Det Infantila Samhället av Carl Hamilton
En intressant bok. Många konstaterande av fakta. Barn och unga mår dåligt. De vuxna är inte vuxna, utan beter sig och ser ut som tonåringar. Barn blir vuxna tidigt, har ett vuxet språk, ett vuxet resonemang som de inte riktigt klarar av. Det går att skriva mycket eller bara kort om boken. Det går också att ta upp delar vid olika tillfällen. Just nu blir det i varje bara en kort kommentar. Jag rekommenderar de som är intresserade att läsa den. Den har många infallsvinklar, inte nya, men repetetion krävs ju för att vi ska se mönster.
De som läst hos mig ett tag vet att jag inte tillhör dem som vill säga generellt att "det var bättre förr". Jag kan i varje fall inte komma på något som jag direkt kan säga var bättre förr än idag. Någon gång finns det tendenser i boken till att det blivit så mycket sämre nu, men jag kan inte helt instämma i det.
Återigen: Läs gärna boken och har ni tid och lust så lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte också.
Jag måste erkänna att boken är intressant. Dock tröttnade jag efter halva. Hans åsikt hade då kommit fram. Tycker att det var för mycket samma sak som togs upp under andra halvan.
En som har läst: Håller med om att hans åsikt kom fram rätt så fort och inget var direkt nytt, men ändå tycker jag att den var värd att läsa till slut. Inte minst var kapitlen om barn "förr i tiden" intressant.
Vet inte om du läst mitt inlägg "Barfotabarn" på
http://www.karlsson.at/ordetarchives/archiveaug04.htm#hamilton
Där diskuterade jag Hamiltons bok ganska utförligt.
Keep up the good work!
Bengt O.
Bengt O: Jag var inne och läste din artikel häromnatten. Känner igen att jag läst den förut, fast det var länge sedan. Jag är inte lika snabb med att läsa nya böcker. Jag håller med dig i mycket av dina kommentarer.
Jag blev lite rädd när någon satte fingret på det som jag tycker mig ha anat, något som man tycker sig ha sett växa fram som ett surrealistiskt spöke. Hamilton skingrar dimman kan man säga. Jag tycker han är mycket klarsynt i sin rapport från verkligheten och jag är egentligen bara förvånad över att detta inte diskuteras i större utsträckning än vad det görs, utöver i akademiska kretsar.
Många av de problemen vi har i samhället består ju i en otrygg kärna, barn som låter sig uppfostras av kompisgängen - vuxna som varken vill ha eller kan ta ansvar.
Frågan är om problematiken grundar sig i politik eller om det bara är en naturlig svängning i samhällskonstitutionen?