Åsas anteckningar

Gustaf Holmberg är 98 år gammal. Han har bott själv fram till för ett par veckor sedan då han blev inlagd på sjukhus för operation. Han är nu medicinskt färdigbehandlad och har flyttat runt på fyra olika avdelningar. Han anser själv att han inte kan bo hemma. Han vill heller inte ha ett korttidsboende utan ett permanent boende för att slippa flytta fler gånger.

Är inte det rimliga krav? Att man slipper ligga kvar på sjukhus när behandlingen är klar finns det väl inget tvivel om att det är bäst för den aktuella patienten, patienterna som väntar och "skattebetalarna". Ändå så är det ofta som det inte fungerar.

Det är en kränkning för individen, ett slöseri med skatteresurser osv. Att de som vill och kan ska få möjlighet att bo hemma så länge som möjligt tycker jag är helt rätt, med hjälp som krävs för ett värdigt boende. Men att någon i hög ålder som vill in på ett hem, statistiskt sett har kort tid kvar att leva, inte kan få hjälp med ett bra och värdigt boende är oerhört konstigt.

Om det är sant som Elisabeth Elg säger att tjänstemän uttalat att Gustaf Holmberg inte ska särbehandlas för att han har talets gåva är det ännu värre. Klart han inte ska särbehandlas, alla borde väl få rätt till ett värdigt boende, ett värdigt liv sista tiden. Det uttalandet visar att det här är ett vanligt problem för tjänstemän och politiker.

Just det här med att så långt det är möjligt slippa kränkningar i utsatta situationer tror i varje fall jag är mycket viktigt för att bibehålla livskvalité och livsglädje. Vad är det för vits med att bli gamla om vi inte vill leva, inte upplever någon kvalité i våra liv?

Det här är ju ett problem som egentligen inte heller är en speciellt stor kostnadsfråga. Det är dyrare per dygn att ha någon på sjukhus än på något slags vårdhem/äldreboende. Ett korttidsboende kostar också. Alltså är det mer en administrativfråga om att fördela resurser, än resursbrist.