Rötter och sökande
Det har under rätt så lång tid varit stor uppmärksamhet på att få barn genom insemination, tillfälliga kontakter, adoptioner osv. Det som oftast framkommer där är föräldrarnas tankar om hur de ska förklara för barnen när de blir äldre. Flera gånger har också adopterade barn berättat om sitt sökande efter information om sina biologiska föräldrar. Berättelser från barn som tillkommit genom insemination av anonyma donatorer är än så länge bara ett fåtal.
Här ovanför berättar "Martin" om sin långa kamp att få veta vem hans far var. Martins far och mor träffades och hade en kort relation på 70-talet.
Jag skriver inte det här för att jag är emot att få barn utanför den vanliga familjesammansättning. Det är jag inte. Jag tycker bara att det är bra att barnens, och de vuxna barnens, syn på det också kommer fram. Självklart har de olika erfarenheter och olika behov att ta reda på sin bakgrund. Martins berättelse är en av flera.
Jag läste den artikeln innan jag lade mig och den berörde mig väldigt. Inte med ursprung av ämnet insemination eller dylikt utan just sökandet efter rötterna och var man hör hemma. För ofta har man ett behov av biologisk tillhörighet precis som nedärvd tillhörighet eller rent av förvärvad tillhörighet som tex genom att växa upp i en helt annan miljö (då tänker jag ju självklart på mig själv och mina rötter just i denna del av tillhörigheten.)
Jag vet också att ej själv upplevd men väl berättad (oftast från nära anhörig) tillhörighet har kunnat skapa det rotlösa sökandet som killen i artikeln men jag vet inte om det är lika vanligt.
Barnens (framtidens vuxna) behov måste vara ledstjärnan enligt min synvinkel i konsekvensanalyser rörande beslut oberoende frågans art när det kommer till barn. Vi önskar säkert alla ett fungerande samhälle med goda ledare som famtidens barn är del av.
Själv adopterad har jag full förståelse för att man vill söka sina rötter - jag har gjort det - och funnit mina biologiska föräldrar. Jag vet inte varför man så gärna vill (behöver faktiskt) veta, det är bara så. Och min erfarenhet är att detta gärna sopas under mattan. Av flera skäl.
Adoptivföräldrar VILL inte att det ska spela någon roll, de förstår inte, för ytterst ytterst sällan är adoptivföräldrar själva adopterade. Det kan man ju också fundera över...
Samhället VILL inte att det ska spela någon roll. Blodsband ska inte vara viktigt verkar man ha bestämt sig för, det är lite suspekt att fästa avseende vid det. Särskilt när det gäller utlandsadopterade.
De är svenska och det ska man acceptera. Visst. Men barnet själv vill inte sällan veta sitt ursprung i alla fall! Det är som en drift och om det sen beror på "familjesamhället" eller om det är rent biologiskt vet jag inte.
Carina: Rötterna, ursprunget och viljan att få veta tror jag är djupt rotad. Konsekvenser av olika beslut vet vi ju inte förrän långt senare, och ofta vet vi ju inte heller då exakt varför någon är rotlös när någon annan i samma situation inte är det osv, det går ju inte att se parallellskeenden.
Monica: Jag vet inte heller varför viljan att veta är så stark, troligtvis är det väl en kombination av biologi och samhället runt omkring. Men viktigt att veta har det i varje fall varit för alla jag känner närmare som av någon anledning inte växt upp med sina biologiska föräldrar. Undrar hur de barn som växer upp där avsikten från början varit att de inte ska veta sitt ursprung, insemination, äggdonationer osv kommer att reagera när de blir äldre, när de får veta att de inte lever med är sina biologiska föräldrar.