Åsas anteckningar

Observer har tagit fram en rapport, Bloggbubbla eller ny arena för opionionsbildning? -bloggarna och valet 2006. Den finns att ladda ner.

Några av de första meningarna i rapporten är. Observers analys visar att det finns anledning att ta bloggarna på allvar inför den kommande svenska valrörelsen. Den som inte gör det kan få problem.

Jag håller med dem helt och hållet om det, men kanske inte på samma sätt som Observer avser. Man måste ta bloggar på allvar. Ta dem så allvarligt att i stort sett allt som skrivs på dem gällande politiska händelser, valfrågor, fakta osv måste ifrågasättas helt. Är det så illa att svenska bloggar kommer att bli en maktfaktor i valrörelsen, ja då anser jag att det verkligen läge för att se allvarligt på dem.

I artikeln skrivs det också om att bloggen skulle vara en slags "ledare" hos vissa. Det kan jag möjligen instämma i när det gäller de etablerade politiska bloggarna. Bloggarna på "gräsrotsnivån", anser jag skriver mer eller mindre välunderbyggda insändare, alternativt vanligt kaffebordssnack, där kaffebordssnackandet har högre trovärdighet.

Självklart påverkas vi av allt vi läser och ser. Några av de stora problemen i det politiska livet är att vi inte tar till oss information som vi får av etablerade nyhetsförmedlare, av välkända ansikten helt enkel att vi inte engagerar oss, många nås inte överhuvudtaget och röstar inte alls. Inte minst där jag bor. Skulle då okända bloggare, som ofta bygger sina skriverier på tredje-fjärdehandsuppgifter bli en maktfaktor?  Ja,  då tycker jag läget är allvarligt.

Jag ser det alltså inte positivt att bloggar skulle bli någon slags maktfaktor i valrörelsen. Mer skrämmande faktiskt. Eller så finns det bloggar som jag inte upptäckt än, som har mer att tillföra, håller en linje, är trovärdigare än de jag läser.

Och återigen avslutar jag på ett sätt som jag inte gillar själv: Självklart är det ingen kritik mot hur någon skriver sin blogg, det är upp till var och en. Det har inget med vänster-högerkanten att göra. Det är helt enkelt mina egna tankar om bloggvärlden i valrörelsen.

Tillägg: Några till som också skriver om Observerrapporten,

Alicio i Underlandet och Eva-Lena i Rullen. Jag vet att jag läste fler, men det är de två som jag hittar nu.

Det är viktigt att vara källkritisk, det tror jag i stort sett alla vet idag. Jag anser att jag för egen del har hittat en balans mellan att vara kritisk och kunna ta till mig av vad andra skriver. På nätet har jag min trovärdighetsspärr mycket högre än jag har när jag läser morgontidningen och ser tv-nyheterna, även om jag inte tar till mig okritiskt av vad jag ser och läser där heller.

Några av anledningarna att vara extra kritisk på nätet är att det till skillnad från andra medier går fort att publicera, vem som helst kan publicera och inte minst är det även lätt att radera något som man inte längre vill ska finnas kvar, åtminstone är det borta från den egna sidan.

Jag har svårt att ta till mig det som skrivs på hemsidor, bloggar, forum osv på nätet. Det kräver att jag under en rätt så lång tid följt de som skriver. Jag måste på något sätt veta något om dem, se "att de håller ihop", speciellt viktigt är det för de som presenterar åsikter, exempelvis politiska.

Anledningen till att jag började fundera är att det återigen skrivs om att bloggar skulle påverka nästa valutgång. Jag har inga vetenskapliga underlag, men helt ovetenskapligt är jag privat mycket tveksam. Liksom flera andra har jag också gjort snabba privatundersökningar i bekantskapskretsen och i stort sett ingen vet vad en blogg är. Jag följer ett antal bloggar regelbundet. När jag skriver eller gör annat på datorn har jag ofta Nyligen på i "bakgrunden", för jag har alltid gillat att ha något ställe där det "händer något", på när jag gör något annat. Ofta är det ungefär samma bloggar jag kollar flera gånger.

Det jag undrar lite är hur jag skulle tänka om jag sökta på något som var aktuellt, intresserade mig och hamnade för första gången på någon av bloggarna jag brukar läsa. Jag tror i stort sett inte det finns någon som jag skulle kunna ta på allvar. De flesta, inklusive min egen, har t ex inte speciellt mycket lättillgänglig och tydlig information om vem personen är som skriver på bloggen, syftet med den osv. Jag vet inte exakt vad som skulle vara viktigt för mig, men lite basfakta om bakgrund osv.. T ex är inte fullständigt namn viktigt för mig för trovärdigheten, det viktiga är att "personen håller ihop" med det de skriver. Det är ju en sak som är omöjlig för någon som tillfälligt besöker en sida att få ihop, för mig tar det rätt så lång tid och en del får jag ingen riktig trovärdighetskänsla för överhuvudtaget fast jag läst dem länge. En del har någon slags politiskt mål, men jag tror inte det är givet att ens det är självklart vilket håll bloggen är åt när man läser enstaka gånger.

Jag har flera gånger skrivit att jag ser bloggskrivandet som fikarumssnack, småprat med åsikter och åtgärder man tycker, men inte behöver specificera hur och med vilka medel de ska utföras. Det jag kommit fram till är att fikarumssnacket har mycket större trovärdighet än bloggarna har, främst för att jag där nästan alltid har en helhet om personen som jag ofast saknar bland bloggarna.

Nu är det ju inte så viktigt för mig för det mesta att personen som skriver har så hög trovärdighet. En hel del läser jag för att det roar mig, för att det är något nytt osv. Mycket går ju att kolla på annat sätt också. Det jag funderade på var egentligen om jag skulle kunna se en okänd blogg som något trovärdigt, något som skulle kunna påverka mig speciellt mycket när jag ska lämna min röstsedel. För mig är svaret nej, och jag tror många internetanvändare är minst lika kritiska som jag är. Helt enkelt för att jag bedömer trovärdigheten av källan som för låg

.

Ps. Nu ska jag skriva avslutningen som jag riktigt ogillar att jag ens tänker att jag måste skriva, men jag skriver den ändå. Ovanstående är inte någon kritik av bloggar jag läser, eller bloggar jag inte läser heller för den delen, utan just en tankar om trovärdighet.

Ps 2: Nu när jag ändå håller på att bloggblogga. Går det att se någonstans hur många som prenumererar på någons RSS på Bloglines, var i så fall?

Sydsvenskan har idag en artikel om spermadonation i Danmark. Bland annat så uttalar sig två donatorer om sin syn på att vara donator. En lägger av direkt om anonymitetsskyddet skulle försvinna, en annan gör det för pengarnas skull och är i grunden positiv till att bli uppsökt av sina biologiska barn. Han tycker också det är spännande med tanken att han har en liten armé med sina gener runt om i världen.

Jag tycker artikeln är intressant på flera sätt. Just för att den tar fram en del som diskuterats länge. Till exempel hur mycket man ska kunna "beställa", intellligens, utbildningsnivå, konstnärlighet. Om spermadonatorerna ska få vara anonyma osv. Att sperma även säljs till länder där det är förbjudet osv. Det finns tydligen en lag i Danmark som säger att läkare inte får inseminera lesbiska och ensamstående. Det kringgås då genom att sjuksköterskor och barnmorskor gör det istället.

Min egen uppfattning om det är rätt så oklar. Om man väljer att ha en anonym pappa till sina barn, så tror jag att det för de flesta är mycket genomtänkt. Nu vill jag inte ha barn, är alltså frivilligt barnlös, så mina tankar om mig själv i situationen är teoretiska. Om jag skulle vilja ha barn och inte hittat någon partner, så undrar jag om jag inte hellre avstått än haft en anonym pappa till det. Jag tycker det finns något grundläggande i att så långt det går ha möjlighet att veta sin bakgrund. Å andra sidan så kanske jag ändå skulle ha lättare att när den dagen kom förklara för mitt mer eller mindre vuxna barn att jag verkligen ville ha ett barn och valde donationsvägen, än att tala om att jag blev gravid med en man som inte vill ha någon kontakt med sitt barn. Självklart vet jag inte mina tankagångar fullt ut i en situation som jag inte ställts inför och inte kommer att ställas inför. Men det är tydligen viktigare för ensamstående som insemineras av en anonym donator att veta mer om honom än det är för ett par som gör det gemensamt

Jag tycker det är intressant att sjukdom verkar vara ett så absolut begrepp för en del. Det är det inte. Någon kan ha allvarliga skador, ha en kronisk sjukdom och ändå vara fullt arbetsföra. Är det konstigt? Jag tycker inte det. Med rätt arbetsplats, rätt arbetsuppgifter osv kan en hel del prestera lika mycket som de som är fullt friska gör. Ska de då vara sjukskrivna, för att de har en sjukdom? De som jobbar full tid, eller nästintill, vill jobba, och har en svår sjukdom, är det då de som gör fel?

Lika viktigt som jag tycker det är att inte kränka människor som är sjuka, handikappade, mår dåligt på olika sätt, tillfälligt eller permanent, tycker jag det är att inte se sjukdom som ett absolut begrepp. Det är inget absolut. Det varierar beroende på individen, arbetsplatsen, arbetsuppgifterna osv.

Och återigen, trots motstånd, så håller jag fast vid att många problem skulle kunna lösas på ett bättre sätt med en bättre arbetsmarknad. Där det finns möjligheter till flexibilitet genom att variera arbetsuppgifter, arbetstider osv.

Gustaf Holmberg är 98 år gammal. Han har bott själv fram till för ett par veckor sedan då han blev inlagd på sjukhus för operation. Han är nu medicinskt färdigbehandlad och har flyttat runt på fyra olika avdelningar. Han anser själv att han inte kan bo hemma. Han vill heller inte ha ett korttidsboende utan ett permanent boende för att slippa flytta fler gånger.

Är inte det rimliga krav? Att man slipper ligga kvar på sjukhus när behandlingen är klar finns det väl inget tvivel om att det är bäst för den aktuella patienten, patienterna som väntar och "skattebetalarna". Ändå så är det ofta som det inte fungerar.

Det är en kränkning för individen, ett slöseri med skatteresurser osv. Att de som vill och kan ska få möjlighet att bo hemma så länge som möjligt tycker jag är helt rätt, med hjälp som krävs för ett värdigt boende. Men att någon i hög ålder som vill in på ett hem, statistiskt sett har kort tid kvar att leva, inte kan få hjälp med ett bra och värdigt boende är oerhört konstigt.

Om det är sant som Elisabeth Elg säger att tjänstemän uttalat att Gustaf Holmberg inte ska särbehandlas för att han har talets gåva är det ännu värre. Klart han inte ska särbehandlas, alla borde väl få rätt till ett värdigt boende, ett värdigt liv sista tiden. Det uttalandet visar att det här är ett vanligt problem för tjänstemän och politiker.

Just det här med att så långt det är möjligt slippa kränkningar i utsatta situationer tror i varje fall jag är mycket viktigt för att bibehålla livskvalité och livsglädje. Vad är det för vits med att bli gamla om vi inte vill leva, inte upplever någon kvalité i våra liv?

Det här är ju ett problem som egentligen inte heller är en speciellt stor kostnadsfråga. Det är dyrare per dygn att ha någon på sjukhus än på något slags vårdhem/äldreboende. Ett korttidsboende kostar också. Alltså är det mer en administrativfråga om att fördela resurser, än resursbrist.

På fredag är det stor städdag här i Malmö. Då ska politikerna få visa vad de kan när det gäller att ta tag i sopsäckarna och plockpinnarna. Även andra är välkomna att delta.

Som tack för deltagandet bjuder stadsdelsförvaltningan på grillning mellan klockan 10 och 11 i rondellen vid Södra Parkgatan och Kristianstadgatan.

Jag gillade den här boken för att den var varm, lättläst och att Afrika var synligt genom hela boken. Den blev aldrig spännande, aldrig undrade jag hur det skulle gå med något. Trots misshandel, barns död, brott osv så var det en mysig bok att läsa. En bok som passar perfekt till en kopp thé och en bit fruktkaka. Jag rekommenderar den absolut. Men går det egentligen att säga att en detektivroman utan spänning är så bra som jag tycker?

För övrigt så har jag idag varit en duktig vardagskonsument. Har haft min cykel inne på reparation och har fått tillbaka en cykel som är som ny att cykla på. Priset för det var nästan som en ny cykel också, 1.800 kronor, men som den goda ekonom jag är så gjorde jag en överslagsräkning och räknade material, lön, direkta- och indirekta lönekostnader  och kom fram till att det var helt rimligt. Så jag är glad och nöjd, och det tycker jag cykelreparatören ska vara också. Jag har på fullt allvar känslan av att jag är  deras bästa kund....

Går det att se ett samband mellan vilket parti väljare röstar på och hur mycket empati de har?

Går det då också att se ett samband mellan inkomstnivå och nivå av empati?

Om Anna röstar på moderaterna innebär det då att hon statistiskt sett har mindre empati än sin syster Greta som röstar på Vänsterpartiet? Eller innebär det att hon har statistiskt sett har mer empati?

Finns det partier som drar människor med mer empati till sig än andra partier gör?

Finns det en inkomstgräns också? Om man har över xx kronor i månadslön har man då mindre eller mer empati än genomsnittet.

Var går inkomstgränsen i så fall?

Jag har aldrig sett något samband varken nu eller tidigare, men har nu börjat fundera på om det finns ett sådant samband fast jag inte kan se det.

Har någon av er som läser här några teorier om det finns något samband? Statistiskt bevisat, eller något som ni upplever.

Handlingsprogram är i grunden rätt så enkla. Spelar ingen roll vad de handlar om, grunderna går ofta att bryta ner i tre steg.

Nummer ett och tre är ofta enkla oavsett vad det handlar om t ex kunna jogga 5 km, halvera arbetslösheten, få män att ta ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor osv.

1. Var är jag/vi nu.

2. Hur ska jag/vi nå dit

3. Var ska vi vara om 1 år

Punkt 2 är svårare. Har jag som mål om ett år att kunna jogga 5 km är det överblickbart. Går t ex att bestämma mig för att följa ett träningsprogram eller gå/jogga 5 km tre gånger i veckan tills det fungarar att jogga 5 km. Det finns några alternativ som är enkla, bara att köra igång.

När det gäller mer komplexa saker t ex att få män att ta ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor är det inte lika enkelt. Dels är det inte lika lätt att överskåda, dels är det fler människor inblandade. Till det kommer att förslaget, när det gäller politik, helst ska tilltala så många väljare som  möjligt.

Men varför är det så svårt att kunna ge ett konkret åtgärdsprogram? Jag hade uppskattat ett parti som t ex sagt i klartext att det här står vi för.

Jag ger ett exempel.

1. Idag är xx procent mammor och xx procent pappor hemma med sina barn första året.

2. Vårt parti  kommer att göra om föräldraförsäkringen så att 50 procent av tiden tillfaller mamman och 50 procent pappan. Dagarna är inte överflyttbara.

3. Vårt mål är att föräldraledigheten ska tas ut till hälften av kvinnor och till hälften av män.

Punkt 1 och 3 tror jag att flera partier skulle tycka att det var ok att ta fram. Punkt två är de fegare med. Där vågar de inte. Det råder ingen enighet inom partierna och väljarna skulle kunna säga: Nej, usch ett parti ska inte gå in och styra i mitt hem. Dem röstar jag inte på. Alternativt skulle de kunna säga. Vad bra, det är precis så jag tycker det ska göras. Dem röstar jag på.

Jag tycker att diskussioner, åtgärder osv i många sammanhang har passerat mesighetsnivåns lägsta grad. Ingen ska helst ta anstöt av något. Så mycket som möjligt ska passa så många som möjligt, vilket jag tycker leder till att det i stort sett inte passar någon längre. Det finns ingen tydlighet, inget konkret att gå på när det t ex gäller att välja parti att rösta på. Just när det gäller att välja parti så kommer det ju ännu mer komplexitet in att det finns så mycket de ska stå för. Ofta får något stå tillbaka, för annat som jag anser vara viktigare.

Istället för handlingsprogram, handlingsplaner, åtgärdsförslag idag anser jag att det är en koncentration att kritisera det vi har, de som har tagit något slags beslut. Inte att komma med egna förslag, egna genomförandeåtgärder.

Som jag skrivit innnan, gott om ämnen för oppositionspartier, oppositionspolitiker anser jag att det finns. Nu får vi kanske ytterligare ett oppositionsparti i form av feministpartiet till nästa val. Men vem ska fatta besluten och se till att de genomförs?

Ps. I min lilla omvärld är jag bra på att fatta beslut och ofta genomföra dem också. I den större omvärlden tillhör jag för det mesta gnällarna, dvs oppositionen som bara tänker, funderar, kritiserar men sällan kommer med förslag på förbättringar.

Feministpartiet

Jag tycker det är helt ok med att nya partier startas. Däremot är jag rätt så konservativ, eller kanske avvaktande, är ett bättre ord. Jag vill ha något att ta på när det gäller att ta ställning. Feministpartiet står för ingenting, absolut ingenting, för mig. Jag upplever dem inte som drivande, jag har inte sett något som helst förslag till lösning på något. Verkar inte ha pratat ihop sig alls. Rabbla problem görs hela tiden, det är lösningar som i varje fall jag efterlyser, något konkret att ta ställning til. Enligt någon Sifoundersökning finns det ett rätt så stort antal människor som redan nu kan tänka sig att rösta på dem. Jag är uppriktigt nyfiken på hur de som är eventuella väljare resonerar. Hur kan man ens fundera på att rösta på ett parti som inte framfört ett riktigt partiprogram? Jag kan det inte. Sedan tycker jag som alltid det är trist att människor som får chansen att föra fram något de tror på inte har tagit sig tid att förbereda det ordentligt. Tillfällena att få stor uppmärksamhet är inte så stora, så de som inte tar tillfället att göra det bra, får lågt betyg från mig.

Jag har ingen fast partipolitisk övertygelse, inte ens en riktig ideologi i mitt inre. De senaste valen har jag vänt, vridit, funderat och röstat på det som jag tycker varit bäst. Jag har bestämt mig själv för att aldrig rösta av slentrian, jag ska kunna motivera, i varje fall för mig själv, varför jag röstar som jag gör. Om det varit val idag vet jag inte vad jag skulle rösta på, det finns inget självklart parti för mig.

Sapla

Nu var det dags för restaurangtips igen.

Sapla är en indisk restaurang på en tvärgata från Möllevångstorget, Ängelholmsgatan 11. De har en bra menu, med varierande rätter till överkomliga priser. T ex kostar papadam med mangochutney 15 kronor och den vegetariska grytan jag åt sist kostade 70 kronor. De har också fullständiga rättigheter. Personalen är glad och trevlig och kommer snabbt när någon ser ut att behöva hjälp.

Det är en mindre restaurang utan någon exklusiv inredning, men absolut värd ett besök för den prisvärda matens skull.

Tolkningar och sådant.

Jag dras till sådant som är konkret, påtagligt. Brukar inte ha något större intresse för symbolhandlingar osv. Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt för poesi.

Häromdagen kom jag på något som jag inte vet när det inträffade senast. Jag ha läst tre böcker som handlar om kärlek efter varandra. Först var det Vi ses på Quentins av Maeve Binchy, sedan Vid Floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paulo Coelho och nu håller jag på med Skilda världar av Marianne Fredriksson. Jag kan inte komma på när jag senast läste så många kärleksböcker i en följd. Undrar om det går att se något symboliskt i det. Fast visst borde då också tolkningen ha med att jag egentligen inte fastnat helt i någon av böckerna och att jag nu längtar efter en helt annan typ av bok.

Min spontana tolkning är att jag dras till kärlek, men blir inte kär och blir trött på kärlekskänslan och längtar efter något annat direkt.  Och eftersom jag alltid har rätt när det gäller mig själv, så slår jag fast att det är så det är.