Socialt samspel
Eva-Lena skriver idag i Rullen om socialt samspel och ger några exempel.
Jag tycker kärnmeningen för mig i hennes inlägg är "och jag märker att vi alla kan ha rätt olika intryck av dem - och att dessa intryck påverkar oss med olika styrka."
Det är något som jag tycker ofta märks tydligt och som jag tycker är fascinerande. Om man t ex efter en middag i ett mindre sällskap skulle återge vad någon sagt i en något känsloladdad diskussion och reaktioner på det tror jag nästan varje deltagare i middagen skulle lämna olika versioner. Några skulle i olika grad ha glömt den för det var inget speciellt. Någon skulle tycka att A var dum mot B. Någon skulle tycka att B tog åt sig för mycket osv.
Eva-Lena skriver också att vi har mycket kvar att utveckla. Men gör vi det? Jag tycker att de flesta jag träffar beter sig och reagerar rätt så likartat år ut och år in. Vi utvecklas självklart på olika sätt genom åren, men hur mycket är märkbart för andra? Det kanske mer är en inre utveckling. Jag tycker de flesta är rätt förutsägbara i sina reaktioner från en tid till en annan. Där tycker jag bloggar/dagböcker är tydliga exempel. Extra tydligt kanske för att jag inte känner dem. Jag kan i stort sett inte komma på någon av de som jag följt under ett antal år som synligt ändrat på sig, mönster och reaktioner är i stort sett likartade. Jag anser mig själv vara förutsägbar, fast jag samtidigt tycker att jag är bättre på en del som jag var sämre på innan, men jag tror inte det direkt är något som någon annan skulle lägga märke till. Det finns inom mig.
Kaj Pollak har skrivit två böcker som jag tycker är bra, det är Att välja glädje och Att växa genom möten. De handlar mycket om möten med andra. Något jag tyckte var fascinerande för några år sedan när böckerna var omdiskuterade var att det dök upp uttryck som användes lite varstans det ena var att när någon uppfattades som något otrevlig istället för ett bemötande av vad han/hon sagt eller skrivit fick kommentaren "Det där säger mer om dig än det gör om mig". Jag tyckte det var ett underligt sätt att tolka det på. Resonemanget fanns i böckerna, men jag uppfattade det aldrig som något som man skulle säga till någon. Mer tänka inom sig och kanske speciellt tänka på när det gällde sitt eget sätt att tänka. Är det ett sätt att utvecklas? Att på något sätt lära sig att säga "rätt saker".
Jag kan uppleva samma sak med människor som är mycket positiva, det ges mycket komplimanger, många snällheter sägs. Ändå känner jag att jag nästan kryper undan. Det saknas något. Känns inlärt på något sätt. Går det att lära sig ett korrekt socialt samspel? Till en viss del tror jag det. Det går att träna upp sin förmåga till gränssättning, följsamhet osv. Främst genom att lära känna vad man själv vill och bli tydligare med det. Jag tror att det ofta finns någon slags förväntan på att andra är något slags tankeläsare, att de ska begripa av sig själva vad andra vill ha. Jag är dålig på det. Samtidigt så vet jag inte om jag direkt önskar att jag var bättre på det heller. Finns andra saker jag hellre lägger kraft på än att försöka förutse vad andra vill ha och vill ha av mig.
Tillägg 051128: Eva-Lena har uppdaterat med en uppföljningstext i Rullen.
Så bra skrivet!
Många uppfattar mig som en glad skit. Och det är jag... ibland.
Fast egentligen är jag en oerhört osocial person. Trivs väldigt bra med att vara ensam och filosofera.
Jag har en massa olika sidor, beroende på situation. En bra bok om detta är Goffmans bok "Frontstage-backstage". Men den kanske du redan har läst.
Det här var ett av de intressantaste inläggen jag läst på länge.
Det du beskriver i inledningen om att vi lämnar olika versioner av samma händelse är oerhört intressant. Jag har stött på det flera gånger i olika sammanhang - där jag som åskådare klart kunnat se hur olika saker och ting uppfattats.
De allra flesta av oss fortsätter också leva i invanda mönster - vi har lärt oss vårt sociala spel i vår barndom, i vår ungdom och nu i vårt vuxna liv utifrån de erfarenheter vi gjort. Det invanda mönstret är svårt att förändra. Detta blir rätt tydligt när man träffar nya människor vars sociala spel man inte känner. Då blir man varse sitt eget mönster och man ser de nya människornas spel mycket tydligare än de man känt längre. Oj...det här är något man kan prata hela nätterna om.
Mamselamsen: Men är det inte så vi är? Lite delar av allt möjligt och beroende på tid, plats, övriga medverkanden osv så framträder vissa delar av oss mer än andra. Jag har inte läst boken. Ska skriva upp den för eventuell senare läsning. Läser så långsamt just nu...
Christina: Har du läst hos Eva-Lena också? Hon utvecklar det bättre och på ett annat sätt än jag gör. Människor och relationer är intressanta, så visst går det att prata mycket om det...
Ja, jag tror att en del utvecklas så mycket på ett personligt plan att det även märks hos omgivningen - om den är intresserad nog.
Men den största utvecklingen sker säkert inom varje människa och gäller hur man reagerar på olika intryck, eller hur man anser sig behöva interagera med andra beroende på föreställda krav. Kan jag tänka mig.
Jag ska skriva ner boktipsen. Jag har redan "Att växa genom möten" i bokhyllan, men har inte läst den än.
Jag har skrivit en fortsättningstext till min första text:
http://www.minuskel.com/rulle78.htm#Samspel%20II
(Det skulle bli för långt i kommentaren här annars)
Svar på din kommentar hos mig:
Men Åsa, du måste väl förstå att det är lätt hänt... har ju precis fått lön, det kändes ju som julafton ;)
Kram
Åsa: Mmmm, att fira första advent 27:e december låter inte så lätt hänt. Du hoppar ju över hela decemberlönen. :)
Eva-Lena: Har läst din text. Hoppas många fler också gör det.
Det där: "Det säger mer om dig än om mig" är klart inlärt. Och rätt nytt också tror jag. Jag läser det ofta när folk får kritik. De bemöter den inte, utan svarar enligt ovan. Det är att göra det väldigt lätt för sig...
Det där: Med att uppfatta saker olika kan man läsa om i vittnespsykologiböcker. Det är väldigt intressant. Läste om ett försök där man filmade hela situationen och sen fick de olika deltagarna berätta vad som hade hänt. Alla hade olika versioner förstås. Sen fick de facit dvs se filmen.
INGEN hade uppfattat allt korrekt...
Ang din kommentar:
"Nu menade jag, som jag vet att du fattade, inte att man ska slå människor i huvudet med att de är lågprioriterade. Det jag tänkte mest på när jag skrev min bloggpost var just att man tar på sig något, styrelseuppdrag, moderatorskap och liknande och sedan inte gör något av det av tidsbrist. "
Ja, jag förstod precis vad du menade med din notering. Tyckte den var bra skriven. Träffsäker.
Blev inspirerad redan då men på ett annat sätt. :-)
Min notering är däremot på ett helt annat plan.
Tycker också tydlighet är det bästa. Men har förstått att vissa tycker det är svårt. Vi är några som diskuterat hela den här grejen med att ha lust, prioritera etc.
Tack för din träffsäkra kommentar. Håller med om att gränsdragningar är svåra ibland.
Tomtarna har förresten en tjej som har Busbra gjort. inte för att jag är mycket för jul och sånt; har inte ens en adventsstake här hemma. Tröttnade på att vi snubblade på sladden varje år så iår sa jag NEJ när Levent ville köpa en ny. Heh.
En stjärna i fönstret kanske blir bättre men närmare jul isåfall. är inte mycket för verken jul eller pynt.. som sagt. heh.
Take care Åsa.
Monica: Möjligt att jag har fel, men jag förknippar det med Polack. Det är intressant det där med hur vi uppfattar saker. När jag var och tittade på min nuvarande lägenhet dröjde det några månader innan jag flyttade. Jag var helt säker på att kyl- och frys hade gröna dörrar, de var vita.
Jag förstår att vittnen har svårt att "se rätt". Jag märker själv att jag har svårt att komma ihåg kläder, färger, bilmärken osv fast jag tror att jag ska komma ihåg det. Hjärnan är duktig på att fylla ut...
Nina: Relationer med andra tycker jag aldrig är riktigt enkla. Men det är väl det som gör människor intressanta? Ska tala om för Busbra tjejen att jag gillar tomtarna.
Jag har julsaker, men det är inget framtaget. Saknas fönsterputsning och lite sådant.... Fast det blir väl som tidigare år, inga julsaker alls.
Du har helt rätt i att många är rätt förutsägbara från en tid till en annan. Beteendemönstret är rätt likadant hos en del. Har en vän som VILL ha förändring i sitt liv. Stora förändringar. Det hon pratade om 4 år sedan gäller även idag vilket innebär att hon inte fått igenom dessa försändringar idag. När vi talas vid i telefon kan jag tycka det blir rätt tjatigt för det är samma saker hon "gnäller" om och det kanske är taskigt att säga gnäll om hennes ord men det är så jag uppfattar det då jag hör samma saker hela tiden och inget nytt. Hon vill exempelvis ha barn men inte hennes kille. Det är ju inget man kan tvinga på någon att vilja ha. Jag kan sympatisera med hennes kille i det läget och tycka hon är egoistisk som har såna krav.
Ja, jag vågar säga det till henne. :-)
Hon menar på detta med den biologiska klockan och att hon ser vad som sker i deras vänskapskrets. Folk flyttar ihop, skaffar hus, barn etc. Allt det vill hon också ha. Hon är väldigt förutsägbar och numera drar jag mig nästan undan för jag tycker det är så trist. Får man tycka så om en vän? jag känner bara att det liksom påverkar mig också att höra hennes gnäll och ältande .. att hon står på samma fläck och stampar.. det känns fast jag inte alls är sån själv. Konstigt det där med att bli påverkad i känslan på nåt sätt. Svårt att förklara.
Sen har jag med läst dagböcker som jag följt i flera år och faktiskt så kan jag se beteendemönster som ändrats rejält hos en del; inte många men en del. Jag kan se hur en del synligt ändrat sig. (Fast nu är jag inte hundra på vad du menar med synligt) Det kan vara en tjej som mått väldigt dåligt och som gått på terapi och som kämpar med att få bukt på sitt inre kaos. Med tiden märker man hur hon blivit mer lugn och harmonisk i sitt inre. Hon haterar konflikter mycket bättre och sunt. Hon vågar sig på saker som inte vågat tidigare och idag är hon i grunden samma tjej som då men ändå mer annorlunda. Hur man nu ska uttrycka det. Vi fikade för 5 år sedan och när vi fikade i somras så var det som en helt ny tjej. Fortfarande hon men med mer glädje och intresse för omvärlden och det var härligt att se. Kanske att denna förändring blir mer märkbar hos dom som levt i nattsvarthet ... att man fakiskt kan se skillnader än dom som inte haft så stora problem med sig själv.
Sen har jag läst hos en del som kanske inte varit så nöjda med sina liv och även där har jag märkt hur folk verkligen förändrats då de tagit tag i saker och ting som kanske skrämt dem. Separation, byta jobb, börja plugga etc. Jag har märkt av förändringar hos folk jag läser hos. Men det är ingen stor klick.
Du har säkert inte läst hos mig länge men faktum är att jag är en person som ändrat mig och det är märkbart. Tycker det själv och har även vänner som sagt så och även de som läst hos mig i många år. Men det är väl som du skriver ; att det är lättare att se om man känner någon om sånt skett. Fikade med en kompis som flyttade till Skåne för 7 år sedan. Vi ses inte så ofta. När hon är här i krokarna typ. Fast vi pratar i telefon några gånger per år. Hon tyckte att jag inte alls var samma Nina som då när vi umgicks som mest när hon bodde här. Hon tyckte jag diskuterade på ett nytt och annorlunda sätt, att jag inte alls hade samma sätt att ge snabba lösningar på mindre problem. Var rätt snabb på sånt där. Typ om nån gnäller; Jag är tjock. Då kunde jag bara helt kallt säga: Jamen banta då. "Min kille är så elak mot mig". Jamen, dumpa honom då. Usch, sån var jag.
Det är ju inte så lätt att skapa förändring men jag tror ändå på nåt sätt att det bara är en själv som kan ta ansvar för ens liv; ingen annan. Vill man ha förändring så måste man våga skapa den själv och inte vara beroende av andra.
Hon tyckte mycket om att det inte bara var jag som lyssnade utan att jag också delade med mig mer av mig själv. Var rätt förtegen förr om åren med sånt. Berättar gärna inte om mig själv och vad som sker i mitt inre, planer, drömmar och ambitioner. Höll sånt för mig själv fast vi är goda vänner. Sån var jag då och idag vågar jag vara mer öppen. Inte för öppen men lagom. ja du vet vad jag menar.
"Jag kan uppleva samma sak med människor som är mycket positiva, det ges mycket komplimanger, många snällheter sägs. Ändå känner jag att jag nästan kryper undan. Det saknas något. Känns inlärt på något sätt. Går det att lära sig ett korrekt socialt samspel?"
Där kan jag både känna ja och nej. Faktum är att det finns de som är väldigt rara i sitt sätt naturligt. Inte alls tillgjort och inlärt. Det är deras natur. Sen finns det de som är på sånt sätt på ett överdrivet sätt och kanske att de är konflikträdda, vill verka bättre än vad dom är, vill alltid ses som en shjysst prick... etc.
På webben är detta märkbart. Jag kryper undan om det blir för mycket gullgull, kompimnager och kramar från folk jag inte ens känner. Det känns liksom som om vissa skriver samma ord till alal den känner till på webben. Men där är jag bra på att sortera. Jag bryr mig inte så mycket. Får jag däremot en komplimang över något jag gjort som personen uppskattar så känns det mer äkta och då kan jag känna mig kompetent och rätt nöjd som kanske kunnat hjälpa någon exempelvis med ett script etc.
Jag själv är en person som gärna talar om för folk om jag gillar dom, att jag kanske trivs i deras sällskap, ger eloge om de gjort nåt bra som krävt ansträgning; ansträngt sig fast det varit jobbigt för dom; ger gärna positiv feedback i såna lägen, jag vågar kramas(vilket jag gör med mina vänner och på webben emellanåt * :-) *)...
Sen om det nu uppfattas som fjäskande och överdrivet gullgullande eller om nån backar är dens problem anser jag. För jag gör mig inte till. Alla är vi ju olika. Vissa är mer layback och andra mer åt andra hållet och vissa nånstans i mitten.
Ibland önskar jag att jag kanske kunde vara mer layback. Inte hoppa av glädje när jag får överraskande presenter el. gester, ser en lekpark som tilltalar mig..
När avgassymstemet pajjade och den rasade i backen och mitt i rusningstrafik.. där stor jag med lipen i halsen och slet och drog men fick inte loss den. Då stannade en man och tog loss den åt mig. Jag kände för att typ ge honom en bamsekram för att han räddade min dag och han fick den kramen och blev lite röd och generad.. :-) Kunde ju tackat normalt istället men då vart det så starkt inombords.. glädjen.
Sån är jag.
Du skriver:
"Jag tror att det ofta finns någon slags förväntan på att andra är något slags tankeläsare, att de ska begripa av sig själva vad andra vill ha. Jag är dålig på det. Samtidigt så vet jag inte om jag direkt önskar att jag var bättre på det heller. Finns andra saker jag hellre lägger kraft på än att försöka förutse vad andra vill ha och vill ha av mig."
Relationer är inte alltid lätt och jag köper ditt resonemang när det gäller det här med att man inte kan vara en tankeläsare och att tydlighet är alltid det bästa. Det är nåt jag lärt mig genom åren. Bättre att vara tydlig men det är som sagt inte alltid så lätt. För alla är vi ju olika. Hanterar saker och ting olika etc.
Som detta med när man lär känna nya människor som man finner mycket intressanta och som man vill lära känna mer. Det händer ju. Man känner ju inte den andra parten och man vet inte hur man ska närma sig den personen. Man vill inte vara för på och inte för back heller. Lagom men vad är lagom egentligen? Eftersom folk är så olika så kan man ju inte veta hur personen uppfattar ens "närmande" (hur jag nu ska uttrycka det ordet *s*)
Tycker den att man är för på? Eller tycker den att man kunde anstränga sig mer?
Sånt frågar man ju inte direkt över. "Oj, du kanske tycker jag är för gåpåig? Förlåt då men jag tycker du är en intressant tjej jag vill lära känna mer".
Antigen så blir man betraktad som ett UFO eller så blir personen smickrad eller nåt annat.
Om man finner en person intressant och man vill lära känna den bättre så är det sånt som kommer med tiden. Man har förstått av den andra parten att den också är intresserad av att "umgås/lära känna varandra".
Sakta men säkert blir det vad det blir. Men även där kan man ibland känna att man inte riktigt får grepp om personen. Den ger signaler man inte kan tolka. Ena stunden verkar den intresserad och i andra stunden backa hon/han. Det är inte lätt att veta.
Jag som tampas med självförakt brukar alltid ta för givet att folk slutar gilla mig. Att när de lärt känna mig lite insett att jag inte var som de tänkt sig.
När du skriver...
"Samtidigt så vet jag inte om jag direkt önskar att jag var bättre på det heller. Finns andra saker jag hellre lägger kraft på än att försöka förutse vad andra vill ha och vill ha av mig."
Så kan jag uppleva det som lite nonchalant från din sida. Missförstå mig rätt. Säger inte att det är fel av dig att resonera så men jag själv tycker att om man tex. vill utveckla en vänskapsrelation så måste man ju själv också anstränga sig lite. Menar nu inte med att man ska uppoffra sig eller göra större ansträgningar. Svårt att förklara. Jag menar inte att man ska försöka sig på att bli en tankeläsare för det kan ju ingen.. :-)
Om du gett signaler att du vill vara vän med någon eller kanske lära känna någon lite mer (ja, jag tycker att du kan ge såna signaler) .. och sen backar .. kommer fram.. backar.. kommer fram... det är svårt för andra att förstå och veta vad du vill.
Bara ett exempel alltså. När du skriver att du hellre lägger ner kraft på andra saker än att ta reda på vad andra vill ha av dig tycker jag låter som om du är rätt kall gentemot männsikor som försöker lära känna dig. Man skulle kunna tro att det är ett sätt för dig att skjuta bort en del perosner för de är för kompicerade för dig typ. ja, inte vet jag vad jag menar nu. Det är svårt att förklara. :-)
Ja, tycker iallafall både din och Eva-Lenas skriverier om socialt samspel var intressant. Skulle själv försöka mig på att skriva från min sida då jag är så dålig på det där.
Take care.
Nina: Det är rätt så svårt att bemöta så länga inlägg, så jag kommer att fatta mig kort.
Visst finns det en del som förändrat sig märkbart, även om det åtminstone för mig ser ut som om mönstren sedan innan ändå finns kvar, ibland syns de tydligt. Jag ser dem hos mig själv också.
Möjligt att jag sänder dubbla signaler. Jag har aldrig utgett mig för att vara en socialt duktig person och vet att jag inte är det. Om du och andra sedan tolkar det som att jag är kall är upp till er.
Det här inlägget var allmänna reflektioner, om du sedan vill göra en privat analys av hur du t ex upplever mig så får du gärna göra det. Eftersom min blogg inte är speciellt privat, så väljer jag att inte bemöta de delarna.
Ja mitt inlägg blev långt (är keff på att sammnafatta mig kort) och inte var det heller meningen att du skulle ta illa vid dig.
Inte alls min mening. Det var väl ingen privat analys av dig; bara en flummeri med mina tankar och en tanke är ju inget faktum.
Beklagar att du tog det så.
Jag tycker inte alls du är kall.
Skulle väl ha mejlat eller inte skrivit alls inser jag nu.
Nina: Jag har inte tagit illa vid mig. Det jag gjorde var att ge en förklaring till varför jag valde att inte svara långt eller utförligt på det som du skrev.
Jag ser inget som helst fel i det som du skrivit. Däremot är jag som jag skrivit inte bra på att förutsäga vad andra vill ha ut av mig. Tydligen har jag gett ett svar som du inte var nöjd med.
Nej nej Åsa; du har inte gjort nåt fel.
Det är jag som är konstig. Knepig som jag är under mina självhatsperioder så väljer jag nog att tolka helt fel. Berom ursäkt över min bufflighet och det är viktigt för mig att du vet att jag inte tycker du är kall. Jag gillar ju dig precis som den du är.
Mejlade dig.
Önskar dig en bra helg.
Jag har alltid varit stolt över att jag har lätt för att ge andra komplimanger - och undrar fortfarande uppriktigt hur det kommer sig att så många har så svårt för att säga: "vad fin du är!" eller "vilken otroligt snygg lampa ni har!" eller "vilken god mat du gjort!" Det är liksom inget att hålla inne med - det är bara att ösa på tycker jag. Förresten, mysiga gröna nyanser du har på sidan! :)