Civilkurage
Dags att återupprätta civilkuraget är titeln på Mikael Bergstrands senaste krönika. Återigen har det hänt. Misshandel på stan, två tonåringar misshandlas av andra tonåringar. Den här gången mitt på dagen, mitt i centrala stan, bredvid Gustav Adolfs Torg, ett av stans mest befolkade områden. Ingen ingriper. Ingen ringer ens polisen.
Det är det senaste jag tycker är underligt. Ingen kan väl vara rädd för att ringa till polisen? Att man inte vill ha sitt namn med, konfronteras, vittna har jag numera en viss förståelse för. Men ett telefonsamtal? Finns det inte till och med en telefonkiosk på torget, så man kan ringa utan att uppge sitt namn, om det nu handlar om det? Eller om det nu är viktigt med anonymiteten låna ut sin egen mobiltelefon till en okänd person så man kan säga att man inte vet vem som ringde?
Jag har tidigare flera gånger tagit upp att det inte alltid är så lätt att få en uppfattning om vad som händer om man inte både ser och hör. När det gäller ovanstående ropade de på hjälp, finns alltså inget att tveka om.
Jag tror idag inte jag vet någon här i Malmö som inte kan berätta om att de själva, någon vän, familjemedlem eller arbetskamrat blivit utsatt för något brott ute på stan. Rån, stöld, väskryckning, misshandel osv. Flera av dem är inte polisanmälda över huvudtaget. Gäller inet minst anmälan när det gäller brott mot tonåringar. Man ser det som att en anmälan skulle kunna ge mer problem än hjälp. Det kan den säkert också. Hänvisar till det jag skrev om Staten häromdagen. Polisverksamheten måste vara en högt prioriterad del i ett fungerande samhälle. Om fler och fler får sin vardagstrygghet minskad, så innebär det helt klart en försämrad livskvalitet för många, inte bara de drabbade, utan även de runt omkring som smittas med rädslan och otryggheten.
Men visst måste ansvaret att åtminstone anmäla pågående brott ligga hos oss som finns i närheten?
Problemet är att polisen lätt glömmer bort det här med sekretess och liknande. Anledningen att jag levt under hot till och från beror på att fel personer fått reda på att jag "lagt näsan i blöt".
Om jag skulle ringa polisen? Antagligen inte. Varför? Jag är rädd om mig och mina barns väl och ve.
Om någon misshandlas och jag råkar bevittna det hela skulle jag givetvis ringa polisen, 112. Jag förstår din tvekan N|. - men kan man inte ringa 112 och larma utan att ange sina egna personuppgifter?
Annica
Självklart är det minsta man kan göra och måste göra är att ringa polisen för angående risk för en själv så kan man faktiskt ringa utan att tala om vem man är.
Ursäktar man noll initativ med att ringa med risk för säkerhet tycker jag det är flathet över allt annat och så himla lågt.
Vill vi ha ett samhälle där vi alltid skall vara rädda så okej men någonstans måste var och en agera oavsett vad det är som händer och agerandet kostar alltså inte mer än ett helt anonymt telefonsamtal. Vi människor måste faktiskt säga ifrån annars kommer vi inte att kunna leva på det sätt vi så gärna önskar.
Här såg jag en artikel om just detta i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,657200,00.html
N/: När sekretess och sådant inte fungerar är det allvarligt, en kränkning det också. Jag tycker det är positivt att du öppet erkänner att du till och med är tveksam till att ringa ett telefonsamtal. Många vill nog vara "rätt medborgare" åtminstone när de skriver.
Annica: Jag hade också ringt. 112 ser från vilket nummer man ringer och jag tror också att samtalen spelas in när man ringer dit, så det går väl till och med att efterlysa rösten i en svår situation.
Carina: Som jag skrev ovan så syns det varifrån du ringer, så helt lätt att ringa anonymt är det inte. Men ändå så är det ju grunden för ett tryggt samhälle, att vi vågar åtminstone anmäla när något är fel.
Självklart ska vi anmäla. Visst skulle jag kunna känna tvekan inför att anmäla, men jag skulle känna jättetvekan inför att låta bli. Det vore som att ropa "Fritt fram alla bovar och rötägg!".
Håller med om att en fungerande rättstat är en av grunderna för demokrati och civilisation. Mitt Aktuellt skrev ett inlägg för några dagar sedan om (den misslyckade) reformen med närpoliser. Och om poliser som hellre spelar innebandy. Hennes beskrivning tillsammans med ditt inlägg här och kommentaren från N.| har väckt min oro. Och irritation.
hakke: Ju mer jag funderar på det, desto mer förundrad har jag faktiskt bllivit över att ingen ens ringde till polisen. Om man nu inte har viljan eller förmågan att se det som en allmän medborgarplikt att göra det, så borde det ju ändå gå att tänka sig in i att det nästa gång skulle vara de själva eller deras barn. Jag läste också om närpoliserna hos Monica. Det är synd, för när de fungear så är det säkert mycket bra. Som i alla verksamheter är det viktigt att personalen är engagerade och motiverade, annars fungerar det aldrig oavsett hur mycket resurser som finns.
När jag läste psykologi så läste vi om en kvinna som blev mördad. Det var en långsam process där förövaren t o m försvann ett tag innan hann kom åter och avslutade det han hade på börjat (hon vart knivhuggen till döds med många knivhugg). Detta var i ett bostadsområde och det skedde mitt i natten. De flesta som bodde där hade vaknat av kvinnans skrik men ingen hade ringt polisen trots att de såg vad som pågick. Det visade sig att ingen hade ringt för att alla trodde att någon annan hade ringt!!!
Vidare så har jag ringt polisen när jag såg en misshandel. Jag hade inte en tanke på eventuella konsekvenser (som dem det pratas om ovan) för det var så hemskt att se att jag inte hade något val än att kasta mig på luren. Så jag skulle ringa utan tvekan pga av att det skrämmer mig nå otroligt att se en misshandel. Det blir som en reflex. Däremot skulle jag inte våga ingripa fysiskt om jag var själv.
Vidare kan jag oxå berätta att mitt ex hamnade i bråk en gång. Det vart våldsamt en kort stund men enligt honom så var det lika mycket från båda parter. En polis såg detta och ville att mitt ex skulle polisanmäla det hela. Mitt ex ville ej då han inte ansåg sig vara helt skuldfri i situationen. Det visade sig sen att polisen hade anmält det hela själv i min exmakes vägnar. Vi fick med andra ord hem papper om att den andra personen var anmäld. Det stod att en identisk kopia av anmälan hade skickats till honom. Det jag ska komma fram till är att i anmälan stod både min exmakes namn och adress med samt "förövarens" namn och adress. DET förvånade mig.
Å så slutligen....
En jobbarkompis till mig vart vittne till en misshandel strax utanför jobbet. Hon sprang ut och skrek: "Vad håller ni på med"? Varpå någon från en balkong svarade: "Vi har ringt polisen". Efter några dagar kom polisen till min arbetsplats och ville veta vem det var som hade ropat från mitt jobb. Kvinnan i fråga blev sedan tvungen att vittna (blir man kallad så får man ju inte avstå). Hon fick dock vittna
...Hon fick dock vittna via telefonen. Det kan vara bra å veta att det går att göra så med om man tycker att det är för obehagligt. Detta går dock enbart om man inte är det viktigaste vittnet som jag har förstått.
Det var det jag hade å säga :)
Åsa: Jag tror det där är en vanlig reaktion "någon annan gör det", ett enkelt sätt att hålla det ifrån sig. Håller också med om att det lika gärna kan gå med automatik att göra något, jag reagerar i varje fall så.