Att brinna
Jag brinner inte för något. Innebär inte att jag är ointresserad av allt eller likgiltig, men jag saknar ett riktigt eldigt engagemang. Något som verkligen biter tag i mig, gör att jag vill kämpa för att det blir som det jag brinner för.
Skulle jag vilja brinna då? Nej, jag tror inte det. Jag har hittills inte sett någon riktigt engagerad person som inspirerat mig. Jo, till att intressera mig och få upp ögonen, men inte till att själv vilja brinna. Lika många riktigt engagerade, brinnande personer har fått mig att ta flera steg tillbaka från det de brinner för.
Jag är ingen passionerad person heller. Kan inte tänka mig tanken att jag skulle bli huvudlöst förälskad i en man och följa honom till andra sidan jorden. Nej, jag skulle inte ens följa honom till Lund.
Skulle jag vilja vara huvudlöst passionerad då? Nej, inte det heller. Det blir bäst med båda fötterna på jorden.
Ovanstående är dagens dagboksanteckning i min blogg!
Jag varken brinner eller är passionerad. Jag kanske pyr lite ibland och vid väldigt få tillfällen så syns en eldslåga, men snabbt som ögat så kommer det då vatten till min undsättning.
Bikupa: Till din undsättning? Blir du då glad när något hindrar dig från att leva ut passionen?
Om man inte brinner för något kan man inte brinna upp. Då minskar risken avsevärt för att bli utbränd. Alltså en god egenskap!
Åsa: Glad är fel uttryck, men jag slipper känna.
Jebo: Välkommen hit. Det är ungefär så jag tänker också. Riktigt brinnande människor ger inte ett helt friskt intryck på mig även om de inte bränt ut sig.
Bikupa: Slippa känna låter neutralt och rätt skönt.