Åsas anteckningar

Det finns en läsvärd debattartikel i Aftonbladet skriven av Rådman Tove Klackenberg och Rådman Ann-Marie Sjöberg.

De uttrycker nästan exakt vad jag tänker när medier och enskilda skriker ut t ex att "våldtäktsmän går fria". Vi som sitter hemma och läser eller ser nyhetern vet inte vad som hänt, hur situationen var, vad som hände, vad kropps- och talspråk egentligen berättade. Och om de inte blivit fällda hur kan då icke närvarande och vissa medier då vara säkra på att de är våldtäktsmän?

De flesta tror säkert inte att alla som har begått något brott blir straffade och fällda. Det är i varje fall jag helt övertygad om att de inte blir. Många, kanske de flesta, våldsbrott anmäls inte ens. Ett problem, kanske det största, med att fälla som också framgår i debattartikeln är just möjligheten till bevis. Ofta är det bara offret och förövaren närvarande, när det sker öppet vill de som är runt omkring helst inte vittna osv. För mig är rättssäkerheten viktig, det ska finnas bevis för att fälla någon, oavsett vilket brott det är.

Jag vet inte hur det ska gå att komma tillrätta med bevisen just när det gäller våld som sker dolt. Eftersom så många, inte jag, är positiva till övervakningskameror lite överallt så är det kanske dags att vi alla får en övervakningskamera som hela tiden filmar oss själva och det som händer runt omkring oss.

Jag brinner inte för något. Innebär inte att jag är ointresserad av allt eller likgiltig, men jag saknar ett riktigt eldigt engagemang. Något som verkligen biter tag i mig, gör att jag vill kämpa för att det blir som det jag brinner för.

Skulle jag vilja brinna då? Nej, jag tror inte det. Jag har hittills inte sett någon riktigt engagerad person som inspirerat mig. Jo, till att intressera mig och få upp ögonen, men inte till att själv vilja brinna. Lika många riktigt engagerade, brinnande personer har fått mig att ta flera steg tillbaka från det de brinner för.

Jag är ingen passionerad person heller. Kan inte tänka mig tanken att jag skulle bli huvudlöst förälskad i en man och följa honom till andra sidan jorden. Nej, jag skulle inte ens följa honom till Lund.

Skulle jag vilja vara huvudlöst passionerad då? Nej, inte det heller. Det blir bäst med båda fötterna på jorden.

Ovanstående är dagens dagboksanteckning i min blogg!

Fem ämnen, utan att tänka efter och utan inbördes ordning, som jag utan att tänka efter kommer på som de som jag läst mest om på nätet. Undrar om andra läsare har samma ämnen på sin lista.

1. Dödsstraffets vara eller inte vara.

2. Sexhandel - ska det vara  lagligt eller inte

3. Rakat, icke rakat eller hur mycket rakat

4. Håller något på att dö? Forum, maillistor, bloggosfären

5. Vilket straff som är lämpligast för pedofiler

Undrar hur många gånger jag egentligen läst samma sak? Kanske är det repeterande något viktigt för mig. Jag kanske söker tankebefrielse, fast jag egentligen anser mig behöva stimulans.

Kanske ska skriva ett inlägg för varje av ovanstående fem punkter?

Häromdagen såg jag en reklamaffisch som fick mig att studsa. Det var för glassen Solero Persika. Mitt i glassen låg det en persikokärna. Jag såg fel och var helt övertygad om att det var en hjärna som låg där. Så någon Solero Persika blir det inte för mig. Glass får jag i mig utan reklam, men sådan reklam kan kanske vänja mig av med glass.

Sedan jag såg filmen Supersize me så kan jag knappt se McDonalds, Burger King och Pizza Hut skyltarna. Ännu mindre tänka mig att gå in i restaurangerna. Sådan varumärkesförknippning är bra för mig i varje fall. Grejen är att jag fick en kick att äta bättre efter den filmen. (Jag vet att det inte är en reklamfilm för snabbmatsställen)

En annan reklam som jag tycker är kul är reklamen för Bingo. Där Britt hoppas på Bertil 15. Jag tycker det är modig reklam. Lite sexanspelningar, förstärker att det är lite äldre kvinnor som främst spelar Bingo osv. Jag tror den kan komma att bli omdiskuterad.  En kul grej är att vid två tillfällen när jag hört den diskuteras så tror de flesta att det är Bingolotto den gör reklam för.

Varför är det så svårt att diskutera ett specifikt ämne?

Häromdagen var det ett inslag i Aktuellt om att det finns människor som fuskat sig till förtidspensioner. Då finns det en förtidspensionerad kvinna med i inslaget, som jag tror ingen tänker tanken på att hon fuskar. Mitt Aktuellt, Sänd mina rötter regn och Hax har skrivit om det innan. Varför kunde man inte istllet ta med någon som själv anser att du kan jobba, vill jobba osv, men inte lyckas få ett jobb som är lämpligt för dem?

För några veckor sedan gjorde Globaljuggler en uträkning på att det gick att tjäna på att vara sjukskriven och arbetslös. Han skrev flera gånger att det var ett exempel han tagit. Han var helt klar över att det fanns de som också förlorade på att inte jobba. Jag uppfattade det i varje fall som att det var just ett exempel på att det gick som han var ute efter att visa. De svar han fick var till en del svar om att 18.000 var inte en lön som var rätt att räkna på, att man måste ha resekostnader även som arbetslös osv. I stort sett inget svar tillförde något i ämnet om att det faktiskt går att tjäna på att inte jobba.

Jag har sett samma reaktion när det i olika sammanhang informeras om att det är viktigt att äta rätt och motionera, Till exempel en kvinna som berättar om att hon hade ett stillasittande liv med övervikt. Hon bestämde sig för att ta itu med det och ändra sina vanor. Sedan ett antal år motionerade hon regelbundet,  var påläst och uppmärksam på vad hon åt för att hålla sin vikt och få i sig alla näringsämnen. Hon ansåg att hon idag har mycket mer livskvalitet, var mycket ute i naturen som hon älskar,och inte orkade med innan. Kunde hänga med sina barn på ett helt annat sätt. Hade inte ont och var trött som tidigare.  Den största vinsten  ansåg hon vara att hon var en bättre förälder till sina barn nu när hon tog hand om sig själv och i förlängeningen också tog hand om dem bättre genom att de fick bättre mat osv. Kommentarerna till det var inte i första hand i stil med: Vad roligt för dig att du är nöjd och glad och får valuta för jobbet du lagt ner. Istället var reaktionerna att man gav ett otal exempel på människor som man ansåg inte kan förändra något pga av ätstörningar, sockerberoende, brist på tid och pengar att röra på sig osv. Den rimliga reaktionen tycker jag varit att se att kan hon ändra sina vanor och vara glad för det i många år, så borde jag också kunna det. Vi är ju rätt många som inte rör på oss tillräckligt, äter så rätt som vi själva vill osv av bekvämlighesskäl mer än på grund av att vi är sjuka

.

Det jag undrar är varför vi inte kan acceptera ett exempel och utgå från det utan att vi måste hitta något som motbevisar exemplen.

Det finns de som fuskar med sjukpensionering - det tillför inte något att visa att någon inte fuskar, det vet vi redan.

Det finns de som kan tjäna på att inte jobba - det tillför inte något att visa att andra förlorar, det vet vi redan.

Det finns de som kan förändra det de inte är nöjda med - det tillför inte något att visa att andra inte kan det, det vet vi redan.

Jag tycker själv att min grundinställning till andra i första hand är att jag litar på dem, åtminstone så mycket att jag kan träffa och umgås med dem på den nivå som det är tänkt.

Däremot kan jag inte tänka mig att jag den dagen jag får för mig att köpa en tv för 16.000 kronor, skulle sätta in pengarna på någons bankkonto innan jag fått tv:n. Jag hade inte ens betalt mer än max en handpenning i tv-butiken för att de skulle lägga undan en tv till mig.

I vintras var det en bedrägerihärva där polisen fick in 81 anmälningar. Just av människor som satt in 16.000 kronor för att få en tv, som de aldrig fick.

Är det verkligen så viktigt att tjäna några tusenlappar på en så dyr pryl att man vågar ta den risken? Var är garantin, var ska den lämnas för reparation osv?

Jag tycker det är trist att de blivit lurade, det är bedragaren som gjort fel. Ändå så undrar jag hur de tänker. Kanske någon av dem som satt in pengarna kan berätta det?

Jag bor i ett område i Malmö där en stor del av husen byggdes på 50-talet. Många av flerbostadshusen har fina innergårdar. Gröna och välskötta. En stor del av husen har ingången till trapphusen från gården. Man måste alltså in på gården från gatan för att komma in i trapphusen. När jag flyttade hit för cirka 15 år sedan kunde man promenera in på de flesta gårdarna och gå rakt in i trapphusen utan hinder, åtminstone fram till 21 på kvällen, Successivt har det försvårats. Fler och fler började låsa dörrarna till trapphusen. Sedan spärrades ingången från gatorna och till gårdarna med dörrar, galler och järngrindar. Nu krävs det nyckel eller portkoder för att ta sig in. Jag tror ingen har helt öppet längre. En sak som jag märkt de senaste tiden är att några av de som hade enklare dörrar som avstängningen mellan gatan och gården nu kompletterat med gallergrindar utanför dörrarna.

När grindarna började komma upp överallt tyckte jag det såg väldigt instängt ut. Nu har jag vant mig. När jag ser de här dubbla stängningsanordningarna ut mot gatan tycker jag det ser nästan lite fängelseliknande ut. Undrar hur länge det dröjer innan jag tycker att även det är naturligt?

Det här blir en något kryptisk anteckning, eftersom jag inte vill tala om vad det egentligen handlar om.

I varje fall så för en kort tid sedan gick jag in i ett "privat projekt" som jag tyckte var mycket intressant. Jag har nu lag ner långt över 100 timmar på det. Resultatet är klart nu. Ett 100% misslyckande som inte går att använda till något. Undrar om det bästa är att trycka på deleteknappen och bli av med alltihop. Eller ska jag spara det och ha det som påminnelse över ytterligare något jag inte ska ägna mig åt, eller ha det kvar för att någon gång kanske kunna skratta åt det?

En fördel finns i varje fall att det är över. Nu finns det knappt någon anledning att ha datorn på mer än en kort stund ibland.

Tillägg: Det här inlägget är tydligen väldigt oklart, de blir tydligen ofta det när jag skriver något privat.  Det är ett "Projekt", något slags "arbete" som jag gjort som i klartext är uruselt. Det är inte mer med det, inget allvarligt alltså. Som jag skrivit så har jag lagt ner mycket tid på det. En stor del av det är datortid, när det nu är avslutat, deletat från hårddisken, finns det ingen anledning att sitta så långa tider framför datorn. Övriga saker jag gör räcker det med korta stunder då och då för. Så det är inget dramatiskt som har hänt. Svarar på kommentarer, mail osv vid annat tillfälle.

På söndag är det bloggmiddag här i Malmö, hänvisar till Håkan. På den finns det en enda stående punkt och det är vad en blogg är. Eftersom jag inte haft något att komma med de två gånger jag varit med tidigare, så har jag tänkt lite senaste veckan. Jag har kommit fram till följande: Bloggen är för mig bara ett sätt att publicera på, innehållet har inte med själva bloggen att göra.

De flesta bloggar jag brukar läsa mer eller mindre regelbundet är något slags dagböcker. Som dagböcker ser jag då att det skrivs något aktuellt som stått i tidningen, visats på tv, någon bok som blivit läst, en film som blivit sedd, något om husdjuren, barnen, kärlekarna osv. För det mesta rätt ytligt, engagerat och lättläst. Inget större arbete bakom, utan just äkta skrivglädje och "dela med sig vilja". Några av de jag tänkte på direkt som jag anser tillhör den här delen är jag själv, Shw, Hedgehog in a Storm, Annica Tiger, Jerry, No Illusions, Carina "Gökbo", Jontas och The Witch.

Jag kom också att tänka den som jag minns som första svenska bloggen som jag läste på för flera år sedan och som fortfarande finns kvar.  med. Det är Huggolinas, Bokstaven. Det var ett tag sedan den uppdaterades nu, men har ni inte redan läst texterna tycker jag ni ska göra det.

Uppdatering: Utsikt från en etta i Ronneby har pratat bloggar på radion. Tyvärr får jag inte ljudfilen att fungera när jag ska lyssna på det. Men enligt hans text beskriver han bland annat bloggande som: Man skulle kunna säga att det är något som har vuxit fram i tider med dokusåpor och folks ökande behov av att kunna synas och kunna göra sin röst hörd.

Det tycker jag är en av flera bra beskrivningar.

Egentligen är det här inte alls kul, ändå fick det mig att dra på munnen när jag läste tidningen imorse.

Tänk att ha 5 unga män i 20-årsåldern sittande i närheten av ditt hus med bärbara datorer. Ibland går de omkring nära ditt hus också, med datorerna uppfällda Det upprepar sig kväll efter kväll.

Grannarna funderade på förberedelse till inbrott, men det visade sig att de kopplat upp sig eller åtminstone försökt koppla upp sig på familjens trådlösa system.

Jag tycker det är som vilken stöld som helst. Ett integritetsbrott också. Undrar om vanlig surfning, mailskickande kan vara så attraktivt att det är värt att tillbringa så många kvällar utomhus. Jag hoppas verkligen att det inte gjort något värre än vanliga banala saker, men jag tänker ändå att syftet borde vara något annat, varför annars lägga så mycket tid på något sådant?. Trist att familjen valt att inte anmäla, även om jag har förståelse för att de inte gör det. Jag tycker sådant här ska komma till polisens kännedom, om inte annat så för statistikens skull.

Hade jag haft 5 killar härutanför med uppslagna datorer hade jag trott något värre. Troligen att de snart skulle smälla någon bomb eller något. Möjligt att jag antingen har för mycket fantasi, eller så är jag bara realistisk i relation till annat jag hör och ser.

Jag måste ha missat något spännande när det gäller internet, den spännande delen har aldrig nått fram till mig. Senaste året har jag blivit mer och mer nyfiken på vad jag egentligen missar. Tänk att få sitta på ett nattöppet café, internetcafé. Med kolsvarta fönster, helt utan insyn. Det måste ju vara något riktigt spännande som händer därinne.. Finns inte många caféer som har öppet till 4 på morgonen längre, men ett nattöppet internetcafé finns till och med i kvarteret där jag bor. Ett riktigt äkta internetcafé, ofta med en folksamling utanför. En folksamling av unga killar.

Men vad har jag missat? Visserligen brukar jag ha nerdragna persienner i rummet där datorn står. Men den som skulle bestämma sig för att följa mina internetvägar hade nog somnat av tristess. Jag har alltså inget som fordrar total mörkläggning.

Någon natt borde jag ta reda på vad som händer på internetcafét här i kvarteret. Har hört att det är bra att känna sitt närområde, så jag ska göra det. Men tänk om jag fastnar? Jag kanske stannar där tills de stänger varje natt? Kanske blir beroende av de uppvärmda pizzabitarna eller något.

Jag har skrivit det tidigare att jag inte gillar uppdelningen i t ex vänner, bekanta, kompisar osv. Definitionerna går in i varandra. I varje fall så har jag i helgen kommit i diskussion med en icke indelad person som jag väljer att för enkelhetens skull kalla för bekant. Numera består vår kontakt av något enstaka telefonsamtal, något mail någon gång och så fikar vi någon gång om året.

I varje fall så gillar jag inte heller människor som "försvinner" och dyker upp igen helt plötsligt. Jag har inget behov av att relationer som bygger på att någon styr över "kontaktfrekvenserna". Mig fyller det med obehag. För mig bygger bra relationer på en jämnstarkhet, båda kan höra av sig och även få respons. Jag samlar inte på namn, vare sig i min fysiska kalender, i min mobil, i min mailadressbok osv. Jag har inte så många namn och nummer där, men försöker bibehålla kontakten med de jag väljer att ta in.

I varje fall. Jag och bekanten kom in i en diskussion. Han sa att "synd att du inte använder mobilen, då hade vi kunnat ha mer kontakt, sms är ett bra medel att hålla kontakt med vänner. Det går fort och behövs inte så många ord."

Nu använder jag, som jag skrev för någon vecka sedan, aldrig min mobil. Senaste gången jag hade den uppladdad var nog i januari förra året. En av anledningarna till att jag inte använder mobilen är att jag tycker att privata sms endast är störande. Tror aldrig jag fått ett sms som tillfört mig något. Det är i och för sig snälla "gulligheter" som skickades, kombinerat med frågor om var jag var någonstans när de fått lite alkohol i sig. Till på köpet blev det lite sura miner för att jag inte svarade tillräckligt fort. Jag blev alltså mer irriterad än glad av sms.. För mig är alltså sms inte ett tänkbart sätt att hålla kontakt med någon. Varför överhuvudtaget söka kontakt eller bibehålla en kontakt med någon som man inte har tid/lust/energi att lägga ner mer än några snabba förkortningar på? Jag kan i varje fall definitivt vara utan det.

Ps. Diskussionen var humoristisk, vi är jämnstarka där. Och jag har även fått godkännande för att skriva om det.