Donationer.
Sydsvenskan har idag en artikel om spermadonation i Danmark. Bland annat så uttalar sig två donatorer om sin syn på att vara donator. En lägger av direkt om anonymitetsskyddet skulle försvinna, en annan gör det för pengarnas skull och är i grunden positiv till att bli uppsökt av sina biologiska barn. Han tycker också det är spännande med tanken att han har en liten armé med sina gener runt om i världen.
Jag tycker artikeln är intressant på flera sätt. Just för att den tar fram en del som diskuterats länge. Till exempel hur mycket man ska kunna "beställa", intellligens, utbildningsnivå, konstnärlighet. Om spermadonatorerna ska få vara anonyma osv. Att sperma även säljs till länder där det är förbjudet osv. Det finns tydligen en lag i Danmark som säger att läkare inte får inseminera lesbiska och ensamstående. Det kringgås då genom att sjuksköterskor och barnmorskor gör det istället.
Min egen uppfattning om det är rätt så oklar. Om man väljer att ha en anonym pappa till sina barn, så tror jag att det för de flesta är mycket genomtänkt. Nu vill jag inte ha barn, är alltså frivilligt barnlös, så mina tankar om mig själv i situationen är teoretiska. Om jag skulle vilja ha barn och inte hittat någon partner, så undrar jag om jag inte hellre avstått än haft en anonym pappa till det. Jag tycker det finns något grundläggande i att så långt det går ha möjlighet att veta sin bakgrund. Å andra sidan så kanske jag ändå skulle ha lättare att när den dagen kom förklara för mitt mer eller mindre vuxna barn att jag verkligen ville ha ett barn och valde donationsvägen, än att tala om att jag blev gravid med en man som inte vill ha någon kontakt med sitt barn. Självklart vet jag inte mina tankagångar fullt ut i en situation som jag inte ställts inför och inte kommer att ställas inför. Men det är tydligen viktigare för ensamstående som insemineras av en anonym donator att veta mer om honom än det är för ett par som gör det gemensamt