Våthetstankar
En sa att man blir mindre våt om man springer t ex en sträcka på 40 meter. Den andra sa att det fanns matematiska bevis för att man blir lika våt om man går sträckan som om man springer den.
Jag har ingen aning, kanske finns det någon annan som vet det?
Det jag konstaterar idag, helt ovetanskpligt, är att när jag kom ut och skulle börja cykla en sträcka på cirka 2 km i regn så tyckte jag att det var kallt. Nu när jag cyklat klart sträckan och är rätt så blöt, så tycker jag det är varmt. Jag tror att jag egentligen är någon slags våtdjur.
Haha, nåt slags våtdjur. Det låter lite som en manet. Fast du kanske är mer åt haj?
Enklaste sättet att angripa såna där frågor är ofta att tänka på extremerna. Om man går riktigt jäkla långsamt (typ 40 meter på 4 timmar) så är det klart att man blir våtare.
Om man tänker sig att vi är uppe och går i luften, sådär halvvägs upp till molnen, så blir det liksom en regnfri tunnel i regnet där vi har gått. Denna tunnel blir kortare ju fortare vi går. Och i det här fallet gäller de himmelska lagarna även på marken :)
(Sedan kan man argumentera för att vattnet träffar kroppen mer uppifrån om man går, och på långsidan om man springer. Men i regn springer man gärna ordentligt framåtlutad för att kompensera just för detta, annars får man så vattniga ögon...)
Man kan ju förenkla problemet och tänka sig att man är ute i ett väder med viss fukttäthet, och oavsett hur fort man springer/går till en plats ska samma volym tryckas undan, lika stor mängd vatten man får på sig alltså. Men, då har man ju inte tagit hänsyn till lutningen, klädernas uppsugnings-/avrinningsförmåga etc, utan antar att allt vattnet liksom diffunderas momentant in på kroppen.
Om man först får vatten på sig blir man kall om vattnet är kallare än kroppen, sen värmer man upp vattnet närmast kroppen, som om man vore en spis, och då blir man ju varm. I vanliga fall har kläderna varmhållningsegenskaper med luft som isolering, med vatten ändras bara egenskaperna, och när man får regn på sig blir det en transient i klädernas värmeledningsegenskaper. När man sen varit ute ett tag och blivit genomvåt har egenskaperna uppnått ett nytt stationärtillstånd och så funkar värmeledningen igen, med andra koefficienter.
Och det låter inte riktigt klokt kanske, ovanstående, men det är inte rappakalja :-D!
Häromveckan tittade jag på "Mythbusters" eller vad det nu heter på Discovery. De provade just det där. Att gå en viss sträcka i regn och springa samma sträcka i regn. Flera gånger. På sig hade de gummidräkter för att overallen som de skulle ha på sig över inte skulle påverkas av deras kroppsvätskor. De tog alltså på sig overaller och gick/sprang den där sträckan och sedan vägde de overallerna. För att på så sätt se hur mycket skillnad det var. OM det var någon skillnad.
Det var det. Det var inte mycket skillnad, men lite lite mindre blöt blir man om man springer än om man går. ;)
Jag funderar och jag funderar!
hakke: Jag biter mer än jag bränns. Fast jag kan vara eldig också. :) Fast mina klös går inte av för hackor de heller. Bra teorier. Det sista är viktigt. Vattniga ögon blir lätt oattraktiva. Det fantastiskt klarblå försvinner.
Thebe: Det låter mycket klokt, var sådana teorier jag var ute efter.
Med fel kläder blir det lätt en ful wet-look. Med rätt kläder, kan den våta looken förstärka ens personlighet. Så att bli mycket blöt behöver inte vara något som ska undvikas.
Heidi: Tack för vetenskapliga text. För det mesta gillar jag inte att bli blöt av regn, så jag ska springa fort så blir jag åtminstone mindre blöt.
Mamelamsen: Du kan sluta fundera nu, tycker jag. Antingen acceptera det enkla att det är blött i regn, eller gå ut och testa vad du blir blötast av att göra. :)