Demokrati och att yttra sig
Jag blir mer och mer övertygad om att en av grunderna för att ha en fungerande demokrati är att vi vågar bli hörda och sedda på olika sätt. Att vi vågar säga ifrån, delta och ifrågasätta i fikarummet, i trappuppgången, på årsstämman, eventuellet skriva insändare, delta i skriftliga debatter på nätet osv.
Hur många vågar egentligen det? Hur viktig är en möjlighet att kunna yttra sig, när egentligen ett fåtal vågar göra det? En del är helt enkelt inte intresserade av andras infallsvinklar, de pratar på själva och stänger helt enkelt av öronen, ögonen och möjligheten att kommentera. Andra tar gärna emot andras synpunkter, men vågar inte ge något själva.
Bra, vi är ju som vi är, eller? Mycket går att träna på. Det är viktigt att våga säga ifrån när vi tycker att något är fel. Shw skriver sedan den 25:e oktober om Varför Snälla män är så tysta, Carina har hakat på. Båda har fått en del kommentarer, vilket jag tycker är bra. Precis som det brukar vara är det nästan enbart från de som brukar kommentera, som lite "känner" personen som skriver.
I vilket fall som helst, jag tror att det är rätt många som protesterar mot det som de tycker är fel på olika sätt. Men hur får de som främst av rädsla inte vågar höras och synas fram sina åsikter, sina protester?
Jag har varit och är aktiv i en del föreningar. Det är ofta ett fåtal som pratar mest. Är de representativa för de andra? Det är inte heller många som skriver insändare. Till och med i en stor tidning som Sydsvenskan går det att känna igen återkommande insändarskribenter. Är de då företrädare för de andra som inte syns? Nätet anses ju genom forum, bloggar osv vara ett ställe som kan nå fram till många. Hur många är det egentligen som läser debatter och bloggar? Hur många deltar? Hur många blir engagerade. De flesta av de som jag känner surfar i stort sett inte alls. De kollar kvällstidningarna och mailen några gånger i veckan. Självklart inget fel i det. Vi väljer vad som är viktigt för oss. Eller gör vi egentligen det när vi inte vågar säga något?
Jag själv då? Det beror på sammanhanget. I vardagliga sammanhang, fikarummet, bland människor jag känner vågar jag säga vad jag tycker. Men gör det inte alltid, det hade blivit outhärdligt både för mig själv och andra.. Jag ringer polisen när det händer något eller jag tror att det händer något. I styrelsen i bostadsrättsföreningen kör jag ibland på rätt så hårt för att det ska hända något. Kanske för att jag oftast är den mest pålästa innan mötet. På nätet är det ett fåtal ställen jag egentligen skriver i gästböcker och kommentarer, oftast hos de som jag känner till sedan innan. Mycket sällan hos helt okända, fast någon gång blir det ju den första gången. Jag är i varje fall inte rädd för att kommentera, även om jag inte gör det om jag inte har något att säga. Många ställen är intressanta att läsa på och få ta del av helt enkelt. På forum vågar jag också skriva, fast jag inte gör det så ofta. En gång har jag skrivit en insändare. Om jag hittar den ska jag lägga ut den. Det är cirka 4 år sedan och handlade ungefär om att "när bostadsområdet håller på att gå under arrangerar stadsdelsförvaltningen fotbollsturneringar".
Jag tror, eller är säker på, att en mycket viktig sak för att behålla och utveckla en demokrati är att vara intresserad av livet utan för sig själv och ta bort rädslan för att höras och synas. Sedan får var och en bestämma hur den ska utnyttja sin förmåga.
Ps. Jag tycker att det ofta är minst lika intressant att läsa kommenter som att läsa själva texterna. Antar att det är fler som tycker det. Min gästbok har lite roliga siffror. Den har många fler träffar än min hemsida har.
"Vi väljer vad som är viktigt för oss. Eller gör vi egentligen det när vi inte vågar säga något?"
Vi väljer att låta bli iom att vi inget gör och där tror jag inte att vi väljer det som är viktigt för oss i dessa sammanhang. Det vi väljer däremot är att inte göra något och då stoppa huvudet i sanden samtidigt som vi förfäras över saker som sker och begära förändring. Utan eget deltagande blir det ju aldrig någon förändring och där är det stora problemet.
Detta med att våga vet jag inte hur, en annan är inte funtad så utan där görs det bara utan större tankeverksamhet. Jag tror många har en åsikt men få får fram den i ord/handling eller på andra vis.
Nu blev det totalt hjärnsläpp och säkert helt grekiskt men jag skickar det som är så får jag komplettera när hjärnan återkommit.
Godnatt
Vi måste ju för det mesta välja att inget göra, annars skulle vi troligtvis inte överleva, varken fysiskt eller psykiskt. Jag går i varje fall förbi det mesta som jag ser utan att vare sig ingripa verbalt, fysiskt eller skriftligt.
Sedan tror jag också att det är svårt att exakt säga hur jag kommer att agera i en viss situation. När något händer så går ofta reaktionen snabbt.
Att våga ge uttryck för sin åsikt på olika sätt är viktig. "Fikarastsnacket" går igen i bloggar liksom i vanliga fikarum. Jag tror egentligen att det ger bättre effekt att blanda sig i fikarumssnacket på jobbet.