Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory
Julie Gregory hade en uppväxt med många läkarbesök, undersökningar, medicineringar och operationer för att kunna bota sjukdomar som skapats i hennes mammas fantasi.
Boken handlar om Julie Gregory och om Munchhausen (hittar inget tyskt y) by proxy (MBP). MPB är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner eller förorsakar symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Boken är Julies berättelse om sin uppväxt. Det är mycket tragik, mycket som är svårt att förstå, en del som är så obegripligt att det bara inte går att läsa. T ex den stora hjärtundersökningen där Julie berättar för sjukhuspersonalen att hennes mamma hittar på allt och hon blir inte trodd.
Det är en intressant bok om något som jag bara sett någon enstaka rad om innan. Periodvis blir den lite seg, lite repeterande som jag tycker att många självbiografiska böcker lätt blir. Men den lyfter igen.
Det är en familj som inte fungerar på flera sätt, där det är olika slags övergrepp. Hennes far tvingar henne t ex att äta upp en använd näsduk för att lära sig att inte slänga dem överallt. De bränner ner hemmet osv
Familjen har fosterbarn och tar hand om krigsveterander. De behandlar ingen av de inneboende bra.
Samtidigt som boken på många sätta är svart så är det vissa svarta händelser som ändå är humoristiska. T ex mormodern som skapar trafikolyckor för att få uppmärksamhet, shoppingturerna både i köpcentran och på postorder osv.
Boken är läsvärd, jag ångrar inte att jag läst den. Ändå har jag l svårt att rekommendera den, för den är rätt så speciell.
Hur är språket i boken? Om det är bra, så kan man kanske lättare stå ut med en och annan upprepning.
MBP är en sjukdom som läkarna får lära sig mer om numera, väl? Hoppas det, för vilket grymt öde för ett barn att födas in i en sådan familj - en mamma med MBP och en psykotisk (väl?) pappa - och att då inte vara betrodd! Rena mardrömmen.
Eva-Lena: Jag uppfattar språket som bra för att vara en självbiografi. Det är innehållet, inte språket som driver. Språket är inte så dåligt så att jag tänkte så mycket på det som jag ofta gör just när det gäller böcker som är självbiografiska.
Familjen är destruktiv, vilken "diagnos" de ska ha vet jag inte.
I förordet står det, här förkortat, att en försiktig beräkning är att 1.200 nya MPD fall årligen konstateras i USA, med motsvarande i andra länder efter folkmängd. Många blir inte anmälda, utan är oupptäckta för att misshandeln sker i det fördolda. En färsk undersökning visar att 25% av det misshandlade barnets syskonskara redan har dött-högstsannolikt tidigare offer för förövarens verksamhet. Först när samma symtommönster framträder hos barn nummer två, tre, fyra eller fem, har sjukvården och myndigheterna tvingats inse att moderskapet kan förvanskas till en egendomlig, sjukdomsrelaterad typ av misshandel som till skillnad från fysiska eller psykiska övergrepp inte är lätt att kategorisera.