Åsas anteckningar

En allvarlig sjukdom  har fått en dellösning:  Höga klackar kan orsaka schizofreni.

En artikel har spridits via en tidskrift, Medical Hypotheses. Det går tydligen inte att få tag på artikelförfattaren och den vetenskapliga bakgrunden finns inte verifierad. 

Jag tycker det är både roligt och skrämmande att något som låter så enkelt och osannolikt kan spridas.  Fast just när det gäller det här tycker jag mest att det är roligt, fast sjukdomen är  mycket allvarlig.

(Obs! Nu går det att kommentar igen! Roland och company på Webbloggs är snabba med att fixa fel när de får reda på dem. Tack för en bra kommunikation!)

Jag undrar om riktigt engagerade människor kan nå fråm med sina budskap genom att få människor att lyssna på dem?

Själv upplever jag mer och mer att jag tar ett steg tillbaka när jag på olika sätt kommer i kontakt med människor som är djupt engagerade in något.  En del använder beskrivningar som fanatiska  eller  rabiata om sig själva. Det gäller många områden smått och stort: Politik, feminism, syn på rättssystemet, syn på statliga bordeller, sjukersättningar, arbetslöshetsersättningar osv,

Fanatiska och rabiata människor brukar jag anse vara rätt jobbiga, om de inte delar just något där jag själv är väldigt engagerad. Men det kanske är det som är meningen när man framträder på olika sätt? Att få bekräftelse från de  "redan frälsta" att resonomanget är rätt. Liksom bekräftelsen från "de motsatta" eftersom det går att slå ner alla argument från deras sida utan några egentliga argument, alltså blir även motargumenten en bekräftelse på att de "redan frälsta" har rätt.

Om man nu t ex startar en blogg, hyr en scen, medverkar i tv och radio för att få fram sitt budskap. Vem får man då fram det till när man går så hårt in för det så att de enda som kommenterar är ryggdunkarna alternativt de som finns på helt motsatta sidan?  Går det överhuvudtaget att få någon att lyssna som inte finns på motpolerna? Jag vet inte.Jag vet bara att det krävs en kraftansträngning från mig själv för att inte stänga av det som JAG upplever som svart-vitt enkelt resonemang, oavsett om det handlar om sjukskrivningar, "rättsskandaler", ersättningsnivåer, pigdebatter, flyktingpolik osv.

Jag upplever ofta att någon står och skriker sitt budskp åt mig, även när det är skriftligt. Sällan får jag lust att skrika tillbaka, jag går istället. Skrikandet som fastnar i huvudet på mig är inte positivt.

Vad vore bloggarna utan att de fantastiska inspirations- och faktaspäckade nätkvällstidningarna Aftonbladet och Expressen? Enligt min ostatistiska beräkning är det de källorna som får mest länkar totalt sett. Någon annan som har andra uppgifter?

Sedan tycker jag att Aftonbladet lyckats mycket bra med att få variation i sina Sommarbloggar. De inspirerar mig inte till några nya favoriter, eller att jag ens klickar fram dem, men jag gillar variationen.

Sedan gillar jag också "kändisbloggarna" på Expressen, främst då Linda Skugge och Maria Rydhagen, om nu´Maria går att kalla kändis.

Jag har inga problem med att göra saker på egen hand: Bio, restaurangbesök, besöka utställningar, köpa kläder, gå på teater, resa, gå på pubar osv. Vissa saker, som handlar kläder, gör jag alltid ensam. Reser gör jag också nästan alltid ensam, just för att jag känner att jag för ut mest av det. Har aldrig heller upplevt att det varit någon nackdel att göra saker på egen hand jämfört med tillsammans med någon. Ofta är det snarare tvärtom. Därmed inte sagt att det inte är trevligt att dela upplevelser och umgås med andra också.

I varje fall så i våras så pratade jag lite löst om att åka till Österrike på semester. Jag får en del utskick från  Alpresor. I våras kom det något utskick att om man bokade resan tidigt så kunde man boka till en femrättersmiddagar på hotell Salzburger Hof till rätt så bra rabatt.

Där kände jag att min gräns för att göra något på egen hand med någon slags njutning var nådd. Jag kände bara en obehagskänsla vid tanken på att varje kväll klä upp mig, göra mig i ordning och gå ner och sätta mig själv  i en matsal och äta en lång "finare" middag ensam kväll efter kväll.

Konstigt egentligen att just den aktiviteten fick en negativ reaktion, när jag inte kommer på något alls annat egentligen som motsvarar den känslan när det gäller att göra något på egen hand.

Nu var det inte, och är inte heller, aktuellt att boka sådana middagar, men känslan av avståndstagande var stark.

Igår skullle jag posta brev på väg hem från jobbet. Dels företagets post, dels lite egen post som jag fixade med efter arbetstid.

I varje fall så satte jag fart på cykeln mot posten vid centralstationen. På parkeringen där så står det en polisbil, vilket jag inte tänker på utan jag cyklar fram till trappan som leder upp till brevlådorna. När jag ska börja gå uppför trappan ser jag sen svart ryggsäck. Jag stannar upp och tänker att det är något jag borde koppla ihop här. Polis-ryggsäck. Vänder mig om mot polisbilen  och får en tydlig signal om att jag ska gå därifrån vilket jag gjorde.

Egentligen borde kopplingen vara självklar för mig. Det var den också, fast det tog några sekunder.

På bloggträffen i söndags  var det en diskussion om tv-program.

Erik Starck på Framtidstanken har utvecklat frågeställningen i en kommentar hos Håkan.

Vi pratade bland annat om tv-licensen. Några tyckte det var fel sätt att finansiera på, eftersom man betalade oavsett om man tittade eller inte.

Jag har inte funderat speciellt på det. Jag betalar tv-licens och mitt huvudsakliga tv-tittande är på ettan, tvåan  och fyran. Jag  har inte ens funderat på att strunta i att betala licensen. 

I varje fall så pratades det om att tv-licensen borde bytas ut mot skatt istället. Det gillar jag inte. Det vi betalar via skatten ska, enligt min uppfattning, främst gå till baserna i ett samhälle, dvs garantier för viss vård, utbildning, omsorg, fungerande rättsväsende, polis osv.

Spontant tycker  jag i så fall att skulle vara bättre att betala för antal timmar jag tänker titta på tv.  T ex betalar jag för tio timmar och när de timmarna är slut måste jag betala i min automat på tv:n, antingen med riktiga pengar eller med betalkort för att fortsätta att titta.

Jag tycker frågan är intressant och det hade varit roligt att höra andra kommentera det hos Håkan.

Tankeleksfrågan Erik föreslog var också kul, det var ungefär så här: Skulle du och dina kompisar kunna komma överens om vad som var en optimal tv-kväll/dag, om ni bara hade en kanal att välja på?

Igår var det bloggträff. Tror att vi blev åtta som kom, totalt. Linnea och Daniel var nya för mig. Kul med några nya människor. Självklart var det roligt att träffa de gamla också. En rolig detalj är att jag och Linnea kommer från samma stad.

Vädret var varmt och soligt, kombinerat med åskmullar, några regnstänk och ett oerhört skarpt ljus.

Det pratades som vanligt en hel massa.  Den här gången upplevde i varje fall jag det som om det var ovanligt mycket teknikprat, men det kanske var inbillning.

Bloggande pratades det om så klart: Bland annat kommentarer, om det var lika roligt att läsa bloggar nu som förr, hur man hittade till nya bloggar, politiska bloggar osv.

Linne hade något om att killarna skvallrade, det missade jag, fast det är nog tabu att skriva om ändå.

Jag hoppas att Håkan skriver en sammanfattning den här gången också. Hans sammanfattningar är en av höjdpunkterna efter bloggträffarna.

Nästa bloggträffa ska Torgny ta hand om. Information kommer inom någon vecka.

I sambande med att tullkriminalen gjorde husrannsakan i ett hus i mitt kvarter igår så hittades en bomb, sprängämnen med sladdar i.

Det är inte mer än unefär ett halvår sedan, oktober, som sett rätt stort omårde evakuerades här i kvarterat efter ett misstänkt bomblarm.  Då var det ingen bomb, men pådraget var stort och det uppmärksammades också ovanligt mycket i media. Kanske för att det redan var en stor samling av media här, med anledning av  det uppmärksammade mordet och misshandeln på en restaurang som skett någon dag innan. Annars är väl inte falska bomblarm något som brukar göra speciellt mycket väsen av sig.

Att sprängämen förvaras i vanliga bostadshus i tätbebyggda oområden är inget nytt. Undrar hur vanligt det är?  Vad var tanken att det skulle användas till? Hur mycket finns det? Var var det tänkt att det skulle smälla?

Det är inte bara människor någon annanstans som håller på med bomber av olika kraft. De finns runt omkring oss, nära, hela tiden.

Att mitt skriftspråk blivit sämre och sämre vet jag om sedan flera år. Jag har blivit slarvigare, men jag tror också jag förlorat känslan för vad som är rätt och fel. Kanske för att jag senaste åren läser mer texter som är dåligt skrivna än jag gjorde förr. En anledning är självklart att jag inte alls aktivt jobbar för att skriva bättre.

Jag har senaste tiden undrat om min läsning också går bakåt. Tycker att jag i morgontidningen dras mer till de enkla, lättlästa, rätt så korta artiklarna istället för de som kräver mer, de bara skummar jag. I och för sig vet jag inte om jag "fåttt i mig" mer genom att läsa hela artikeln. Men det borde väl vara de lästtlästa skriverierna som skummas? För jag borde förstå dem ändå. Å andra sidan tar t ex en krönika, en insändare så kort tid att läsa så det finns ingen tidsvinst i att medvetet skumläsa dem, det kanske jag gör ändå.

När det gäller böcker är det också lite samma sak. Det har senaste åren blivit rätt många böcker som jag bara läser rakt igen, ställer in i bokhyllan och inte senare ägnar en tanke åt. Om jag ens läser ut dem. Jag har ett tiotal böcker på min hylla för ej lästa böcker där jag har  slutet kvar. När det är 30-50 sidor kvar har jag helt enkelt förlorat intresset. Nu har det gått så lång tid att jag nog måste läsa om dem för att ha någon behållning av slutet. 

Uppfattade jag skrivande, tidningar och böcker så förr också? Som konsumtionsvaror? Nej, jag tror inte det. Vet inte om jag läste annat, eller om det jag läste helt enkelt var nytt förr. Idag är det mesta  repetition.

Fast jag vet inte om det är negativt. Det kanske kan kallas utveckling det också. Utveckling som leder till en viss stimulansbrist och större kvantiteter blir lästa.

Fick förrresten häromdagen ett tips om statistihjälp till min blogg. Jag är i stort sett helt ointresserad av statistiken och nöjer mig med den som följer med blogggen. Det som intresserade mig är formuleringen "så vet du hur många läsare du har". Hur vet man det? Genom att intervjua dem som kommer in på sidan? För mig är det stor skillnad på antal besökare och antal läsare. Jag läser i varje fall långt ifrån allt jag går in på oavsett om det gäller bloggar eller andra sidor.  Finns nog  ingen blogg, där jag läser allt som skrivs heller, inte ens de där jag är stambesökare. Men jag kanske är ett statistiskt undantag? Det kanske går att sätta likhetstecken mellan antal besökare och antal läsare.

Nu går jag tillbaka till restauranger igen.

Vår  Tids Mat på Baltzarsgatan 21 anser jag vara en av de bästa lunchrestaurangerna i centrala Malmö. Jag har återvänt dit efter ett uppehåll.

Maten är fräscht upplagd. Rent och snyggt. Varierat, kött, fisk, varmrätter och grönsaker. Inspireration av medelhavsländerna. Gott är det också. Betalas efter vikt.

Maria Rydhagen åt för 24 kronor och var hungrig efteråt. Jag brukar äta för ungefär det dubbla. Ibland blir det lite mer och ibland lite mindre. Idag åt jag för 38 kronor vilket är det lägsta jag ätit för. En riosottofylld paprika med grönsaker till. Jag var inte hungrig på hela eftermiddagen. Så ibland går det, fast jag brukar vilja äta ordentligt på lunchen.

Rekommenderar alltså deras lunchbuffé.

Om man är det minsta intresserad av film så rekommenderar jag definitivt  ett besök på Spegeln på Stortorget.

Det är inte den bästa biografen i stan när det handlar om teknik eller biosalonger. Men den har någonting extra. Atmosfär, känsla. Ibland lite udda filmer.

Jag har fått något anfall av civil olydnad eller något. För jag väljer att svara på frågor, där jag varken tillhör målgruppen för de som ska svara och jag har inte heller blivit ombedd att svara. Väntar spänt på bestraffning!

Frågorna kommer från Sigge Eklund.

1.1. Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.

Ögonblicket har inte kommit än. Jag tror inte heller på ögonblicksgrejor. Det som verkar dyka upp snabbt har ofta funnits där och väntat på rätt tillfälle. Sedan tror jag inte heller på att våra liv är ägnade åt en sak. Livet är ägnat åt att vi på något sätt ska leva våra liv. Att vi t ex en period tror att livet ska ägnas åt att skriva, behöver inte innebära att vi gör det eller ska göra det senare i våra liv.

2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.

Det har växt fram efter hand, finns inget ögonblick

3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?

Ingen speciell. Bloggar är bara ett sätt att publicera för mig, själva bloggen är inget speciellt. Innan publicerades samma saker som dagböcker, Ídag pingas samma dagboksanteckningar in under under politik/samhälle, litteratur osv på Intressant. Men det är samma sak för många av dem jag följer, det är alltså inget speciellt med själva bloggarna.

4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?

Inget speciellt. Jag kollade det nu och det handlar om att jag ibland känner mig som en Åsiktsmaskin när jag skriver, jag skrev på samma sätt i mina Anteckningar innan. Det som står i Åsiktsmaskinsinlägget hade jag kunnat publicera idag också, det gäller fortfarande

5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag har en fungerande gräns, vet inte om gränsen tänjs, men jag har hittills inte ångrat något av det jag skrivit i min blogg. För min del är gränsen snäv. Jobb, familj, dejter, vänner, grannar, konflikter, förälskelser osv är förbjuden mark för mig, den sitter  helt naturligt. Lika lite som jag själv vill bli omskriven om något jag gjort privat hos andra, vill jag skriva om andra själv.

6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teorietiskt blev lika läst.

Just nu skriver jag inte så mycket annat som är synligt för andra, det jag skriver i min blogg är nog det mest lästa just nu.

7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka
skulle det då vara?

Jag vet inte.Tycker fem personer är lite väl lite att skriva för. Det är fler som klickar fram min blogg, men det kanske inte är mer än runt 5 som läser den? Så dä är jag väl nöjd då. Jag jagar inte läsera direkt, utan antar att de som är intresserade av att läsa hos mig hittar hit på något sätt.

8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?

Inte nu längre. I början när jag skrev i mina anteckningar så sparade jag en del av det jag skrev för att jag ville göra något annat, mer fiktivt av det.

9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?

I stort sett aldrig. Det jag skriver är spontant, för det mesta snabbt nedskrivet och ytligt. Det kräver ingen tankeverksamhet innan.

10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?

Tror ingen bryr sig, om nu någon närstående läser.

11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?

Har inte en aning. I så fall tror jag att jag hittat något speciellt huvudtema att skriva om.

12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?

Jag tror inte att den förändrats, men jag hoppas att jag passerat det riktigt ytliga som jag håller på med nu. Kanske skriver lite djupare, mer genomarbetat, men inte så ofta. Jag hoppas att jag hittat något speciellt att nischa in mig lite på.

13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.

Färrre och färre som jag besöker regelbundet, i stort sett så läser jag inga nya bloggar heller. Skulle gissa att jag på en vecka kollar 20-25 stycken bloggar totalt. En handfull kollar jag uppdateringar av gammal vana flera gånger om dagen. Jag varken kan eller vill peka ut fem favoriter, i så fall skulle jag också vilja skriva en förklaring till varför jag plocket ut just dem.