Att skrika fram sitt budskap
Jag undrar om riktigt engagerade människor kan nå fråm med sina budskap genom att få människor att lyssna på dem?
Själv upplever jag mer och mer att jag tar ett steg tillbaka när jag på olika sätt kommer i kontakt med människor som är djupt engagerade in något. En del använder beskrivningar som fanatiska eller rabiata om sig själva. Det gäller många områden smått och stort: Politik, feminism, syn på rättssystemet, syn på statliga bordeller, sjukersättningar, arbetslöshetsersättningar osv,
Fanatiska och rabiata människor brukar jag anse vara rätt jobbiga, om de inte delar just något där jag själv är väldigt engagerad. Men det kanske är det som är meningen när man framträder på olika sätt? Att få bekräftelse från de "redan frälsta" att resonomanget är rätt. Liksom bekräftelsen från "de motsatta" eftersom det går att slå ner alla argument från deras sida utan några egentliga argument, alltså blir även motargumenten en bekräftelse på att de "redan frälsta" har rätt.
Om man nu t ex startar en blogg, hyr en scen, medverkar i tv och radio för att få fram sitt budskap. Vem får man då fram det till när man går så hårt in för det så att de enda som kommenterar är ryggdunkarna alternativt de som finns på helt motsatta sidan? Går det överhuvudtaget att få någon att lyssna som inte finns på motpolerna? Jag vet inte.Jag vet bara att det krävs en kraftansträngning från mig själv för att inte stänga av det som JAG upplever som svart-vitt enkelt resonemang, oavsett om det handlar om sjukskrivningar, "rättsskandaler", ersättningsnivåer, pigdebatter, flyktingpolik osv.
Jag upplever ofta att någon står och skriker sitt budskp åt mig, även när det är skriftligt. Sällan får jag lust att skrika tillbaka, jag går istället. Skrikandet som fastnar i huvudet på mig är inte positivt.
För min del blir jag direkt anti av fanatiska människor. Jag känner det som att de sällan vet vad de pratar om, de har blivit så engagerade att de glömt bort verkligheten. Och det oavsett vad de är fanatiska om. För min del tror jag att fanatism av vilket slag som helst är, eller kan bli riktigt farligt.
Hm, bra poäng. Själv har jag ytterst svårt för sådant som du själv beskriver här, särskilt det svart-vita tänkandet; även när det kommer från människor som själva tycks vara av samma åsikter som jag. (Då börjar jag snarare fundera över om det möjligtvis kan vara så att det är jag som har fel...) Jag uppfattar det som att en betydande del av bloggvärlden lider av allt detta, tyvärr, bara för att ta ett exempel.
Men är det ytterst sett själva engagemanget som är boven i dramat? Jag vet engagerade människor med ytterst starka åsikter, som samtidigt är väldigt ödmjuka och milda, resonerade personer. Det är dock möjligt att det finns en risk för att engagemang föder svart-vitt tänkande... eller så är det kanske det motsatta som gäller?
Jag är nog likadan, uppskattar inte heller när någon ska övertyga mig om sin ståndpunkt. Jag tycker bara att det är tröttsamt och respektlöst.
Men jag har ju märkt att det finns andra som verkligen gillar hetsiga debatter.
Det är bara att köra på och vara den man är. Skriva och berätta om det som ligger en varmast om pumpen. Att våga stå kvar och vara stolt över det man tycker och tänker. Det jobbar jag ständigt på.
Skrikande människor är oftast osäkra på det dom skriker om, det är därför dom skriker.
Asta: Jag tycker att de ofta endast är kritiska mot gjorda förslag och skriker ut det och någon enkel lösning på det, som jag tror inte ens de själva fattar hur den skulle fungera i praktiken.
Thomas: Jag uppfattar också, tyvärr, som du att en del av bloggvärlden är svart-vit och har rätt så mycket av snabba, enkla lösningar, om de nu alls presenterar några alternativ ofta väljer de bara att kritisera någon som gett ett förslag.
Desirée: Debatter tycker jag det är kul. Tyvärr är många, som jag tycker, kommentarer och debatter snarare underhållning på såpanivå. Innehåller och tankarna går bort eftersom jag känner att den som säger/skriver det skriker åt mig, eller idiotförklarar mig eftersom jag inte har samma åsikter.
Jerry: Jag tror det är fullt möjligt att både du och jag har läsare som anser att vi skriker, att vi är fyrkantiga, som säkert stänger av oss för att vi är fyrkantiga och dåligt pålästa. Och det kan väl stämma?
Jag tycker själv att det är fler och fler som jag inte alls orkar lyssna på, det är för ytligt, för repeterande och för dåligt påläst. Samtidigt anser jag att jag själv skriver just så, så jag hoppas att de som inte gillar vad jag skriver/säger gör något annat istället!
Jag har tänkt lite på det du skrivit om att skrika ut sitt budskap. Det jag kommit fram till är ett par nya frågor istället för svar. ;=)
Jag undrar om någon lyssnar på dem som INTE skriker. Är det inte så att de riktigt engagerade har tvingats bli just sådana för att det inte går att få någon att reagera? Tänk om vi alla faktiskt är zombier! ;=)
Vad händer i så fall när människor lyssnat på någon som inte skriker utan presenterar "sina varor" lugnt och sansat?
Gör åhörarna något i linje med de nya insikterna som de kan tänkas ha fått, eller tänker de bara att jaha, här hade vi en som kunde prata bra (om exempelvis något politiskt)?
Ibland tycker jag det är som om hela landet går i sirap och ingen lyssnar på någon alls, trots att många - som du skrev - faktiskt skriker så att det bara blir jobbigt. ;=)
Jag har tänkt lite på det du skrivit om att skrika ut sitt budskap. Det jag kommit fram till är ett par nya frågor istället för svar. ;=)
Jag undrar om någon lyssnar på dem som INTE skriker. Är det inte så att de riktigt engagerade har tvingats bli just sådana för att det inte går att få någon att reagera? Tänk om vi alla faktiskt är zombier! ;=)
Vad händer i så fall när människor lyssnat på någon som inte skriker utan presenterar "sina varor" lugnt och sansat?
Gör åhörarna något i linje med de nya insikterna som de kan tänkas ha fått, eller tänker de bara att jaha, här hade vi en som kunde prata bra (om exempelvis något politiskt)?
Ibland tycker jag det är som om hela landet går i sirap och ingen lyssnar på någon alls, trots att många - som du skrev - faktiskt skriker så att det bara blir jobbigt. ;=)
Instämmer till fullo...
Fanatiska människor, skrikande människor, "fyrkantiga i sitt tyckande" tolkar jag ofta som en sorts osäkerhet, "rädsla". Att de trots allt inte är helt säkra på sina egna åsikter, därför skärper de tonen, vill inte bli ifrågasatt osv.
Tacka vet jag analytiska, reflekterande människor som framför åsikter, men även kan vinkla in saker som gör att deras "sanning" kan ifrågasättas...
Sådant tycker jag visar på respekt för motparten, att man gärna är lyhörd för kritiskt tänkande mm.
/Mia
Eva-Lena: Jag tycker dina frågor är intressanta. Ska nog ta dem i ett eget inlägg framöver, om du inte gör det själv.
Mia: Jag tror det kan vara som du skriver. Men jag tror att det också kan vara så att de verkligen brinner för det som de "skriker". Att de är pålästa, mycket engagerade och verkligen vill ha fram sitt budskap. Ändå blir det fel på något sätt.