Lätthet att enas om problem och svårighet att enas om lösning.
Igår såg jag på tredje programmet i serien "Lite stryk får de tåla". Ett antal mer eller mindre kända människor var med i programmet och diskuterade. Om det nu går att kalla avbrytandepratandet som diskussion. I varje fall så uppfattade jag det helt klart att de alla vara överens om själva sakfrågan: att misshandel av kvinnor är ett stort problem, som ska tas på allvar. Det uppfattade jag att alla var eniga om.
Sedan kommer skillnaden fram. Hur ska det lösas? Jag tror egentligen att det går att praktisera på många problem. Det går att nå en enighet om att det finns ett problem som bör lösas på något sätt. Sedan tar det stopp. Det är nästan helt omöjligt att få kraft i ett åtgärdsprogram. Någon kräver krafttag mot de problem som finns, med hårdare straff, tydliga reaktioner osv.
Andra anser att det är viktigare att förändra den rådande strukturen, att sprida kunskap och medvetenhet om varför det är som det är osv.
Sedan finns det självklart blandningar, andra synsätt osv.
För att något ska hända krävs det att det finns någon eller en grupp som har kraft att ta tag i problemet och driva igenom vad de anser är rätt. Hur många ska då tycka att en lösning är bra för att anses kunna representera andra? Är det bra att diskutera länge och få kritik för att inget händer? Eller är det bättre att de som har kraften ser till att något händer, men då betraktas som överkörare av andra?
Hej Åsa!
Såg också det programmet häromkvällen.
Jag reagerade över att när det bla. var en man som jobbade med såna män som misshandlat och fortfarande misshandlar berättade om hur dåligt saker och ting fungerar och sättet han blev lite överkörd på av den ena politikern. "Ja, det är ju bra att du talar om för oss med höga utbildningar hur det fungerar". Det vart lite sarkastiskt.
Det blir helt fel då alla resonerar olika och tycker att åtgärder ska göras på olika sätt. Alla håller ju inte med. Det blir liksom verken hackat eller malet. Känns frustrerande på nåt sätt att det faktiskt är svårt att ta itu med problematiken ordentligt. Hoppas verkligen något händer nu när debatten är uppe och det inte går att blunda för sanningen.
Ja, inte vet jag hur de ska göra för att fixa till bra åtgärder men de är ju proffs och borde komma på lösningar. Bara de kan samarbeta och ta lärdom om varandras kunskaper istället för att köra över varandra.
Straffen borde också ses över och det nu. En man som misshandlar måste straffas rejält. Det ska vara en självklarhet att det är straffbart.
Är inte så insatt ännu men mn lär mer och mer ju mer man följer debatten.
Passar på att önska dig en bra helg Åsa.
Kram
Såg inte programmet, men kan tänka mig att det tar lång tid innan man hittar en gemensam väg. Man fick slå sina barn tills ganska nyligen, så attityd- och lagförändringar är nog alltid ett långsiktigt arbete. Man borde kanske se sig omkring efter referens-exempel som gått bra.
Det verkar tydligen gå prestige i detta också, om jag förstår Nina rätt. Typiskt att "fel" människor ska lägga hinder för att något görs, bara för att de anser sig vara bättre än andra utan att kunna visa detta genom bättre förslag (utan genom att håna). Om det nu var så de tänkte.
Jag tycker också det är självklart att våld, förföljelser och hot ska vara straffbart även för dem som bor eller har bott ihop.
Nina: från början tänkte jag egentligen skriva om akademiskt synsätt kontra praktiskt synsätt eller något åt det hållet, men jag fick inte ihop det. Men det är ungefär så som du skriver, att golvmänniskorna tystas med att de med bättre utbildning vet bättre. Det fungerar ju inte så ensidigt. Utbildning och modeller måste oftast finnas, men det gäller ju att vara lyhörd och få med sig så många som möjligt.
Eva-Lena: Jag tror också det är mycket prestige när det gäller att hitta lösningar osv. Ofta går problem att lösa på olika sätt, med mer eller mindre likartade resultat.
Självklart ska allt våld vara straffbart oavsett var och mot vem det händer.
Jag såg också programmet och jag reagerade på att sakfrågan försvann när spott och spe och anti hit och anti dit slängdes runt med. Lösning på oenigheten har jag ingen men någonstans tror jag att någon måste göra något konkret och sedan kanske något bra blir utav "trial-and-error" (protester och andra initiativ).
Problemet vore rätt simpelt att lösa genom att placera alla våldsamma på en och samma ö och sedan glömma bort hela högen men det är ju inte så det fungerar i det vi menar är ett civilicerat sammhälle.
Lagarna finns ju men dom används inte, antingen av okunskap eller av ovilja. Samarbetet mellan dom olika ansvariga myndigheterna är helt obefintlig och andan i att vilja "hjälpa" undrar jag om den verkligen existerar på åklagarsidan.
Det är också svårt när det blir polemik av det hela och man skall rädda sin ståndpunkt och sin övertygelse som resulterar i att det inte går att jämka eller enas kring en så fundamentalt viktig mänsklig fråga. Det är alltid någon som sitter inne med hela sanning och resten begriper inte ett dugg och kan därför inte ha vettiga saker att komma med.
De flesta av oss är nog alla eniga om att kvinnomisshandel (allt våld för den delen) måste stoppas men vägen dit och åsikterna om hur och vem gör det svårt om vi inte väljer att vara ödmjuka och lyssna från alla håll och kanter. Att kunna mötas och konkretisera är något jag önskar i frågan men jag tror det är långt borta om en alls.
Det var många ord om egentligen samma sak vi verkar tycka mer eller mindre lika om. Jag hoppas på Pitemännens engagemang som verkar sprida sig som ringar på vattnet över Sverige. Det jag är lite rädd för där är att det kommer att finnas rötägg som manar till kamp för kvinnofrid som gör samma saker inom hemmets 4 väggar för det som syns utåt är alltför ofta inte alls så.
Carina
Carina: Jag håller med dig i stort. Däremot tror jag att pratandet, att ambitionen att nå överenskommelse också kan leda till en handlingsförlamning. Ingen vågar ta steget från prat till handling.
Visst finns det rötägg som utger sig från att vara det motsatta. Men det är det nog helt omöjligt att komma ifrån.