Diskussion genom motsatsargument
Varför är det så svårt att diskutera ett specifikt ämne?
Häromdagen var det ett inslag i Aktuellt om att det finns människor som fuskat sig till förtidspensioner. Då finns det en förtidspensionerad kvinna med i inslaget, som jag tror ingen tänker tanken på att hon fuskar. Mitt Aktuellt, Sänd mina rötter regn och Hax har skrivit om det innan. Varför kunde man inte istllet ta med någon som själv anser att du kan jobba, vill jobba osv, men inte lyckas få ett jobb som är lämpligt för dem?
För några veckor sedan gjorde Globaljuggler en uträkning på att det gick att tjäna på att vara sjukskriven och arbetslös. Han skrev flera gånger att det var ett exempel han tagit. Han var helt klar över att det fanns de som också förlorade på att inte jobba. Jag uppfattade det i varje fall som att det var just ett exempel på att det gick som han var ute efter att visa. De svar han fick var till en del svar om att 18.000 var inte en lön som var rätt att räkna på, att man måste ha resekostnader även som arbetslös osv. I stort sett inget svar tillförde något i ämnet om att det faktiskt går att tjäna på att inte jobba.
Jag har sett samma reaktion när det i olika sammanhang informeras om att det är viktigt att äta rätt och motionera, Till exempel en kvinna som berättar om att hon hade ett stillasittande liv med övervikt. Hon bestämde sig för att ta itu med det och ändra sina vanor. Sedan ett antal år motionerade hon regelbundet, var påläst och uppmärksam på vad hon åt för att hålla sin vikt och få i sig alla näringsämnen. Hon ansåg att hon idag har mycket mer livskvalitet, var mycket ute i naturen som hon älskar,och inte orkade med innan. Kunde hänga med sina barn på ett helt annat sätt. Hade inte ont och var trött som tidigare. Den största vinsten ansåg hon vara att hon var en bättre förälder till sina barn nu när hon tog hand om sig själv och i förlängeningen också tog hand om dem bättre genom att de fick bättre mat osv. Kommentarerna till det var inte i första hand i stil med: Vad roligt för dig att du är nöjd och glad och får valuta för jobbet du lagt ner. Istället var reaktionerna att man gav ett otal exempel på människor som man ansåg inte kan förändra något pga av ätstörningar, sockerberoende, brist på tid och pengar att röra på sig osv. Den rimliga reaktionen tycker jag varit att se att kan hon ändra sina vanor och vara glad för det i många år, så borde jag också kunna det. Vi är ju rätt många som inte rör på oss tillräckligt, äter så rätt som vi själva vill osv av bekvämlighesskäl mer än på grund av att vi är sjuka
.
Det jag undrar är varför vi inte kan acceptera ett exempel och utgå från det utan att vi måste hitta något som motbevisar exemplen.
Det finns de som fuskar med sjukpensionering - det tillför inte något att visa att någon inte fuskar, det vet vi redan.
Det finns de som kan tjäna på att inte jobba - det tillför inte något att visa att andra förlorar, det vet vi redan.
Det finns de som kan förändra det de inte är nöjda med - det tillför inte något att visa att andra inte kan det, det vet vi redan.
Det är som med allt annat man stirrar sig blind på symptomen och ser inte helheten. Dessutom så vore det väl mycket intressantare att visa de som verkligen lyckats ta sig från sin sjukskrivning till ett fullvärdigt liv med arbete.
Det är väl bättre att visa vägar man kan gå istället för att visa alla vägar man inte ska gå. Totalt meningslöst.
Jag har ofta tänkt som du. Bra skrivet!
Bra inlägg idag Åsa! Håller med helt och hållet.
Bengt: Det är bara det att när man tar fram exempel på människor som klarat av något, tagit sig ur arbetslöshet, löst sina problem, så blir reaktionen just den Åsa skriver: Jaja, det är ju lätt för henne, HON har inte.... xxx sjukdomar, hinder, skulder, you name it. För vissa VILL inte och ORKAR inte. De vill att ANDRA ska ta tag i deras liv.
Detta märkte jag OFTA när jag tog upp polisanmälningar. De ville att polisen skulle åtgärda grejerna åt dem och då handlade det sällan om brott, det var grannar som var oense, det var folk som hade lånat ut saker de inte fick tillbaka, där den andre sa att det varit en gåva och blablabla. Skitsaker. Som folk inte vågade/ville/orkade lösa själva. Då gick de till polisen. Ofta hjälpte det att de bara fick prata av sig en stund. En sådan resurs vore inte dum alls.
Och när min väninna gick ner 20 kilo i vikt och började spela golf, var det inte många som gratulerade heller. Näe, sa många, du är FÖR smal, du var finare förut... Inte glada när hon valde golfbanan framför att passa deras barn. Ändå hade ju alla sagt att det var precis det hon skulle göra. Tills hon gjorde det vill säga.
Ett mycket bra inlägg. Väldigt många har just den "binära" synen i olika debattfrågor (och förmodligen på livet i allmänhet).
0 eller 1, svart eller vitt, rätt eller fel, ja eller nej, för eller emot osv. Det finns sällan utrymme för nyansering eller generositet vare sig det gäller debatter eller medmänniskors preatationer.
Bengt: Jag tycker det är rätt att belysa problem och det har jag uppfattat att du också tycker. Jag håller med dig om att det är bättre att visa exempel på hur det går att förändra något till det bättre. Tyvärr upplever jag det som att det får många att inta en stark försvarsställning, trots att de inte angripits på något sätt.
Siv: Tack för din kommentar.
Monica: Bra kommentar. Jag tror tyvärr att det finns en tendens att hålla nere varandra, mer än att hjälpa. Ett exempel är att säga att det är omöjligt för någon i en viss åldersgrupp att få jobb. Det är det inte, det är möjligen statistiskt svårare, men omöjligt är det inte.
Thorvald: Det som är så svårt att förstå är att vissa alltid ska förkasta exempel, för att det finns undantag där de inte gäller. Livet är ju inte svart eller vitt precis, det mesta är väl en gråskala?