Att bo och rädsla
Jag har rätt så länge funderat på att skriva om hur det är att bo på ett ställe där i stort sett alla malmöbor reagerar med att säga. Hur kan du bo där? Går det att bo där? En gång hade jag en vän som bodde... och han sa och det hände honom.... osv
I en presentation jag hade för en tid sedan skrev jag att när någon okänd frågade var jag bor brukar säga att jag bor i närheten av Dalaplan. Det tycker jag inte är någon lögn, det är cirka 800 meter hårifrån till Dalaplan. Reaktionon då blir, då bor du centralt. Ett alternativ är att säga att jag bor vid Heleneholm. Det brukar förknippas med ett välkänt gatukök något 100 tal meter härifrån som många besökt. Skorstenen som visas flera gånger i filmen Lilja 4 ever finns på Heleneholms kraftverk. Så det är känt från film också. Ett tredje alternativ är att säga att jag bor i närheten av Sevedsplan. Det är cirka 400 meter till Sevedsplan. Då tar kommentarerna fart. Varför flyttar du inte? Kan du inte hitta någon annanstans att bo? Hur kan du bo där?
Jag klarar inte att skriva om hur det är att bo här. Jag kan inte komma på något som är speciellt egentligen. Ändå kan jag när jag börjar skriva komma på en del som andra reagerar över. Varför reagerar de och inte jag? Är jag avtrubbad eller de ser saker som inte är något speciellt? Jag vet inte. Därför återkommer jag med det.
Jag har skrivit om mordet som hände "runt hörnet" här i mina arkiverade anteckningar som går att nå från min hemsida. Ett mord som fått stor genomslagskraft i media och även bland malmöbor. Det så kallade krögarmordet där kvinnan mördades och mannen misshandlades svår. 8 unga killar ska vara inblandade i mordet. Ett mord som det pratas mycket om, bland annat på grund av det kraftiga övervåldet och att flera av de misstänkta inte ens är myndiga. Det har även berört mig djupt.
Någon dag efter var det också en misstänkt bomb i närliggande kvarter som ledde till ett stort polispådrag och också slogs upp stort i tidningen. Det var ingen bomb.
I somras var det en kidnappning med dödlig utgång, också här i kvarteret.
Det är några händelser jag kommer på nu, just för att de fått mycket publicitet. Men jag tror inte det är de stora sakerna som vi tänker på mest i vardagen, det är en del andra saker som jag skriver om någon annan gång.
Publicitet, ja. Men jag märker inget själv. Våldet som riktas mot människor på gatan är det mycket lite av här. Jag rör mig i området, i ljus, mörker. Tvekar aldrig att cykla hem fast det är mitt i natten osv.. Det jag funderar på är rånrisken. Att någon ska rycka min ryggsäck, väska osv. Men ändå är jag inte rädd.. Jag tror det har med välkändhet att göra. Här hittar jag. I centrala Malmö, Möllevångsområdet osv där den statistiska risken att råka illa ut är relativt hög, där känner jag mig helt säker. Jag hittar, jag känner till osv. Däremot när jag tappar orienteringen någonstans då kan jag börja känna osäkerhet. Logiskt ? Knappast. Jag är i varje fall glad att jag inte är rädd, att jag inte känner mig hindrad att vara ute.
Faktisk en av de bästa känslor jag vet är ute på gatan mitt i natten när jag snabbt cyklar hemåt. Jag har gatan för mig själv. Jag älskar det, en stark frihetskänsla!
Jag tror att människan anpassar sig till vilken miljö som helst, annars skulle hon bli tokig. Det som skrämmer en främling i området är ofta inte så farligt som han eller hon kan tycka - eller så är det till synes fridfulla mycket farligare än han eller hon inser. Det svåra är att veta vilket av det som gäller när man är i okända kvarter. ;=)
Jag tror lite som Eva-lena skriver om att vi människor anpassar oss till det vi har runt omkring oss och lever efter dom premisserna. Det som basuneras ut i media är ju inte det som sker hela tiden utan bara de delar som uppmärksammats.
Jag upplever själv att det är lite obehagligt att tex åka pendeltåg på sena kvällar och det kan bero på att jag gör det alldeles för sällan och att när jag gör det tänker jag på alla skriverier om och kring allt som skett och sker. Rädslan skapas som jag ser det då av okunskap i verkligheten. Jag menar inte att jag är verklighetsfrånvarande men jag är, som alla andra, vanemänniskor.
Vet inte om du förstår mina grekiska och luddiga kråkor men jag hoppas det. Ovana vid saker och ting skapar fördomar oavsett vilken sort det handlar är väl enkelt sagt det jag menar.