Att vara barn
Jag vill inte vara barn igen, absolut inte. Hundra gånger om föredrar jag att vara vuxen. Det som främst slår över för min del är friheten som barn saknar. Nu skriver jag inte om barn som far illa, utan barn som har vad som brukar kallas lycklig barndom, normala hemförhållanden. Vad nu ett normalt hemförhållande är. Jag vill självklart inte vara ett barn som far illa, men jag vill inte heller vara ett barn i ett normalt hem. Jag kan inte se på vilket sätt jag skulle kunna ha det bättre som barn än jag har det som vuxen.
Självklart är det annorlunda att göra tankeexperimentet att flytta mig tillbaka, än det är att vara ett barn som är ett barn. Inte heller när jag tänker på min egen uppväxt finns det inte en enda sak som jag saknar från barnstadiet och skulle vilja byta ut mot något som jag har idag.
För mig är det där med att man har det så bra som barn bara en klyscha. Jag har det i varje fall många gånger bättre som vuxen, med ansvar, med bekymmer osv. Men jag har en annan frihet.
Och sedan kan jag inte heller komma på vad som ”var bättre förr”, som jag tycker är en av de värsta klyschor jag vet. Men det kommer jag nog om att skriva om i ett eget inlägg så småningom.
Jag tyckte inte heller om att vara barn, förstår jag nu efteråt. Om jag får välja, menar jag, är jag helst vuxen. Inuti var jag densamma då, men jag fick inte fatta egna beslut och jag hade inte heller de kunskaper som behövdes för att jag skulle kunna göra det med mitt eget bästa som grund. Jag kunde inte heller välja miljö utan var anpassad till platsen jag fötts in i.
Som ett fängelse i en liten okunnig kropp som andra nästan hanterade som ett föremål. Respektlöst av många andra barn, liksom av vuxna. På något sätt tycker jag inte att vuxna respekterar barn som "en ömtålig och viktig början på ett långt liv", utan bara låter dem växa upp vind för våg utan större tankar om storheten i det. Eller tankar på att barndomens kvalitet påverkar den kommande vuxentiden. Ett människoliv.
Fast nu blev jag enna pompös. Hrm...
Pompös eller inte, jag håller i varje fall inte med om att barndomen är bästa tiden.
Fast ibland undrar jag om vi heller är människor med egna val. Vi vet så mycket och har så mycket kunskap tillgänglig och ändå gör vi tvärtom, för vi fixar det inte. Eftersom många av oss idag är sjuka på ett eller annat sätt, så kanske det är naivt att tro att vi är kapabla att göra val?
Hej Åsa!
Läser ofta härinne och kände bara att jag var tvungen att kommentera lite! Håller med om resonemanget att inte vilja vända tillbaka till barndomen!
Men som förälder känner jag att för mig är mina tre barn så viktigta och jag gör mitt bästa för att ge dem en trygg uppväxt där de får och bemöts med respekt för sin person! Där man lär dem ansvar och där de får ansvar med tiden! Idag är det så oerhört lätt att överbeskydda barnen med tanke på samhällsutvecklingen, och visst växa upp på 70- talet skiljer sig mot att växa upp nu! Det är viktigt att finnas där som förälder och forma sina barn till kloka vuxna!
Fundera vidare jag följer det med spänning!
Kram
Nettan (tvillingmammas vardag)
Anette: Jag brukar läsa hos dig också.
Det är väl egentligen det hela föräldraskapet går ut på? Att ta väl hand om barnen så att de växer upp och kan ta väl hand om sig själva, efter sina egna förutsättningar.
Det jag funderade över var egentligen den lätt utslängda meningen att "tänk så bra barn har, inte ett bekymmer i hela världen och de slipper så mycket ansvar". Så enkelt var det inte att vara barn, det är nog som vi ser tillbaka med lite nostalgi. Det är lätt att överbeskydda barn, men tror du inte att barnen, jag växte upp då, som växte upp på 70-talet ibland var underbeskyddade? Man trodde inte att något ont skulle kunna hända barnen, ändå är det t ex rätt många som i vuxen ålder berättar både det ena och det andra som hände, fast man höll tyst om det.