Symboler
Tolkningar och sådant.
Jag dras till sådant som är konkret, påtagligt. Brukar inte ha något större intresse för symbolhandlingar osv. Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt för poesi.
Häromdagen kom jag på något som jag inte vet när det inträffade senast. Jag ha läst tre böcker som handlar om kärlek efter varandra. Först var det Vi ses på Quentins av Maeve Binchy, sedan Vid Floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paulo Coelho och nu håller jag på med Skilda världar av Marianne Fredriksson. Jag kan inte komma på när jag senast läste så många kärleksböcker i en följd. Undrar om det går att se något symboliskt i det. Fast visst borde då också tolkningen ha med att jag egentligen inte fastnat helt i någon av böckerna och att jag nu längtar efter en helt annan typ av bok.
Min spontana tolkning är att jag dras till kärlek, men blir inte kär och blir trött på kärlekskänslan och längtar efter något annat direkt. Och eftersom jag alltid har rätt när det gäller mig själv, så slår jag fast att det är så det är.
Det är klart att du har rätt! Jag gillar inte heller kärleksromaner nåt speciellt. Visst är det bra att ha det bra, men jag längtar inte efter att fördjupa mig i filmer och böcker om det. Undrar hur jag ska tolka det?
Jag avskyr kärleksromaner och sådant trams. Jag vet också varför. Det jag inte själv får, avskyr jag.
Hmm, det är ett tag sedan jag funderade över det här med kärlekens väsen. Apropå symbolik. Är kärleken i sig något konkret, alltså summan av kroppsliga förnimmelser, tankar, hormoner, kåthet? Eller är kärleken abstrakt, symbolisk?
Jag antar att de tre böckerna har skildrat det på lite olika sätt. Var det förresten någon av dem som var bra?
Sen förstod jag inte riktigt hur du å ena sidan inte blir kär, å andra sidan tröttnar på kärlekskänslan. Är det själva längtan efter kärlek du tröttnar på?
Du har säkert helt rätt i din självanalys! Kärlek är också jävligt svårt att skriva intressant om - den ska helst upplevas. "Nu förstår jag vad de skriver om i alla sånger" typ...
Jag läser bara om (serie)mördare nästan. Ska jag ens försöka tolka det..?
Desiré: Kanske för att de ofta blir så banalt att vara kär? Kärleken är väl rätt så banal ofta. Tankesättet vid starkare känslor blir i varje fall för mig nästan primitivt, i varje fall tonårsaktigt.
Jerry: Men å andra sidan ger ju böcker och filmer möjlighet att uppleva sådant man inte kan få själv. Och att du inte upplever det just nu innebär ju inte att du inte kommer att uppleva det.
Hacke: Beträffande det sista du skrev, jag träffar inte rätt personer att bli långvarigt kär i, så jag tröttnar istället för att utveckla. Jag tror inte ens att jag funderar på om jag längtar efter kärlek.
Det du skrev först måste jag fundera lite på. Och så har jag funderat på min definition, rätt eller fel, om orden kärlek kontra förälskelse och jag tror jag använt kärlek fel här...
Monica: Du har rätt, det ska upplevas inte skildras. Skildringar blir ofta väldigt banala, barnsliga, men många känslor just när det gäller kärlek är banala.
Oh ja! Jag tycker du ska tolka dragningen till seriemördare i ett långt blogginlägg!
LÄS "FLYGA DRAKE"
w.p. Ska kolla in tipset när jag får tid att läsa lite nytt.