte bli förgörande konsekvenser, 100%-ig självinsikt, envishet och målmedvetet,
Som en tjej med borderline skrev till mig:
"Du måste:
*besitta ett oerhört stort tålamod med dig själv!
*ha en järnvilja för att våga pröva nya ljusare utvägar!
*ha en fighting-spirit av härdat stål för att dag ut och dag in orka kämpa och "tävla" mot ditt andra svarta jag som hämmar ditt leverne!
*kunna skämta med dig själv. Se ditt naiva, enkelspåriga bordistänkande som en återvändsgränd med EN enda liten utväg ut ... grusvägen därborta i fjärran, vilken man faktiskt får traska själv till fots till och lämna alla andra bekväma hjälpmedel därhän, för att så småningom komma ut på civiliserad bana igen!
*våga ta emot för att kunna ge tillbaka! Emotionella tjänster och gentjänster präglar arbetslivets gråa vardag oerhört mycket. Vågar du ta plats, ta emot och ge igen, synas och höras (i positiv bemärkelse!), sprider du värme runt din person och lägger på så sätt grunden för en mer inbjudande och välkomnande attityd av dig själv gentemot andra. "
Jag kämpar på och försöker ta vara på de där dagarna då jag känner mig stark, tuff och kaxig. Mitt mål är att kunna försörja mig själv... fast jobb är inte det viktigaste utan mer att hitta ett arbete och en arbetsform som funkar just för mig och det finns ju en del alternativ bara man vågar ta steget.
Andra dagar kan jag känna mig helt okompetent, liten och värdelös och bara oroa mig med tankar som vem vil anställa mig..
Då blir ju inte hoppet större när man få höra om saker som Agneta Kruses ord ..
"Arbetsmarknaden är och kommer bli supertuff. Agneta Kruse, forskare bland annat om socialföräkringar menade på ett seminarie att om hon blev arbetslös idag skulle hon inte ha en chans att få ett jobb pga oddsen kvinna + hög ålder. Utslagning existerar. "
Utslagning existerar låter läskigt och skrämmande.
Åsa; när du skriver:
"En sak utanför, har skrivit det innan, är att jag tycker "samhället" gör fel när man håller långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösheta osv helt utanför arbetsmarknaden.."
HÅLLER HELT MED. Idag kan jag se att om jag arbetstränat typ 5-10 timmar i veckan under min behandling (DBT:n) så hade det underlättat för mig. Man blir ju mer och mer ynklig ju längre man går hemma. Värdelöshetskänslor och rädla genomsyrar..
"Just för att dels ha en möjlighet att göra något jobb när man kan, men främst för att det inte ska bli en så stor grej att söka jobb igen.."
Så sant så. Heltidsjobb var inte att tänka på då men just andra alternativ så det inte blir så jobbigt sen.
Det är ju så många som inte har den stora själinsikten när det väl är dags att söka sig ut igen och för dem blir det ju tuffare. Vet många som inte alls klarar av att tänka på jobb eller utbildning.. som ser förtidspension som enda utväg och de är bara 30-40 år. Skrämmande.
Jag har försökt få till en handlingsplan för ig via f-kassan men tyvärr inte fått respons på min iver och det fick mig att backa mer. Sen tog jag nya krafttag och möttes av samma motstånd. Nu gav jag upp och tar tag i allt på egen hand. Därav de två säkta jobben. KOm iväg på en intvju och det fick mitt självförtroden att växa rejält.
Nu "lider" inte jag av emotionell instabilitet längre... är liksom nånstans mittemellan men definitivt på rätt väg.
Hela hösten har jag kämpat med mina rädslor som gjort att jag isolerat mig och är verkligen på rätt väg. Det här arbetet som datapedagog vore nåt för mig och intervjun gick bra. Fortsätt gärna hålla tummarna för mig.
Jösses, detta blev ju en hel novell. Svårt att skriva kort när man vill skriva svar. :-)
Önskar dig en fortsatt bra söndag.
Karolina: Välkommen hit. Faktiskt så stämmer den raden bra på mig. Ibland undrar jag om den stämmer för bra.... :) Ska nog jobba på den romantiska delen av mig.
Sara: Jag unnar alla att möta livslång kärlek, trygghet, intensiv vänskap med sin partner eller vad det nu handlar om. Tyvärr så har jag både genom mitt jobb och privat träffat alltför många som inte har garderat för någonting alls den dagen kärleken tar slut genom skilsmässa, dödsfall, missbruk osv. Tyvärr tar kärleken inte heller alltid slut för båda personerna samtidigt.
Jag önskar helhjärtat att din och din mans kärlek håller i sig. Och är uppriktigt glad för din skull, din lycka.
Det jag hoppas med det jag skriver är att någon funderar på att det faktiskt kan ta slut, vad som händer, om det finns något sätt att lindra fallet. En sådan enkel sak som att kompensera upp för förlorade pensionspengar under åren som man är hemma med sina barn är det många som missar. Men det kan också slå hårt.
Jag vill också tro på livslång kärlek och jag vet att den finns. Tyvärr ser jag också livslång ekonomisk ruin som följd för att man trott på den och den av något skäl upphört. Det är det jag inte vill att någon ska behöva uppleva!
Nina: Tack för ditt långa meddelande. Nej, det går inte för utomstående att förstå allt om borderline, samt att de också är individer som reagerar olika. Precis som det inte går att förstå andras reaktioner överhuvudtaget emellanåt.
Har tänkt mycket på den där noteringen du skrev om tidigare.
Privatekonomisk kompetens.
En mycket bra och tänkvärd notering alla borde läsa. Lever man i en rosafluffig relation så är det nog inte så att man tänker så mycket på vad som kan hända i framtiden.
Det är ju inte så vanligt att man sätter sig ner och börjar tänka i de där banorna men jag brukar göra det då och då. Har sett hur det kan gå så därav finns det i bakhuvudet.
Lätt då att se över sin ekonomiska situation och gå igenom tillgångar, pensionsföräskringen, överiga försäkringar, buffert etc.
I mitt förra förhållande var jag den som mest var hemma med barnen. Stöttade mitt ex som kunde göra karriär. Han var 9 år äldre än mig och jag såpass ung att jag nog lätt kunde uppta mina arbetsmål senare. Jag tänkte hela tiden på barnens bästa och gjorde avkall på min egen karriär. Tänkte att jag nog kan ta upp den när som helst vilket jag sen kunde göra när de började på dagis.
När jag sen jobbade och tjänade bra med pengar (tjänade bättre än min dåvarande i många år) så passade jag på att beta av min sambos skulder då det var för en gemensam framtid men sen när vi separerade efter 14 år hade jag helt plötsligt inget. Jo, våra gemensamma lån som jag än idag tampas med. Lämnade kvar allt för mina döttrars skull eftersom de bodde med honom. Ville inte stycka upp nåt där eller ta bilen, datorn etc..
Jag tänkte att jag nog kan börja om på ny kula själv men det var tuffare än jag tänkt mig.
Jaja... tror det är bra att tänka igenom nån gång per år för att gardera sig. Hur oromantiskt det än må låta eller kännas... men ens egen framtid och trygghet borde värderas högre än allt annat.
Är en romantiker av stora mått men även lite förnuftig och det är väl egentligen inte så fel.
Åsa: jag håller med dig i det - att pensionsspara var för sig är en självklarhet tycker jag, och att ha alla lån och dyra saker tillsammans är också självklart.
Att vara gift är ju också det en ekonomisk trygghet - gemensamt ägande, lika mycket om det händer något.
Självklart ska man ha gemensam ekonomi - men också egna pengar, eget sparande om man vill. Det är viktigt.
Nina: Till skillnad från dig så tycker jag det är mycket konstigt att man inte tänker långt in i framtiden, speciellt när man har barn tillsammans. Just det du beskriver är ju något som får ekonomiska konsekvenser långt in i framtiden.
Sara: Ja, det borde vara självklart. Ändå är det så många som blir överraskade vid separationer. Inte ens äktenskap garderar fullt ut.
"Nina: Till skillnad från dig så tycker jag det är mycket konstigt att man inte tänker långt in i framtiden, speciellt när man har barn tillsammans."
Ja, visst är det konstigt Åsa. Men jag var 19-20 år och inte så förnuftig då. Hur många är egentligen förnuftiga i den åldern? Dock skaffade jag pensionsparande som 18 åring. :-)
DEssutom syftade min kommentar på att det nog inte är så vanligt att folk tänker sådär som du skrev om. JAG GÖR DOCK DET. Ja, inte som 19-åring men senare som vuxen. Självklart. Kanske att du inte uppfattade det i min röriga text.
Idag är jag betydligt mognare och förnuftigare och tänker alltid på framtiden nu när jag insett att jag faktiskt har en framtid. Varför jag inte planerade för min framtid var för att jag inte såg den.
Hur tolkade du min text till att jag inte planerat framtiden för mina barn. Jag skrev att jag inte planerade för min framtid. För mina döttrar har jag planerat alldeles utmärkt. Allt är listat och klart om vad som ska komma ska om vi bägge dör. Vi vet vilka som ska bli deras vårdnadshavare. De är förmånstagare i försäkringar och pensionsföräkringen. Vi har sparat rejält med pengar åt dem sen de var spädbarn; så nog har jag sett till deras framtid alltid. De har en bra start på alla de sätt man kan ha.
Självklart ser man till sina barns bästa när man skaffar barn; annat är ju otänkbart.
Dessutom gjorde jag ju en stor uppoffring för deras skull när jag INTE styckade upp hemmet och tog hälften när vi separerade. Deras bästa går alltid i första hand. Sen kan jag se att jag varit väldigt naiv när det gäller andra saker men det drabbar ju bara mig.
Nina: Vill bara markera att jag inte skrivit något alls om att se till barnen i min grundtext. Jag tänker på de vuxna som inte tänker på sin ekonomiska framtid.
Ja jag vet att du inte skrev om det i din grundtext men du valde att kommentera såhär på det jag skrev. Där nämde du barn så därav min kommentar.
"Till skillnad från dig så tycker jag det är mycket konstigt att man inte tänker långt in i framtiden, speciellt när man har barn tillsammans."
Hade en diskussion om detta med en kompis nu ikväll som nyligen separetat. Tipsade om din text och gav henne länken. Tycker den är bra Åsa och något alla borde tänka mer på. Du öppnar ögonen för många.
Nä, dags att göra annat än att surfa. :-)
Önskar dig en härlig söndagkväll.
PS: tolkade inte negativt. tänker mycket och hårt på det numera. :-) försöker bara lära mig att diskutera på nätet.. :-) men jag är inte så bra på att formulera mig ibland.