Åsas anteckningar

Högre skatter?

När det gäller en hushållskassa som inte går ihop så kollar man om det går att öka inkomsten på något sätt. Ibland fungerar det, t ex ett extrajobb. Ett visst antal timmars ofta hårt jobbande gör att pengarna till kassan ökar. Alltså går det inte utan ansträngning.

Sedan finns det den andra vägen. Minska på kostnaderna. T ex säga upp tv-licens, tidningar, internetabonnemang, byta bostad, se över lån osv. Även det innebär försakelse, för en del mer kännbar än hos andra.

När det gäller offentliga utgifter är det samma sak. Antingen öka inkomsterna eller minska på kostnaderna. Det första innebär ofta höjda skatter. Om vi t ex tar sjukvården, som det finns rätt så många som säger "jag betalar gärna mer skatt bara den går till sjukvården", en del med tillägget "bara bidragen jag får höjs med samma pengar".

Som jag ser det kan vi låta varenda skattekrona gå till sjukvården och pengarna kommer ändå inte att räcka till allt den kan göra för alla enskilda individer. Vi klarar, mycket positivt, mycket mer än vi gjorde för ett antal år sedan, men det kostar.

Jag tänker ofta att den bästa skattebetalaren till sjukvården är den som väljer att ta hand om sig själv på bästa sätt. Äta bra, se till att få motion och vila så det räcker, undvika alkohol, rökning, oskyddat sex och annat som vi vet är skadligt. Vällevnadssjukdomarna tar rätt mycket av våra resurser.

Det är inte lätt, vi har alla olika nivåer som vi klarar och har som mål. Men vad är lätt då? Nästan all måluppfyllelse kräver ansträngning. Även om målet är att få ett hamburgermeal på McDonalds så är det för de flesta en viss ansträngning att ta sig dit. Liksom det är en viss ansträngning att motionera, att hitta motivationen att ändra vanor till det bättre osv.

Jag tror det är mycket på individnivå, självklart med hjälp för de som vill ha och behöver, som vi kan få resurser till annat.

Idag rekommenderar jag ett besök på Grekisk Livs. Ligger på Bergsgatan, mitt emot Möllans Ost som jag skrev om förra fredagen.

Där går det alltid att hitta godsaker från Grekland. Tzatzikin är mycket god och bara den är värd ett besök, fast det finns mycket annat också.

Jag sökte lite på Grekiska Livs och hittade då Matkaravanens blogg. Matkaravanen har bland annat guidade turer runt Möllevångstorget. Bloggen är absolut värd att besöka, inspirerande matskriverier.

Malmötipset kommer inte bara att handla om mat, men jag tänker lite mat nu. På jobbet har jag berättat att jag ska börja göra lunchmaten själv och att jag i helgen tänker fixa lunchmat för hela mars. Räknar med att jag ska göra 4 portioner av 5 olika rätter, så jag kommer i varje fall inte att behöva fundera på vad jag ska göra i helgen. Mina matlagningsmål möttes med småleenden på jobbet.

En av årets största "skandaler" i Malmö är Sydsvenskans artiklar om MKB:s, Malmö Kommunala Bostadsbolags "svarta lista". Jag har skrivit om det tidigare i bloggen. I korthet innebär listan att vissa människor är svartlistade från att få lägenhet hos MKB, ibland av bra skäl, andra gånger av tvivelaktiga skäl. Materialet finns samlat i pärmar.

Sydsvenskans källa har utan tillstånd tagit med sig pärmarna, de finns nu på Sydsvenskans redaktion. MKB kräver tillbaka dem. Sydsvenskan säger nej till att lämna tillbaka dem. Journalister har inte rätt att behålla stöldgods, men pärmarna anses inte vara stöldgods bland annat för att de saknar kommersiellt värde. Meddelarens skydd finns i grundlagen, vilket MKB:s rätt till pärmarna inte gör, alltså går grundlagen före.

Intressant tycker jag, lagstiftning som kommer i konflikt med varandra. Olika intresseområden kolliderar. Rekommenderar er att läsa Anders R Olssons text. En sak jag undrar lite över är varför den hamnat under Kultur. Intressant tycker jag i varje fall att det är.

Jag kan förstå fusk i vissa fall. T ex att en företagare som fått sin F-skattsedel indragen fortsätter att skriva på fakturor osv att han har F-skattsedel. På något sätt måste man ju ändå fortsätta att leva, dra in pengar till den dagliga maten osv. Många småföretagare har ingen a-kassa, har du fått F-skattesedeln indragen är det också ofta en följd av att du inte skött ditt företag rätt. Alltså kan du sitta fast i olika sorters skulder.

Jag försvarar inte fusk med F-skattsedeln. Konkurrensen blir fel, kunderna kan få problem osv. Ändå så kan jag förstå det. Just för att det ibland är det bästa alternativet, det kan åtminstone kortsiktig ordna ekonomin.

Vad är rätt egentligen? Kollar vi upp att företagen där vi gör våra inköp sköter sina åtaganden, t ex när det gäller skatter? Vi har ingen juridisk skyldighet att kolla om Jourbutiken där vi handlar chips och cigaretter verkligen gör rätt för personalen som jobbar där år ut och år in. Inte heller skyldighet att kolla att taxibolaget med 5 bilar på stan betalar vita löner. Har vi moralisk skyldighet då? Det är självklart upp till var och en att avgöra. Jag försöker undvika att handlar där jag vet att det fuskas ibland, ibland gör jag det ändå.

När jag skrev om att rösta här nedanför så kom jag att tänka på en valaffisch. Den enda jag kommer ihåg texten på. Den säger vad partiet anser jag ska göra, men säger egentligen inget alls. Hur var texten då?

"Rösta på Gösta"

Ps. Senaste dygnet har jag nog haft besökarrekord, åtminstone på bloggen. Undrar om det är för att jag skrivit om bloggning igen? Ska inte skriva mer om det nu och inte pinga något på Nyligen på minst en månad.

Om jag skulle välj tre prylar hemma som går på el som jag helst skulle behålla så är det. 1 Mikrovågsugnen 2. Datorn 3. Dammsugaren. Förutsätter att takbelysningen fungerar.

Tv:n skulle jag kunna vara utan. Om jag hängde upp mina kläder bättre när jag tvättat dem klarar jag mig rätt så bra utan strykjärn också. Hårfönen använder jag nästan aldrig till vardags. Inte spisen och ugnen heller, men det ska det bli ändring på.

Av de tre prylarna är datorn min privata. Jag ogillar starkt att någon annan ska använda den, om det så bara är för att kolla mailen. Den är helt enkelt helt privat för mig. Ändå finns det inget hemligt på den. Inga suspekta länkar, inga sidor jag inte skulle kunna berätta att jag besöker, inga hemliga dokument osv. Ändå är den min privata. En av anledningarna är att jag självklart inte vill att någon ska kunna läsa mail, ICQ-meddelanden osv som jag fått och själv skrivit. De är hemliga. En annan anledning är att nästan alla känner sig frestade att göra förändringar, tycka om saker de tycker är fel, i värsta fall också genomföra förändringar. Datorn är helt enkelt för privat för att jag vill att någon ska hålla på med den.

Snoka gärna i badrumsskåpet, risken finns förstås att något ramlar ut avslöjar er om ni inte öppnar på rätt sätt. Gå gärna i mitt kylskåp, frys och skafferi och ta vad ni vill ha. Rota runt bland mina kläder och böcker. Gör vad ni vill, men låt min dator vara! Jag bjuder på avgiften på internetcafét i kvarteret, bara jag får ha min dator i fred.

I måndags morse kom min nya spis och då skulle mitt nya sunda liv börja. Hemlagad mat som jag vet vad den innehåller, dvs bara näringsriktiga och goda ingredienser. Spisen kom och klockan blev mer och mer. Det var halt som sjutton och inget cykelväder. Tog taxi till jobbet.

På lunchen brukar jag antingen cykla in till stan eller till en lunchrestaurang 1-2 km från jobbet. På lunchen var det snöstorm, så istället för en promenad till restaurangen blev det närmaste gatukök, vilket redan från början gav en negativ känsla. Jag kan knappt se ett snabbmatsställe sedan jag såg filmen Supersize Me. I varje fall så beställde jag ett Green Meal, dvs vegetarisk hamburgare, strips och Cola. Brödet var torrt, hamburgaren inte god och det bara växte i munnen. Strips brukar jag gilla, men det är det enda jag inte kan äta utan ketchup. Ketchup förknippas nu med manligt könsorgan och bara tanken på det fick mig att må illa. En okänd, död penis i munnen. Coca-Colan var god i varje fall, men någon mat fick jag inte i mig. Början på mitt nya, sunda liv blev istället choklad från kontorsvaruhuset. Gott var det i varje fall, Brejk och Daim ingen dålig smaksensation. Men jag tror aldrig jag varit så hungrig och tänkt så mycket på mat som måndag eftermiddag.

Idag kunde jag inte heller cykla. Nu låter det som att jag tar taxi till jobbet ofta. Det gör jag inte, men det händer. Tror ändå att mitt taxikonto ligger under en normal bilanvändares parkeringspengarkonto varje månad. Idag hade jag viktiga tankar i huvudet så jag upptäckte inte att taxin åkt helfel och var långt, långt förbi mitt jobb. Chauffören hade mycket dåligt begrepp om en av stans längsta gator och trodde tydligen trots både adress och riktmärke att jag skulle till andra sidan. Det blev en omväg på säkert 4-5 km.

En kul sak med att åka taxi till jobbet är att det är svårt för mina jobbarkompisar att låta bli att fälla kommentarer om att jag är lat och lyxdrivare. Jag tycker det är roligt, så jag klivar alltid ut från bilen mitt framför fönstren och fumlar länge med pengarna så att så många som möjligt ska uppfatta att jag åkt taxi.

Nu är det torsdag och jag har invigt spisen genom att koka spaghetti. Den blev bra. Ugnen har jag inte "bränt av" än, så den har jag inte testat.

Ps. Jag vet att det var en svamp i ketchupen, men jag tänker i varje fall på ett oanvändbart organ, helt meningslöst att ta i munnen.

Det har väl knappast undgått någon att det finns en prioriteringsplan om vi kommer i en situation där t ex det aktuella influensavaccinet inte skulle räcka till alla.

Jag tycker det är bra att det finns en plan. Vad skulle vi annars göra? Hålla små folkomröstningar i kvarteren och arbetsplatserna där vi väljer ut de som vi tycker ska finnas kvar? Starta dueller och låta den starkaste vinna? Göra en topplista och rösta fram vilka bloggare som är viktigast att hålla friska?

Senaste veckorna har det riktats kritik för att myndigheter har dålig krisberedskap. När vi nu, eventuellt/kanske, kommer att få en fågelinfluensakris så ska vi starta en protest mot krisplanen, så att vi inte har någon utan vi ska börja om med alla funktioner från början.

Slutligen: Jag är glad att det finns en prioritering. Och nej, jag finns inte med på prioriteringslistan. Ekonom, frisk, inga politiska uppdrag. Jag ligger nog bland de sista.

Min informationskälla igår hade fel. Det var ingen filminspelning som gjorde att det var mycket människor och poliser här. Silvia var tydligen både här och på Rosengård på besök.

Jag har aldrig, tror jag, skrivit min åsikt om svenska kungahuset innan. Därför skriver jag om kungahuset nu, eftersom det faller sig naturligt.Min åsikt är att jag vill ha kungahuset kvar. Jag är inte pensionär, jag läser inte Hänt i Veckan, kollar knappt Aftonbladet och Expressen längre (dem får jag sammanfattningar av genom de bloggar och forum jag läser och det lockar inte till merläsning), ändå vill jag ha dem kvar. Helt enkelt för att jag gillar symboler, sådant som står kvar och blir känt utan att egentligen vara något speciellt. Bara vara, utan komplikationer och utan att det ska väljas nytt hela tiden. De bara finns där.

Det var lite kort om det, så nu vet alla höger som vänsteranhängare att jag vill ha kungahuset kvar.

Det är snö här i Malmö idag. Det är inte så vanligt. Jag gillar det för det blir så mycket ljusare där den får ligga. Här inne i själva stan är det mest blaskigt och en effekt av snön är att jag jag slipper sminka mina kängor. De får fina vita saltränder utan att jag behöver anstränga mig alls.

Jonas Eckel är en noggrann och korrekt lagerchef. Vid 38-års ålder blir han förälskad i Lillian Ask som kommer in på lagret. En kort tid senare är de gifta med varandra.

Det här är berättelsen om två vanliga, rätt så enkla människor som hittar varandra. Ändå är de så komplicerade när de inte kan kommunicera med varandra, inte når fram till varandra, utan lever i sina egna tankar och drömmar under samma tak.

Boken är rolig, samtidigt som den är tragisk. Jonas som tänker efter för att lägga orden rätt, aldrig kan vara spontan. Som till och med tänker ut vilken blick han ska använda, han är medveten om att han höjer ögonbrynen osv. Lillian intresserar sig för smink, prydnadssaker, kläder som hon köper på second-hand.

En välskriven, spännande bok där sidorna bara flyter iväg. En av få böcker senaste åren som jag haft svårt att lägga ifrån mig. Ytterligare en bok som visar att någon som kan skriva, inte behöver hundratals sidor på sig att berätta. Den här boken är på 152 sidor. Täta, drivande, snabba sidor.

Rekommenderas!

Här blåser det, snöar och regnar, så det är nästan omöjligt att se ut genom fönstren. Var ute och handlade innan idag och det gick knappt att titta rakt fram överhuvudtaget. Vinden är rätt häftig när den tar i. Det är lite utgångsvarningar här, så jag håller mig inne.

Igår köpte jag årets första cd, det är ungefär en om året som jag brukar köpa. Inspirerad av Klocklös i tiden så blev det Elin Sigvardssons Smithereens. Jag har lyssnat på den under dagen idag, men tror att den behöver lyssnas på fler gång för att fastna.

Börjar hus bli samma sak som lägenhet? Jag tycker att det mer och mer används om vartannat. T ex: A, som bor i lägenhet säger att hon städat hela huset. För mig innebär det då att hon städat alla lägenheter i huset, inte bara sin egen,fast det är det som hon menar. För mig är det stor skillnad på hus och lägenhet.

Imorse när jag vaknade var det två polisbilar härutanför. Det händer ibland, lite förstrött konstaterade jag bara att de stod lite konstigt parkerade. De brukar stå på gatan när de står här utanför, inte på parkeringen. Grannen sa senare att han trodde det var någon filminspelning eller något liknande. Det kanske förklarar den icke-realistiska polisparkeringen.

På måndag kommer min nya spis, så snart ska jag vara igång med att laga mat på allvar. Näringsriktigt, sunt och gott ska det bli.

Ps. Skriver i WordPad nu och det är bättre än Word när jag ska kopiera in det.