Rån och frågor
Ett jubileum idag, det här är mitt 100:e inlägg i min blogg.
Igår morse skrev jag om ett barn som ville kolla om min vante i fickan var en mobil.
Idag skriver tidningarna om en elvaåring som var med i utkanten av ett gäng som utförde ett rånförsök med personskador tidigt igår kväll. Det är inget ovanligt här att unga rånar andra unga, och äldre med för den delen, även om rånarna inte brukar vara så unga. Många gånger är rånen i centrala stan, där det rör sig mycket människor. Ett rån är ett grovt brott. Ändå är det ett vardagligt brott. Konsekvensen av det är stora. Jag vet flera tonåringar och vuxna som inte längre åker in till stan, inte går på bio osv efter att ha blivit utsatta för ett snabbt rån. Ofta vill de inte heller anmäla rånet av rädsla för repressalier. Rån som ger småsaker, t ex några hundralappar eller en mobiltelefon. Rånet igår hade ändå fördelen av att flera som bevittnade valde att kontakta polisen. Om de sedan ställer upp som vittnen är en annan sak. Enligt åklagare och polis är det ett av de största problemen med att komma tillrätta med rånen, att ingen vill vittna. Jag har en viss förståelse för det, även om jag inser att rättssystemet till en del bygger på att vi vågar vittna. Något som jag ändå tror är sällsynt idag, är att bara vända ryggen till och gå när något händer, jag tror att de flesta inte bara går förbi, utan ringer polisen, ambulans osv.
Ps. Carra frågade häromdagen i sin dagbok om frågor att svara på. Jag fick inspiration och gör detsamma här. Ni är välkomna att ställa frågor, ge förslag på ämnen osv, så ska jag försöka att svara. Hade varit roligt med lite andra tankegångar än de jag har nu.