Åsas anteckningar

Wibjörn  har   under rubriken Mitt okända liv som feministisk debattör lagt ut en nätdiskussion han deltagit i.

Diskussionen är på något sätt väldigt typisk mellan två personer som har i det närmaste två olika synsätt och som båda har rätt så lätt att formulera sig. Ett mycket bra exempel på att snacka in i varsin vägg. Rätt så roande som diskussionsexemepl.

Även ett bevis på att det finns diskussionsvilja, vilja att dela med sig av sina tankar och skrivarvilja på nätet. Frågan är vad det egentligen leder till?  Och jag kan undra om någon förutom de två egentligen involverade lägger energi på at läsa hela diskussionen.

Sömnlösa nätter presenterar  "25 förändringar till ett bättre Sverige".

Fast jag inte håller med om allt så tycker jag det var ett av de bättre inläggen på länge.  Något som det går att debattera kring, komma med synpunkter på. Helt befriat från det vanliga politiska gnällandet "kritisera vad de andra tycker och gör".

Sådana här inlägg gör i varje fall att jag fortsätter att läsa politiska inlägg. Gnällinläggarna har jag bestämt mig för att bara stänga ner, gäller båda sidor av blockgränsen.

Uppdatering 050822 klockan 2.39: Även Framtidstanken har publicerat vad han anser vara viktigt under rubriken Politikens stora frågor. 

Det har ibland i olika sammanhang diskuterats varför man är med respektive inte med i svenska kyrkan. En sak som alltid fascinerat mig är att i stort sett alla som gått ut kontrollerat möjligheterna att gifta sig i kyrkan innan utträdet verkställdes. Flera har också  gift sig i kyrkan efter utträdet. Anledningen är att det är så stämningsfullt i kyrkan.

Jag tycker det är en intressant tanke. De är aldrig i kyrkan annars, men gifta sig där vill de ändå.  Vad är det för stämning de vill ha? Den religiösa stämningen, som de inte tror på? Det stämningsfulla ljuset från kyrkfönstren?  En feststämning kanske?  Jag kan tänka mig många ställen som ger mig bra stämning. En park, kanske en restaurang, ett slott, mitt eget hem, en vacker trädgård. Att jag skulle dras till kyrkan för att gifta mig fast jag aktivt tagit steget ur den, hade för mig känts väldigt fel. Falskt. Men för andra är det helt naturligt.

Jag är själv med i kyrkan, jag har aldrig varit inne i den närmaste kyrkan där jag bor. Jag kommer aldrig att gifta mig. Så frågan är helt sedd utifrån.

Något som är rätt kul ibland är att få fram hur något "ska vara". Vad som är "normalt". Normalt är idag i stort sett ett otillåtet ord. En förklaring på vad som är normalt kan vara "allt som inte skadar någon". Och det tycker jag är en mycket generös beskrivning. Jag ska använda ordet rimligt istället.

Att fastställa när något är "för mycket" respektive "för lite" brukar vara relativt lätt.  Att komma överens om vad som är som det  "ska vara" respektive "normalt/rimligt" är värre.

Den som inspirerar mig just nu är Linda Skugge och hennes bloggande om städning. (Det finns flera inlägg runt dagens datum, så ni kan själva leta upp dem om det är intressant.)

Var går då gränsen för "lortsverige" respektive "överstädning"? Om vi tar exemplet med att byta handdukar i badrummet, så tror jag många tycker det är för lite att byta en gång i kvartalet och för mycket att byta varje gång de används.   En vanlig  vecka hos mig är det bara  jag själv som använder  handukkar hos mig. Jag skulle tippa att jag tvättar fem till sju handdukar/badlakan i i veckan som jag själv använder i badrummet.  Gästhandduken använder jag inte själv. Är då mitt byte av handdukar rätt nivå?

Byter man även disksvamp en gång i kvartalet  tror jag de flesta tycker det är för lite, att byta efter varje disk anser nog de flesta är överdrivet. Vad är normalt då? Utan att räkna tror jag att jag byter cirka en gång i veckan, jag diskar ju som bekant inte så mycket heller eftersom jag normalt sett inte äter hemlagad mat hemma. Är då mitt intervall att byta disksvamp rimlig?

Jag lämnar nu Linda Skugge och går över till andra saker.

Hur mycker ska man duscha/bada då? De flesta tycker nog att en gång var tredje timme är för mycket, liksom jag skulle tro att de flesta tycker att varannan vecka är för lite?. Vad är då rimligt?  Att som jag  gör duscha varje morgon och rätt ofta på kvällen också?

Hur mycket ska man träna då? En gissning är att de flesta tycker att fyra  timmar per dag som motionär är för mycket och tio minuter i veckan för lite. Vad är då rimligt? Att som jag gör träna "lite hårdare" två till tre timmar i veckan och cykla 1,5 - 2 mil transportcykling om dagen?

Hur många frukter om dagen ska man äta? Ytterligare en gissning är att de flesta skulle tycka att en frukt i timmen dygnet runt är överkonsumtion, men att bara äta en frukt i veckan är för lite. Vad är då rimligt? Att som jag äta 2-3 frukter om dagen?

Det jag vill skriva är att det nästan alltid är lätt att säga när något blir för mycket, för lite. Men vad som är rimligt är svårare. Vem ska  kan fastställa vad som är rimligt?  Och vem behöver bry sig om det?

 Det är egentligen först när något blir ett problem som det egentligen behövs fastställas en rimlighetsnivå.  Jag har ingen erfarenhet av att leva ihop med någon. Men.... för mig skulle större avvikelser i nedanstående exempel mellan mig och min partner bli ett problem.  Ett problem som jag kanske bortsett från eller valt en annan partner.....vad jag vet är att jag inte skulle stå ut med vardagsdiskussioner om disktrasebytning och handduksbyten. Det problemet är ju lätt att lösa. Går ju att fixa med att vi tar med egna trasor, fixar färdigmat, duschar på varsitt håll, tar med egna handdukar. Svårare skulle det vara med duschintervallet.

Vad jag vet är att jag inte skulle bry mig ett dugg om hur många frukter min partner äter om dagen.

Jag gillar själva tankeleken om "hur det ska vara". En av de första heta diskussionerna jag läste på nätet handlade just om hur ofta det skulle duschas.

På fredag den 19:e augusti börjar ärets  Malmöfestival och håller på en vecka.

I år är traditionen med kräftskiva på Stortorget utbytt mot kräftshow. I år säljs det inga kräftor utan de som vill ha får ta med sig själva.

Det är många artister och många matstånd.

Vad brukar då jag göra på Malmöfestivalen? Någon kväll brukar jag gå fram och tillbaka på festivalområdet,  i år blir det på fredag. Sedan brukar jag äta lunch där istället för på någon vanlig lunchrestaurang. Uppträdanden brukar jag bara se om de "råkar vara" när jag går förbi.

Förresten så läste jag på festivalens hemsida om en plats i Malmö, som jag aldrig har hört talas om: Lördagsplan. Måste ju ligga hyffsat centralt fastän festivalen är mer utspridd i år än tidigare. Undrar om det finns planer för de andra dagarna också? Jag vet att jag säkert kan hitta det på någon karta, men ibland var det roligare innan internet när jag fick använda hjärnan och försöka tänka efter  och just nu villj ag vara lite gammalmodig.

Frihetens Vingar har i sitt inlägg, "Politik är pajkastning där störst paj vinner",   på ett bra sätt skrivit om ett ämne som jag själv haft  planer på att skriva om.

Jag har under en tid uppfattat många bloggskriverier som negativa, som bara kritiserande andra. Det är sällan jag läser någon som har något konkret förslag till förbättringar, som ger något hållbart förslag på vad vi ska dra in på för att kunna lägga mer resurser på något annat osv.

Jag tycker det är helt ok att  ha en åsikt, en uppfattning, en tanke, känsla eller vad det är för något inom skilda områden utan att alltid kunna presentera en lösning.  Men när det mesta i stort sett går ut på att kritisera andras förslag, andras åtgärder utan att komma med något eget uppfattar i varje fall jag det som negativt, gnälligt. Nu är jag glad och lycklig för att jag inte tror att bloggarna kommer att påverka valet i någon större utsträckning, vilket jag skrivit om tidigare.  Med det negativa skrivsätt som finns bland flera av bloggarna nu, så tror jag i varje fall att deras möjligheter att påverka mig blir mindre och mindre. Jag kommer med stor sannolikhet att tröttna på att läsa politiska bloggar redan ett år innan valet. 

Ovanstående gäller inte för mig endast de politiska bloggarna utan även till en del de "dagbokspolitiskabloggarna", där det också bara kritiseras vad andra gör.

Ps. Jag räknar mig själv också till gnällspikarna i skrivarhänseende när det gäller att uttrycka åsikter. Ska bättra mig och även försöka komma med mer konkreta förslag på lösningar på det som jag kritiserar.

Uppdatering/tillägg: Det jag skrivit här ovanför har inget samband med starten av Motallians att göra. Den bloggen är så ny så i varje fall jag har ingen uppfattning alls om hur nnehållet  i den kommer att bli. Av det jag hittills läst tror jag inte att det är en blogg som jag kommer att fortsätta att  läsa. Konkurrensen är ju hård .Bloggposten är istället mina reflektioner sedan en tid tillbaka om att jag upplever politiska blogga totalt sett som negativa och gnälliga, attackerande istället för konstruktiva.

Varför kan jag inte öppna kommentarerna på två bloggar, när jag normalt mycket sällan har några problem med det? Det handlar alltså om att jag överhuvudtaget inte kan läsa kommentarerna, inte kan få upp något ställe att skriva på. Är det någon annan som har samma problem?

De två bloggarna det gäller är: Annas - You think you know, but you have no idea och Sivs Rapport från en läsfåtölj. Någon mer som har samma problem?

Idag var det bloggträff här i Malmö.  Vi var en liten grupp den här gången, jag, Håkan  på Hakank och Erik på Framtidstanken.

Det utförliga referatet låter jag Håkan stå för, men för att visa att jag faktiskt var med inte bara fysiskt utan även mentalt så skriver jag några punkter på vad vi pratade om.

Vi pratade om Bloggportalen, Nyligen och Intressant.

Vi var överens om att vi inte skulle lägga ut bilder på innehållet i våra badrumsskåp.

Vi var inte helt överens om ifall det var bra eller inte om det redan i bloggnamnet talades om vilken politisk inriktning bloggen har.

Vi pratade om ifall vi tror att bloggarna påverkar valet, påverkar annat. om "avslöjanden".

Vi pratade om att det som inte läggs upp på nätet gör det av skälet att det är hemligt.

Vi pratade också om att det var svårt att fastna för  nya bloggar.

Så pratade vi om någon kreativitetsbok  som jag inte minns namnet på.

Verkar ha blivit en bloggtradition att någon ska ha med en pryl som ska visas upp.

Nu räcker det med exempel för nu har jag visat att jag faktiskt hängde med så nu vänter jag på Håkans referat. 

Uppdatering 15/8 : Nu har Håkan uppdaterat med ett referat-

Nästa bloggträff blir söndagen den 4:e september klockan 13.00 på Restaurang Ankara, Södra Förstadsgatan 54. Den är lätt att hitta. Ingång bredvid ingången till Åhlens på Triangeln. Anmälan antingen i kommentarer i den här tråden eller på mail, zyrenna@zyrenna.com.

Jag har bara fastnat för en musikal i mitt liv. Det är Evita. Jag blev fascinerad av henne som tonåring och läste rätt mycket om henne då. Köpte kassettbandet med musiken och jag tror jag kunde (kan?) varenda text  utantill. Fast bandet är sönderspelat och går inte att få något ljud i längre.

I varje fall så går filmversionen av musikalen på tv idag klockan 21.15. Den tänker jag se. Och så skulle jag köpa Amelia också för några veckor sedan när DVD:n var med som present. Men som den uppskjutarpersonlighet jag är så missade jag att köpa den, så nu har jag inte DVD:n.

Och nu tror jag att jag har slagit bloggrekord. Tre inlägg samma dag. Det ska inte bli någon vana!

Påminner också om bloggträffen på Kin Long här i Malmö klockan 13.00 imorgon, söndagen den 14:e.

Igår var den bitande hunden en stor nyhet. Idag är det en allvarlig misshandel som ligger högt på nyheterna. Båda här i mitt kvarter.

En liten bit därifrån jag bor, cirka 200 meter från min bostad, har det för någon timme sedan inträffat en allvarlig misshandel. Ett hundratal personer ska ha befunnit sig där. Enligt Sydsvenskan är det ingen som har sett något, eller vill medge att de sett något. När jag kom hem var det flera polisbilar en liten bit från min bostad, ett rätt så stort antal människor var också på gatan.

Det är mycket som händer emellanåt. Innan någon frågar. Jag har inga planer på att flytta just nu. Min motivering till det kan jag ta i ett separat inlägg vid tillfälle.

Häromdagen blev en kvinna svårt hundbiten i parken som liggre mitt emot huset där jag bor.  Det var hennes egen hund som bet henne. Polis kom till platsen och fick skjuta på hunden för att få honom att tappa greppet. Hunden är avlivad. Kvinnan riskerar att få amputera sin arm. Tragiskt både för henne, matte och hunden. Undrar om jag kommer att tänka på hundbett varje gång jag ser Heleneholmsparken nu.

Jag är inte allmänt hundrädd, men senaste åren är det vissa saker som får mig att rysa när det gäller hundar. Speciellt tanken på att någon av vakthundarna som vaktar på företag där jag cyklar förbi ska komma lösa. Det har  varit flera tillfällen när sådana vakthundar kommit ut och det är ju inte direkt hundar som den mest välvilliga ägare skulle kunna säga "den är jättesnäll och vill bara leka när den hoppar på dig".  Jag kan riktigt se framför mig hur de skulle slita sönder mig.

En annan hund som jag får kalla kårar av är en stor hund som jag brukar se i kvarteret där jag bor. Hunden är kopplad, har munkorg. Den som går med hunden verkar ha full kontroll på den. Men den gör sådana utfall när den får syn på någon. Jag bara tänker att tänk om hon som håller hunden skulle ramla och den hoppar på mig. Jag tror att jag mycket väl skulle ramla. Även om den inte kan bita mig så kan jag ändå känna hur ont det skulle kunna göra att få den hunden på mig. Men som sagt den verkar vara välkopplad och under kontroll.

På sommaren är det rätt så vanligt att hundar börjar springa längs cykeln när jag cyklar. Ibland tvekar jag om jag ska stanna, men hittills har jag gjort det. Jag vill ju inte direkt ha hunden med mig dit jag ska.  En hundägare som fick gå några hundra meter för att hämta sin hund undrade varför vi måste cykla på just den cykelvägen, eftersom de var ett antal hundägare som brukade rasta sina hundar på fältet bredvid, för det var minst sagt jobbigt för henne att hennes hund varje gång hon rastade den sprang efter någon cyklist.  Jag svarade att jag höll med henne och gav henne förslaget att ringa gatukontoret och be dem stänga cykelbanan. Det skulle hon göra.  Det var några år sedan och cykelbanan är öppen än. Henne och hunden har jag inte sett till. Undrar hur det gått för dem.

Eva-Lena  och Nina skriver intressant om hat idag.

Över till något helt annat.

Jag har aldrig gillat poesi. Skriva kan jag inte alls. För 4-5 år sedan fick jag en ask kylskåpspoesi. En rad har jag fått ihop, fast jag rodnar när jag läser den, så jag skriver den inte här. Handlar om att posi är svårt. Jag läser i stort sett aldrig poesi heller.  De få gånger jag läser så förstår jag ofta inte. Jag får inga bilder framför mig.

Jag tror att det hänger ihop med att jag har ett lågt estetiskt intresse. Jag bryr mig för det mesta inte om färger, hur saker ser ut osv. Det ska vara enkelt och funktionellt. Gäller allt från mitt hem till bloggen.

Sedan tror jag att det kan hänga ihop med att jag har ett lågt fotointresse.  Jag ser alltså inte bilder på "rätt" sätt. Själva bilderna kan vara kul att titta på, för att det händer något roligt osv. Men beskärning färgsättning osv kan jag inte se någon vits med.

Sedan håller inte ovanstående eftersom jag älskar att gå och kolla på tavlor vare sig jag vet vad de föreställer eller inte. Kan gå i timmar i gallerier,museer osv.

Ovanstående var några korta teorier om poesi och bildseende.

Funderar på att skriva vad livet går ut på under helgen. Lagom djupt och ytligt ämne.

Jag har sett Anastacia på Mölleplatsen nu. Jag hade hört att hon var en bra liveartist, men blev ändå positivt överraskad.

Närvarande, bra ljud, bra dansare, bra körare. Speciellt andra delen av konserten när det även visades storbildstv och hennes ansiktsuttryck kom fram var givande.

Regnet höll sig borta, bara några stänk kom trots ordentlig blåst och mörk himmel. En städad publik. Ingen trängsel, gott humör trots rätt så långa köer som ändå gick fort fram.

Tveklöst värt pengarna och en bra musikupplevelse.

Jag kan börja med att berätta att min nya spis inte slits speciellt mycket. Det är flera veckor sedan den användes.

Jag har varit en vecka på Malta. Där fanns det självklart också mat. En specialitet var kanin. Spaghetti med kaninsås, pizza med kaninkött. Är det någon som känner sig frestad?  Jag äter inte kött så ofta, men kanin är bland det sista jag skulle kunna äta.

Något annat jag aldrig erbjudits men nog också skulle ha svårt för är Älgmulesoppa. Jag skulle gärna vilja se en bild på den, för jag kan inte föreställa mig hur den ser ut. Enda gången jag hört om den soppan är när jag läste Levande Historia av Hillary Rodham Clinton. På en middag i Kreml med Jeltsin, nedanstående taget  ur boken sidan 470.

"Här har du det, Hillary, något extra gott till dig" sa Boris och flinade medan han sniffade på den stickande ångan. "Mmmmm, utsökt!"

"Vad är det ", frågade jag och tog upp skeden.

Han gjorde en konstpaus. "Älgmule!"

Och mycket riktigt, i den mörka buljongen flöt min egen ranson av älgmule omkring. De géleaktiga klumparna liknade gummisnoddar som förlorat sin elasticitet och jag skyfflade runt dem i skålen tills kyparen tog ut dem.Faktiskt så är det älgmulesoppan som jag kommer ihåg bäst nu när det gått något år sedan jag läste boken. En läsvärd bok som jag kan rekommendera.

En del anser inte att rostat bröd är mat, jag anser att eftersom det är tugg- och sväljbart så är det mat. Fast jag har hittills oftare blivit hungrigare än mätt av rostat bröd. I varje fall så ända sedan jag såg filmen Benny och June för en massa år sedan så har jag  undrat om det blir bra om jag rostar bröd med strykjärnet.  Någon gång ska jag prova. Visst kan film inspirera, men för mig tar det ibland lång tid från att jag inspireras till att jag verkligen gör något.

Nästa söndag. Den 14:e augusti är det återigen tid för bloggträff i Malmö. Den här gången är det klockan 13.00 på Kinarestaurangen Kin Long vid Triangeln.  Anmälan till Håkan, på hakank., antingen direkt som kommentar i inlägget eller i ett mail till Håkan.

På Kin Long var jag på min första bloggträff. Förutom mat så har de gott thé där, så de som inte är hungriga kan ju ägna sig åt god dryck istället. Andra drycker finns också. Jag undrar förresten om det finns kinarestauranger som inte har friterade bananer och glass? Kin Long har det i varje fall.

Ifall någon har missat det så har det startat en ny bloggtjänst, Bloggportalen.  Bland annat så listar den bloggar med presentationer i alfabetisk ordning, vilket jag har lite svårt att personligen se någon direkt nytta med den. Man kan även söka på kategorier vilket är bra, men många bloggar är inte kategoriserade av praktiska skäl. Det jag ser som mest intressant är ändå kategorierna, bloggare tipsar, artiklar och intervjuer. Om tipsen, artiklarna och intervjuerna uppdateras regelbundet så tror jag att det kan ge liv åt portalen på ett positivt sätt. En snygg och välfungerande portal som är värd ett besök. Jag har lagt upp en kort presentation av mig själv där.

Även Sydsvenskan har uppmärksammat Bloggportalen i en liten artikel som egentligen inte säger något speciellt, ger mest intryck av redaktionell reklam på mig, men de fick fram vad det är för sorts sida utan överdrifter.

När något nytt kommer så är det bra att uppmärksamma de välfungerande ställen som redan finns.  För mig är det främst Nyligen, det enda ställe som jag själv pingar till och har på " i bakgrunden" mesta tiden av min uppkopplade tid på nätet.  Välfungerande och det finns a<lltid något nytt där.

Intressant är också bra och välfungerande. Där kategoriseras inläggen. Jag har aldrig själv pingat in några av mina skriverier där. Min personliga uppfattning är att Intressant hade blivit mer intressant om det funderades lite mer på vad som pingas in.

Intressant och Nyligen är de sidor jag själv använder dagligen..

Bloggportalen listar här en rad bloggtjänster som också kan vara intressanta.

Jag har alltid tyckt att pigdebatten har varit  fånig.  En liten sak att reta upp motståndarsidan på och något som går att få grepp om och ha som avreageringssak för motståndarsidan. Pigjobben är ingen stor grej, finns och kommer att finnas på olika sätt, med eller utan subventioner, svarta och vita.  Pigdebatten har för mig varit något som alla kan se framför sig och ha en åsikt om. Till skillnad från de verkliga problemen. Vad skattepengarna ska användas till, hur arbetslösheten ska minskas, hur sjukfrånvaron ska minskas osv.

"Pigjobben" finns redan idag. Det finns möjligheter att köpa t ex matlagningstjänster, städning, hylluppsättare, någon som går och handlar.

I vilket fall som helst så har även socialdemokraterna kommit in på "pigjobben" som ett alternativ till arbetslöshet.

Nu skrivs det inte ett ord om att det är "pigjobb" utan verkar mer ses som någon slags kvalitetshöjning inom bland annat skola och äldreomsorg. Är det inte bättre att köpa in de tjänsterna från befintliga företag istället för att ge bidrag till långtidsarbetslösa att göra dem?  Om det finns ett stort behov av den typen av tjänster så måste ju de igångvarande företagen snart anställa fler?

Jag ser inget fel i att långtidsarbetslösa får göra den här typen av jobb, tycker bara att om behovet finns så är det mer naturligt att det går via befintliga företag.

Hade varit intressant att  höra hur många av  de som är arbetslösa som tycker den har typen av jobb är bättre än att gå arbetslös. Jag hade själv valt i stort sett vilket jobb som helst istället för att gå arbetslös, om det var ett riktigt jobb i ett företag. Den här typen av jobb har jag lite svårt för, det känns för konstruerat för att jag skulle vilja jobba på det.

Håkan Jacobson , Spookhead och Schmut har också skrivit om Göran Perssons förslag för att sänka arbetslösheten.

Det har pratats och skrivits en del om skadestånd senaste tiden. Främst i samband med att ett våldtäktsoffer, en 14-årig flicka, fick skadeståndet sänkt från 610.850  kronor till 510.850 kronor i hovrätten.

Flickan har varit utsatt för en oerhörd kränkning. Vad som är en rimlig eknomisk kompensation vet jag inte. Jag vet inte om 600.000 egentligen är mer rimligt än 500.000, eller om 5.000.000 varit mer rimligt. Om beloppet  varit 500.000 från början hade någon protesterat då? Nu vet jag att en del av reaktionerna kommer sig av hovrättens formulering om lidandet, som jag och många andra uppfattade som stötande.

Som jag uppfattat det så finns det inga färska prejudikat att gå på när det gäller skadestånd mot barn och unga. Förhoppningsvis kommer det här att prövas en gång till, så att det blir något slags praxis.

Emellanåt framhävs att vi har för låga skadestånd i Sverige jämfört med vad åtminstone en del andra länder har.

Mina tankar går mot vad som är rimliga skadestånd. Är det helt rätt sätt att gå mot höjda skadestånd?   Det är gärningsmannen eller hans försäkringsbolag som ska betala skadeståndet.  Betalas det inte ut något från någon försäkring eller för lågt belopp betalas ut, träder brottsoffermyndigheten in. Det vill säga att det ska finansieras med våra skattepengar. Enligt artikeln blir tendensen att försäkringsbolagen betalar mindre, några har redan nu infört schablonbelopp, och staten mer.

Är en kraftig höjning av skadestånd en prioriterad del att använda våra pengar till? Jag är tveksam. Skadestånd är viktiga, de kan ge andrum i en kaotisk situation, samt att symbolvärdet är viktigt. Ändå så skrämmer mig kraven på högre skadestånd något. Dels att de ska ta resurser från något annat.  600.000 kronor räcker till ungefär en heltidstjänst för en psykolog. Gör det mer nytta än en höjning av skadestånden med samma nivå? Finns det något annat som våra skattepengar finansierar som vi kan dra in på och istället höja skadestånden? Jag kommer inte på något och jag vägrar skrika efter mer resurser till ett område om jag inte samtidigt kan komma på något som har för mycket resurser idag.

Då kommer vi in på en sak till som skrämmer mig i samband med den här flickans tragiska upplevelser. Att läsa och höra kommentarer som "hon kommer aldrig att få ett normalt liv", "hennes liv är totalförstört", "hon kommer aldrig att kunna gå vidare", "finns inga pengar i världen som kan ge henne något alls efter vad hon gått igenom"  tycker jag är mycket drastiska kommentarer om en ung flicka. Jag hoppas att hon slipper läsa de kommentarerna, lika mycket som jag hoppas att någon tar sig tid att förklara hovrättsdomen för henne. Det finns sätt att gå vidare.  Den här artikeln visar en bättre inställning tycker jag. Man tar händelserna på stort allvar, likställer det med Trauma liknade krigsskador, men visar ändå en optimism när det gäller framtiden. – Flertalet blir av med sina mardrömmar, kan ha ett normalt sexliv och får tillbaka sin tillit till andra människor. Det är mycket glädjande att se.

Min uppfattning är att man ska vara mycket försiktig med att döma ut andras möjligheter till ett bra liv oavsett vad de varit med om. Det finns många exempel på människor som lever bra liv, trots att de varit med om ofattbara saker i sina liv. Jag tycker det är bättre att lyfta fram att man trots svårigheter, olyckor, sjukdomar, trauman osv kan gå vidare på olika sätt.