Åsas anteckningar

Igår var jag för första gången och åt på Sultan Palace här i Malmö. Har varit på en restaurang med samma namn, tror jag,  i Köpenhamn för något år sedan.

Sultan Palace ligger på Bergsgatan 10.  Jag, med sällskap, var där tidig kväll, sen eftermiddag runt 18-19 tiden.  Sultan Palace serverar en buffé med olika rätter till pris av 79 kronor exklusive dryck. Ett stort antal vegetariska rätter och några köttrötter, flera med lamm, fanns på buffén. Nu åt jag ingen av kötträtterna, men grönsakerna var klart godkända. Såg rent och fräscht ut.  Snabb och glada människor som serverade.    Det enda jag egentligen saknade var lite frukter att äta efter själva huvudmåltiden.



Jag rekommenderar absolut ett besök, just för att det är prisvärt, finns en del att välja på och att personalen var trevlig.

Jag låter mig inspireras av en bloggpost och spinner vidare med egna avvikelser från den.


Eva-Lena skriver idag i Rullen om socialt samspel och ger några exempel.


Jag tycker kärnmeningen för mig  i hennes inlägg är "och jag märker att vi alla kan ha rätt olika intryck av dem - och att dessa intryck påverkar oss med olika styrka."


Det är något som jag tycker ofta märks tydligt och som jag tycker är fascinerande. Om man t ex efter en middag i ett mindre sällskap skulle återge vad någon sagt  i en något känsloladdad diskussion och reaktioner på det tror jag nästan varje deltagare i middagen skulle lämna olika versioner.   Några skulle i olika grad ha glömt den för det var inget speciellt. Någon skulle tycka att A var dum mot B. Någon skulle tycka att B tog åt sig för mycket osv.  


Eva-Lena skriver också att vi har mycket kvar att utveckla. Men gör vi det? Jag tycker att de flesta jag träffar beter sig och reagerar rätt så likartat år ut och år in.  Vi utvecklas självklart på olika sätt genom åren, men hur mycket är märkbart för andra?  Det kanske mer är en inre utveckling.  Jag tycker de flesta är rätt förutsägbara i sina reaktioner från en tid till en annan.  Där tycker jag bloggar/dagböcker är tydliga exempel. Extra tydligt kanske för att jag inte känner dem.  Jag kan i stort sett inte komma på någon av de som jag följt under ett antal år som synligt ändrat på sig, mönster och reaktioner är i stort sett likartade.  Jag anser mig själv vara förutsägbar, fast jag samtidigt tycker att jag är bättre på en del som jag var sämre på innan, men jag tror inte det direkt är något som någon annan skulle lägga märke till.  Det finns inom mig.


Kaj Pollak har skrivit två böcker som jag tycker är bra, det är  Att välja glädje och Att växa genom möten.  De handlar mycket om möten med andra. Något jag tyckte var fascinerande för några år sedan när böckerna var omdiskuterade var att det dök upp uttryck som användes lite varstans det ena var att när någon uppfattades som något otrevlig istället för ett bemötande av vad han/hon sagt eller skrivit fick kommentaren "Det där säger mer om dig än det gör om mig".  Jag tyckte det var ett underligt sätt att tolka det på. Resonemanget fanns i böckerna, men jag uppfattade det aldrig som något som man skulle säga till någon. Mer tänka inom sig och kanske speciellt tänka på när det gällde sitt eget sätt att tänka. Är det ett sätt att utvecklas? Att på något sätt lära sig att säga "rätt saker". 


Jag kan uppleva samma sak med människor som är mycket positiva, det ges mycket komplimanger, många snällheter sägs. Ändå känner jag att jag nästan kryper undan. Det saknas något. Känns inlärt på något sätt.  Går det att lära sig ett korrekt socialt samspel? Till en viss del tror jag det. Det går att träna upp sin förmåga till gränssättning, följsamhet osv. Främst genom att lära känna vad man själv vill och bli tydligare med det.   Jag tror att det ofta finns någon slags förväntan på att andra är något slags tankeläsare, att de ska begripa av sig själva vad andra vill ha.  Jag är dålig på det. Samtidigt så vet jag inte om jag direkt önskar att jag var bättre på det heller. Finns andra saker jag hellre lägger kraft på än att försöka förutse vad andra vill ha och vill ha av mig.


Tillägg 051128: Eva-Lena har uppdaterat med en uppföljningstext i Rullen.

Jag har länge tänkt att jag skulle följa någon. Av några olika skäl blev det Riket. Nu har jag sett två avsnitt, vilket är fler än jag sett av någon såpa. Undantag Baren för rätt många år sedan, då en  manlig nätbekant var med.


I varje fall så om jag kommer att fortsätta att följa Riket så kommer det att bli just för att bevisa för mig själv att jag KAN. Som en övning i självdisciplin. Kan ju i värsta fall rigga upp strykbrädan framför tv:n och stryka under tiden.



Det är helt möjligt att deltagarna upplevde det som att de gick rätt in i 1600-talet. Jag som tv-följare gör det inte.  Kontrasten mellan fattiga och rika kan jag se. Ändå så går det inte in. Jag kan inte känna lukterna, skiten, få någon inlevelse i det jag ser i Riket.  Jag har förmågan att  leva mig in i det jag ser på både film och i TV. I Riket kan jag inte det.  Något som jag tycker stör  för att få det till "en annan tid" är att man presenterar deltagarna med yrken. Arkitekter, arbetslös,  danslärare, bagare osv. Jag ser  helt enkelt nutidsmänniskorna framför mig. En slags maskerad, teater med inlärda repliker.

Tävlingen med "skjutandet på båtarna" fattade jag inte. Kan bero på att jag är trög, alternativt att jag hade bristande koncentration. 

 

Zlatan inte lämnat Rosengård utan bott kvar där istället för att köpa bostad på annat håll. Vilken PR det varit för Rosengård. Undrar om han dragit dit andra människor då? Kapitalstarka fotbollsplelare tar över.


Tanken kom från Anna Ekelunds krönika.  Hon bor inte  heller kvar i Rosengård. Om hon gjort det kanske hon dragit dit andra krönikörer. Då kanske det varit krönikörinnestället nummer 1. Fast vem hade lockats av närheten till dem?

Picassos Kvinnor spelas i Malmö på Teater Terrier, Norra Vallgatan 28 i Malmö. Den spelas från 29:e november till 3.e december. Föreställningen kostar 150 kronor.  Börjar klockan 19 och håller på i två timmar.


Jag har inte sett den, men hört talas om den och tycker att den verkar sevärd, så jag ska försöka att komma iväg.  Tre kvinnor berättar om sina versioner av livet med Picasso. 

Monica har idag skrivit en bloggpost som bland annat innhåller en kommentar om att Skönhet är slöseri med tid.


Utan att direkt utgå från vad Monica skriver så spinner jag ändå vidare.

Jag tycker skönhetsresonemang är intressant.   Dels så förstår jag inte riktigt varför skönhet skulle ta tid. Borde inte snygga människor egentligen använda mindre tid åt sitt utseende än de som är mindre snygga?  Alltså eftersom de redan har det som är eftersträvansvärt så behöver de inte lägga så mycket tid på det?


Jag har ett tankeexperiment: Jag och fyra tjejkompisar skulle en söndageftermiddag sätta oss på Café Gustav Adolfs Torg, som ligger på Gustav Adolfs Torg.   Där skulle vi sitta tills 100 män gått förbi. Av de hundra skulle var och en av oss välja ut de fem som hon tyckte var mest attraktiva. Alltså bara genom att se honom, inte höra honom prata, inte veta något om honom. Tror du vi skulle välja samma? Jag tror inte det! Möjligen att en eller två av de 100 skulle finnas på två listor, men jag tror inte ens det.   Jag tror att vad vi dras till i utseendet är mycket varierande från person till person.  Nu handlar det om påklädda män. Då kommer självklart andra saker in än bara utseendet som mannen är född med. Man ser klädstil, kanske kan utläsa vilken status personen har. 

Om de kommit utan kläder då?  Då tror jag att sannolikheten att fler av oss valt samma män hade varit större.  Att bara bedöma kroppen är en annan sak. Jag tror att en vältränad man med bra hållning, fått mer fördelar i konkurrensen utan kläder, än han nödvändigtvis fått med kläder.  Kläderna gör rätt mycket ändå.


Ja, jag tycker utseendet har betydelse. Då inte i betydelsen platt mage, snygga kläder, perfekt frisyr. Utan mer att det visar att han tar hand om sig. Ser fräsch ut osv.  Jag har heller aldrig själv kunnat se något samband med att de som många betraktar som snygga, behöver vara tommare att prata med än andra.  För mig har det i varje fall betydelse eftersom det är det som man först lägger märke till hos den andra.


Tillägg: Christina har vidareutvecklat ovanstående på sin blogg i bloggposten: Den vackraste mannen. Även Emesge har skrivit om Vackra människor.

Nu har det äntligen blivit lite kallare här. Skönt.  Idag har det varit ett av mina drömväder. Solen har skinit, blå himmel och lite kallt.


Det jag har tänkt på de senaste dagarna när det blivit lite kallare är att jag bara känner av den på ett ställe.  Ingen annanstans. Högt uppe på låren, där känns det att det är kallt.  Undrar varför kylan dras just dit,  kanske en oupptäckt attraktiv kroppsdel?    Det låter som något positivt: Kyla attraheras av kalla kvinna.

I  morse cyklade jag vanliga vägen till jobbet.  Vid Södervärn var det skyltar med information till cyklister.


Jag gillade den första jag läste som hade med Sixten och väjningsplikten att göra. Den har jag glömt Däremot så funderade jag på Bettan och rött ljus i flera minuter, för jag var tydligen inte tillräckligt vaken för att få med bus när jag läste.  Mina tankar var på varför de inte kunde anlitat någon som fick ihop lite rim i varje fall. Enligt Sydsvenskan ska Bettan och ljuset vara: ”Alla cyklister kom fram utom Bettan Bus. Hon cyklade mot rött ljus.


På väg till Södervärn cyklar jag också varje dag genom en av Sveriges modernaste cykel- och gångtunnlar, den som går under Nobelvägen.  Den ska vara en av de säkraste också. Ljus i marken och flera filer.   Det är det stället som jag sett flest krockar på.  Där har jag också själv gjort min näst värsta cykelvurpa. Höll för långt åt sidan och såg inte att det kom trappsteg där. 


Jag brukar stanna för rött ljus och jag tror jag följer väjningsplikten också. Ändå så är det något i sådana här kampanjer som inbjuder till att göra tvärtemot.  Undrar vad det är, någon djup önskan av att vara olydig eller något? Men liksom andra djupa önskningar så går det att förtränga dem, eller förskjuta dem åtminstone, eller vara olycklig över dem, eller.... Nej, nu måste jag sluta, annars blir jag alldeles för personlig.

Jag har skrivit om det innan, undrar om det finns något kvar att skriva om här som jag inte redan skrivit om?


Jag tror att mitt läsande och skrivande på nätet är en  bidragande orsak till att jag skriver sämre nu än jag gjorde för ett tiotal år sedan.  En reservation mot påståendet i förra meningen, är att jag troligen inte heller utvecklat skrivandet utan internet. Då hade jag skrivit mycket mindre. 


Jag bryr mig inte om hur andra skriver i sina bloggar, mail, forum osv. Stavfel ser jag oftast. Inte egna, men andras, och läser bara vidare.  Meningsbyggnadsfel upptäcker jag bara om de är grova, det har jag helt tappat känslan för när det gäller mitt eget sätt att skriva.  Fram till nu har jag stängt ner sidor där jag tycker att skrivsättet är jobbigt. Punkter saknas, meningar börjar med små bokstäver, ingen styckeindelning. Och det absolut värsta jag vet, otydliga förkortningar i löptext. Senaste tiden har jag  gjort några undantag till det, jag läser sådant jag förr tyckte bara var att stänga ner för att skrivsättet gjorde det ointressant. Jag tror det är ett tecken på att jag helt enkelt vant mig vid att läsa sådant jag tyckte var tröttsamt förut.  Bara det går fort att läsa så är det ok.  På nätet. Böcker har jag större krav på. Där ska det vara ett bra språk med flyt i både text och handling. Böcker behöver inte heller gå fort att läsa.


Sedan en tid tillbaka skriver jag för mig själv just i syfte att  utveckla, i varje fall ta tillbaka ett bättre sätt att skriva.  Mer klart, bättre variation osv.  Men osäkerheten på hur jag vill skriva är stor.


Gärningsmannaprofilen, har fått mig att tänka ännu mer på det under det senaste dygnet. Han skrev en bloggpost  med rubriken  "Ett löfte". Det handlar  om att ifall Linda Skugge vinner Stora Journalistpriset ska han lägga ner sin svenska blogg.   Oavsett om hon vinner eller inte, så ska han lägga ner den. Synd. Jag har läst där med ojämna mellanrum. Jag håller inte med honom om allt.  För mig är det viktigare att många vågar och vill skriva och synas, än att det är helt korrekt.   Ändå är det viktigt för mig själv att jag vet när jag skriver fel, det vet jag inte längre. Att jag har en känsla för vad som är korrekt, det har jag inte längre. Bakåtutveckling är vad jag själv upplever när det gäller hur jag själv skriver.  


Kan det vara så att toleransen när det gäller andras sätt att skriva, gör att jag varit likgiltigare för mitt eget skrivsätt?


Ps. Nej, jag tycker absolut inte att Linda Skugge ska ha något journalistpris och blev förvånad över nomineringen.

Har bott i Malmö i 22 år nu. Har väl inte direkt något som egentligen håller mig kvar här, heller inget som driver mig härifrån. Ibland tror jag att jag kommer att vara kvar här tills jag blir gammal.  Åren kommer att rulla på, inget speciellt kommer att hända och jag kommer att göra ungefär samma saker som jag gör nu. Eller så vänder jag på allt och ser till att något händer.


Två saker jag tänkte på häromdagen när det gäller Malmö är:

1. Jag saknar snö. Fast jag har ju gott om blåst som jag gillar istället så det gär nog jämnt ut i slutändan.

2. Jag saknar skog. När vi gick hem från Anastaciakoncerten så kallade F., Slottsparken som vi genade genom för skog. Så mycket stadsbo är jag inte att jag kan kalla en park för skog.  Fast vi gick lite vilse i den ändå i mörkret. Så jag får väl se parkerna som kompensation för skog ändå. Undrar om jag börjar bli äldre när jag saknar att plocka blåbär och lingon? Bär har jag inte plockat sedan jag var barn.  Fast jag  har ju torget jag kan handla på.

Jag saknar inget alls egentligen. Har allt jag behöver, inklusive lite snö och lite skogsliknande områden.


Idag var det bloggträff. Jag rekommenderar er att invänta Håkans sammanfattning.

1. Vara ute i stark blåst. Gillar motståndet när det kommer så mycket vind att det knappt går att andas. 2. Cykla sent på mörka, folktomma gator. En stark frihetskänsla.

Louisep har skrivit om vapen i inlägget Change must come through the barrel of a gun.

Jag har under dagen idag funderat på om jag själv skulle kunna tänka mig att bära vapen. Tidigare har jag varit övertygad motståndare. Det är jag fortfarande. Jag kan inte tänka mig något sammanhang när jag skulle vilja beväpna mig med vare sig ett skjutvapen, pepparspray, tårgas eller liknande. Jag har inga barn att skydda. Vet om det skulle göra det annorlunda, men för min egen del känner jag varken behov eller vilja att beväpna mig.


Dels för att jag tror att jag i ett trängt läge, t ex ett överfall på stan lika väl som att jag skulle försvara mig med vapnet skulle få det använt mot mig istället. Men främst för att det är en stark inre övertygelse. Jag vill helt enkelt inte vara beväpnad, det strider helt mot mitt inre jag.

Idag kände jag för att göra lite länkningar, och så blev det ett tillägg också. :) (Och undantagsvis en smiley i löptext också, för jag vill ju absolut att ingen tar mitt tillägg på allvar.:))


Ett av de bättre inläggen på länge med många och i stort sett bra kommentarer hela vägen är Monica Rolfners, Man får se till att inte bli våldtagen, sa hon.

Min kommentar: Ett intresant ämne. För mig är och borde det vara självklart att ett nej är ett nej, att aldrig vare sig hot eller våld ska förekomma, jag vet självklart  att det inte är så, att både det ena och det andra förekommer. Det är något  sammantaget i kommentarerna som leder mig in på tankarna att "den man har sex med borde förstå att man inte vill fast man varken i ord eller handling visar att man inte vill." Möjligt att jag får fel känsla av kommentarerna. Men är min känsla rätt är det ytterligare ett tillfälle när jag är glad att bloggarna är någon slags insändare/ krönikor och inte någon domstol. Sex är komplext. Men att tro att ens sexpartner är tankeläsare anser jag hör till något som bör förpassas dit det hör hemma, dvs romantiska romaner och filmer.  I övrigt anser jag att tala klartext och bli respekterad för det bör höra till det grundläggande i kommunikation  människor emellan.


Federley, en av få politiska bloggar jag följt regelbundet  under en längre tid. Företrädare för ett parti jag aldrig röstat på (jag har röstat på flera!) och heller aldrig har haft en tanke att rösta på.  Vet inte ens om det finns representerat i Malmöpolitiken. I varje fall så tycker jag att han är läsvärd, sansad, nyanserad och med skiftande ämnen. Inte minst med de senaste dagarna, med bland annat Socialistisk samhällskyla.


Hakank,  en blogg som jag inte vet varför jag läser. För det mesta skrivs det om sådant som jag inte kan  något om eller förstår något av alls.  Ändå drivs jag dit av en slags fascination av det som skrivs av Håkan och kommentarerna han får.  Kanske gillar jag siffermönster eller något som jag ännu inte kommit på.  Det som skrivs har liv, om än ett obegripligt liv. (Som jag meddelat tidigare, så läser jag inte allt, men jag skummar i varje fall varje inlägg.)

LouiseP, en bloggare som vågar skriva långa bloggposter och även lyckas få respons på sina längre poster.  Möjligtvis ska hon vara en politisk blogg, men tillhör dem jag ändå inte lägger in i något automatiskt fack.


Sänd mina rötter regn, en bloggare som jag glömmer.  Jag går ofta in där, mer sällan klickar jag vidare. Ändå så är Dennis en av de bästa avstampen vidare på nätet.


Tillägg: Igår var jag för första gången lite sur över att jag inte tillhör de etablerade bloggarna som fick en utmaning att skriva om socialdemokraternas slogan, "så enkelt är det"   Så jag skriver inget om det! Istället lägger jag en länk till Anders på Dibbuk som gjort en sammanställning.

Nästa söndag, den 13:e november klockan 14.00,  är det bloggträff i Malmö.  Den här gången har träffen en rubrik också:  Inför Bloggforum.  Fast jag antar att det kommer att pratas om annat också.


Anmälan till träffen i Malmö gör du hos Mats på Klocklös i Tiden.

Kaffe och lussekatt för 20 kronor. Mmmm. Säsongens första lussekatt. Klockan var 10.00. Och de var slut!! Det var fler än jag som lockades av erbjudandet. En kanelsnäcka med saffran istället för kanel erbjöds som alternativ, men vem kan säga att det är samma sak på ett trovärdigt sätt?  Det ska vara en åtta med saffran och två russin i, annars kan saffranet stanna i påsen. Eller användas till att färga ris med. De enda två användningsområden som jag anser att saffran ska användas till.


Undrar vad jag ska göra idag för att kompensera den besvikelsen!


Tillägg:

Några ingredienser har sockerkaka och lussebullar gemensamt, kan till och med jag som inte bakat på 20 år. Något jag funderat länge på att börja göra.

I varje fall så skriver Henrik  idag  i posten Praktisk Matematik 1 om att baka sockerkaka. Inlägget är inspirerat av Thebe som hade skrivit en kommentar i ett inlägg som handlade om bloggar.


Ett förslag till tankelek  nu när det är riktig helgär att fundera på likheter mellan bloggar och sockerkakor. Det var i varje fall vad jag inspirerades av när jag läste ovanstående. Undrar om jag alltid kommer att tänka på sockerkaka när jag läser bloggar framöver....

Aftonbladet har idag artiklar om kvinnovåld. Bland annat går det att rösta för säkrare förslag för kvinnor att gå ute. Just nu leder förslaget:  Inför strängare straff för våldtäkt, inklusive kemisk kastrering.


Går det verkligen att känna sig säkrare om man vet att gärningsmän får strängare straff eller blir kemiskt kastrerade?  Att påföljden efter ett övergrepp blir större?  Eller är det den avskräckande effekten som skulle göra det säkrare att gå ute? Jag tycker snarare att det ger intryck av lynchattityd än att det skulle göra något säkrare och förebygga något. För det är väl ändå att förebygga som borde vara det viktigaste?

Jag tycker justitieminister Thomas Bodströms kommentarer till förslagen är bra. Vill ni bara läsa en kommentar tycker jag ni ska göra det till nr 10 som är det förslag som leder enligt läsarnas röstningar.

Det finns också en artikel där det uppmanas till att sätta på sig ett vitt band för att stödja motståndet mot kvinnovåld. Tanken är god och jag tycker det är bra att någon gör något för att visa sitt motstånd. Jag kommer inte att sätta på mig något vitt band. Självklart tycker jag att det är bra att stödja våldsmotstånd, men jag är helt enkelt ingen "bandpersonlighet". Har aldrig burit ett band mot något, inte heller satt upp någonn banner eller liknande för att stödja eller ta avstånd från något. Det stämmer helt enkelt inte med min personlighet.

Jag skrev även om våld, Männen då?, häromdagen. Den uppfattningen står fast. Skräm männen i så fall lika mycket som skrämselpropagandan görs för tjejer. Våldtäkter är överrepresenterade mot tjejer. Övrigt våld, rån och annat, begås mest av och mot killar.  

Självklart ser jag att det som det fokuseras på i bland annat artiklarna i Aftonbladet är de ökande utomhusvåldtäkterna.  Och det är bra att de synliggörs. Det jag upplever är att det blivit en fixering vid de, trots rubrikerna, relativt få våldtäkterna som sker utomhus på bekostnad av våldtäkterna som sker i hemmen. Av den vi lever med, den vi följt med hem efter nattklubbsbesöket. Var finns det förebyggande arbetet när krogen stänger och två berusade människor delar taxi hem? 

Som jag skrev häromdagen så är jag inte rädd för att bli våldtagen när jag är ute. Och jag är ute sent. Däremot så tänker jag på rånrisken.  I Malmö är det 3,5 rån om dagen.  Det handlar även här om anmälda rån.  Jag vet att det finns ett mörkertal här också. Rädslan för att råka illa ut av rånarna är större än den hjälp man tror man kan få av polisen.

Att bekämpa våld är viktigt. Just utomhuskriminaliteten tycker jag går att se som en enhet.   Det behövs mer ljus, mer människor, mer poliser, kanske fler övervakningskameror på kritiska ställen osv. Men det gäller också att hålla proportionerna.  Att upplysa tror jag på. Vara medveten om riskerna, men också försöka vara realistisk. Se sannolikheter. Vi går inte säkra någonstans, men vi måste leva.  Och det tror jag de flesta gör också.

Schmut har idag också skrivit om våld och försvar. Jag instämmer i hennes tankar i inlägget: Slå tillbaka.


Tillägg 051105: Walentine har skrivit läsvärt om bland annat vita band och kvinnorörelsen i posten: Ett vitt band till och jag spyr.

För något år sedan hörde jag två som diskuterade om regn och graden av våthet.

En sa att man blir mindre våt om man springer t ex en sträcka på 40 meter. Den andra sa att det fanns matematiska bevis för att man blir lika våt om man går sträckan som om man springer den.

Jag har ingen aning, kanske finns det någon annan som vet det?

Det jag konstaterar idag, helt ovetanskpligt, är att när jag kom ut och skulle börja cykla en sträcka på cirka 2 km i regn så tyckte jag att det var kallt. Nu när jag cyklat klart sträckan och är rätt så blöt, så tycker jag det är varmt.  Jag tror att jag egentligen är någon slags våtdjur.

Nu har jag varit och ätit på Restaurang Davidshall.  Har hört flera positiva omdömen innan. Själv är jag något mer tveksam.

Mitt sällskap åt  Fisksoppa, vilken såg mycket god och matig ut. Själv valde jag Tapas. Tapasmenyn var lång, med varierande priser. Jag beställde in tre tapasrätter för runt 60 kronor. De var mycket goda och vällagade. Däremot var de lite väl små. Nachochips med salsa fick rädda hungern.

Maten var god, mycket mer tveksamt var om den var prisvärd. Jag tycker inte det.