Tankar om våld
Går det verkligen att känna sig säkrare om man vet att gärningsmän får strängare straff eller blir kemiskt kastrerade? Att påföljden efter ett övergrepp blir större? Eller är det den avskräckande effekten som skulle göra det säkrare att gå ute? Jag tycker snarare att det ger intryck av lynchattityd än att det skulle göra något säkrare och förebygga något. För det är väl ändå att förebygga som borde vara det viktigaste?
Jag tycker justitieminister Thomas Bodströms kommentarer till förslagen är bra. Vill ni bara läsa en kommentar tycker jag ni ska göra det till nr 10 som är det förslag som leder enligt läsarnas röstningar.
Det finns också en artikel där det uppmanas till att sätta på sig ett vitt band för att stödja motståndet mot kvinnovåld. Tanken är god och jag tycker det är bra att någon gör något för att visa sitt motstånd. Jag kommer inte att sätta på mig något vitt band. Självklart tycker jag att det är bra att stödja våldsmotstånd, men jag är helt enkelt ingen "bandpersonlighet". Har aldrig burit ett band mot något, inte heller satt upp någonn banner eller liknande för att stödja eller ta avstånd från något. Det stämmer helt enkelt inte med min personlighet.
Jag skrev även om våld, Männen då?, häromdagen. Den uppfattningen står fast. Skräm männen i så fall lika mycket som skrämselpropagandan görs för tjejer. Våldtäkter är överrepresenterade mot tjejer. Övrigt våld, rån och annat, begås mest av och mot killar.
Självklart ser jag att det som det fokuseras på i bland annat artiklarna i Aftonbladet är de ökande utomhusvåldtäkterna. Och det är bra att de synliggörs. Det jag upplever är att det blivit en fixering vid de, trots rubrikerna, relativt få våldtäkterna som sker utomhus på bekostnad av våldtäkterna som sker i hemmen. Av den vi lever med, den vi följt med hem efter nattklubbsbesöket. Var finns det förebyggande arbetet när krogen stänger och två berusade människor delar taxi hem?
Som jag skrev häromdagen så är jag inte rädd för att bli våldtagen när jag är ute. Och jag är ute sent. Däremot så tänker jag på rånrisken. I Malmö är det 3,5 rån om dagen. Det handlar även här om anmälda rån. Jag vet att det finns ett mörkertal här också. Rädslan för att råka illa ut av rånarna är större än den hjälp man tror man kan få av polisen.
Att bekämpa våld är viktigt. Just utomhuskriminaliteten tycker jag går att se som en enhet. Det behövs mer ljus, mer människor, mer poliser, kanske fler övervakningskameror på kritiska ställen osv. Men det gäller också att hålla proportionerna. Att upplysa tror jag på. Vara medveten om riskerna, men också försöka vara realistisk. Se sannolikheter. Vi går inte säkra någonstans, men vi måste leva. Och det tror jag de flesta gör också.
Schmut har idag också skrivit om våld och försvar. Jag instämmer i hennes tankar i inlägget: Slå tillbaka.
Tillägg 051105: Walentine har skrivit läsvärt om bland annat vita band och kvinnorörelsen i posten: Ett vitt band till och jag spyr.
Det där emd rädsla natt råka illa ut av rånarna är större än den hjälp man kan få av polisen är intressant. Dels tror jag att det är naturligt att man tänker så. Våld är skrämmande och när man då tänker på vilket sorts våld det ska vara tror jag att man automatiskt tänker på det värsta. Det vill säga inte på någon 15-åring som hoppar fram och med verbala hot vill ha ens mobil och pengar utan snarare på någon som hotar med vapen riktat mot ens egen kropp.
Vore kul också att veta vad man räknar in som "hjälp man kan få av polisen". Många personrån förblir ju ouppklarade och därmed har ju inte polisen lyckats med den biten, men om målsäganden i samma fall fått hjälp att ta sig hem/till vänner och fått prata av sig till polisen så är ju även det en hjälp? Och vice versa, ett rån där förövarna grips men inte målsäganden känt något stöd innebär ju en lättnad över att fallet blir löst men jag tror inte man känner det som någon "hjälp" utan att polisen bara gjort vad den ska gällande själva brottet.
Svårt men intressant!
En liten rättelse bara, ett slarvfel. Justitieministern heter Thomas Bodström.
Easypieces: Jag tänker på de tonårskillar jag känner till som blivit rånade och misshandlade. Riktigt blåslagna, blivit av med mobil, pengar osv. De är rädda för att om de anmäler så kommer de att bli ännu värre misshandlade av rånarna. Alltså att polisen ändå inte kan skydda dem.
En tjej jag känner lite ytligt blev rånad mitt i stan på tidig eftermiddag med en kniv mot halsen. Hon anmälde inte heller för att hon känner igen killen och han bor i närheten av henne.
Förväntningarna på hur polisen ska agera varierar nog stort.
Jag ska omedelbart rätta slarvfelet. Jag fattar inte varför jag alltid ska skriva och tänka fel när det gäller på hans namn....
Håller med om det där med straff för våldtäkter etc. Det man verkligen skulle vilja är att ändra på samhället så att folk slipper bli våldtagna eller rånade från början. Önsketänkande jag vet, men det är ändå det jag vill. Attitydförändring, uppfostran eller vad det nu är som behövs. Inte ett polissamhälle, för det vill jag inte ha.
Jag undrar lite varför du inte vill bära band? Det är av ren nyfikenhet.
Sedan tror jag att de straffen som föreslås inte alltid handlar enbart om vad som är det vettigaste straffet för den som utfört brottet, det kan ju snarare handla om dem som har blivit utsatta. När man har blivit berövad så mycket, vad vill man få tillbaka? Vilket straff vill man ha för att kunna känna sig lite lättad? Lätt för andra å sätta ett "pris".
Asta: Att våldet helt skulle försvinna tror jag också är önsketänkande. Att det däremot skulle gå att minska tror jag. Lyhördhet inför signalerna. Att göra det enklare och mindre dramatiskt att söka hjälp och då få hjälp också. Snabbare rättsväsende, mer poliser åtminstone under en övergångsperiod. Jag tror på en nolltoleransnivå när det gäller brott. Allt från småbrott till grova brott ska få en påföljd.
Åsa: För mig skulle det ge en märklig känsla att ta på mig att jag stödjer en specifik grej för att det är "mode" att aktivera mig där just nu. Allt annat då? Att sätta på mig ett rosa-band för att visa att jag stödjer bröstcancerforskning, innebär det då att jag inte stödjer leukumiforskningen.
När det gäller det vita bandet som var aktuellt nu. Har jag dessutom blivit avskräckt av några av förespråkarna. Jag stödjer helt enkelt inte hela tanken.
Hur man resonerar när det gäller att "få tillbaka" genom straffen varierar. Jag har själv svårt för det tankesättet. Självklart är det "andra" som sätter "pris"? Eller tycker du att offren själva ska bestämma straffsatsen?